I min magisteruppsats “Teknikens dialektik” skrev jag om hur den tysk-judisk-amerikanska filosofen Herbert Marcuse brottades med hur man som marxist och kritisk teoretiker skulle förhålla sig till teknikens alltmer allomfattande karaktär. Marcuse laborerade under större delen av efterkrigstiden med denna fråga och kom fram till flera olika sätt att förhålla sig till tekniken som inte alltid var kompatibla med varandra. Utifrån att han både tillhör Institutet för Socialforskning, i folkmun Frankfurtskolan, och dessutom karaktäriseras som teknikfilosofi är det lätt att dra i förhand dra slutsatsen att han är en tråkig dysterkvist men så är inte fallet, åtminstone inte hela tiden. I min uppsats kan den intresserade läsa om hur Marcuse försökte och misslyckades slå fast en förståelse av hur tekniken borde förstås. I denna text ska jag inte upprepa denna exeges utan istället fokusera på vad vi som politiska aktörer kan lära oss av Marcuse.

Innan vi kommer till det konkreta behöver vi dock vända oss mot en mycket abstrakt fråga: har tekniken ett väsen? om så vad är det då för väsen? Marcuse ger många svar på frågorna men det mest produktiva enligt mig är att tekniken har ett väsen, ett kapitalistiskt väsen. Att något har ett väsen betyder i detta sammanhang att det har en självständig förmåga att påverka och inte endast är en spegling av eller reaktion på yttre faktorer. Att tekniken har ett väsen innebär att något händer med sociala relationer när de medieras genom tekniken, den är inte neutral utan modifierar dessa relationer på ett särskilt sätt. Den karaktär detta väsen har är kapitalistiskt. Det vill säga att tekniken modifierar sociala relationer i syfte att stärka kapitalets makt. Tekniken skapar vissa subjekt och objekt som ska passa in i kapitalets maskineri. Att den har ett väsen betyder också att även om de sociala relationerna skulle förändras så skulle kapitalismen ändå föras vidare genom maskinerna. Till exempelvis i ett samhälle med kommunistiska sociala relationer kan kapitalistisk teknik att fortsätta existera och även motverka de relationer som det nya samhället vill etablera. Enligt Marcuse är tekniken inte neutral utan präglad av kapitalets sigill.

Bilen är ett bra exempel på en kapitalistisk teknik, en apparat som omvandlar sin värld enligt sina egna destruktiva principer. En bil kräver vägar, olja och en vresig villapappa, den gör oss till individer som tävlar, den förstör naturen och skapar omänskliga städer. Även i ett kommunistiskt samhälle skulle den ha sådana effekter. Bilen skulle fortsätta kräva olja eller litium, och de subjekt som framför dessa stålbestar skulle fortsätta uppfatta människor som om de var i vägen.

Marcuse är dock inte entydigt negativt inställd till teknik utan är också mån om att lyfta teknikens emancipatoriska dimensioner. Han är alltså inte någon primitivist som anser att vi borde vända oss bort från tekniken. Något paradoxalt är han i enskilda texter snarast någon sorts proto-accelerationist, i synnerhet när han väldigt tidigt (1968) tar del av det så kallade maskinfragmentet i artikeln “The Obsolescence of Marxism”. I denna essä argumenterar Marcuse utifrån maskinfragmentet för att arbetarklassen i “de avancerade industriländerna” har förlorat sin revolutionära potential eftersom de blivit fullständigt integrerade i kapitalismen, deras intressen är alltså desamma som kapitalets intressen. Istället leder tekniska utvecklingen i sig till att arbetet som grunden för bytesvärdet upphör och därmed också det kapitalistiska systemet. Detta skriver Marcuse ett decennium innan Antonio Negri håller sina “Marx bortom Marx” föreläsningar i Paris baserade på likartade läsningar av samma text.

Även om det är uppfriskande med en mindre dyster syn anser jag tyvärr att denna del av Marcuse inte är lika produktiv. Både för att integrationstesen, att arbetarklassen inte längre är ett revolutionärt subjekt är tveksam och eftersom jag tycker att Marx (eller Marcuses tolkning av Marx) helt enkelt är felaktig. När det kommer till integrationstesen är det uppenbarligen så att arbetarklassen i det globala nord i viss mån fick ta del av kapitalets rekordvinster men detta gjordes snarare som följd av starka fackföreningar än som något aktivt försök från kapitalägare att göra arbetarklassen mindre revolutionär. Snarare var det arbetarklassen som integrerade sig själv genom de socialdemokratiska fackföreningarna, vilket betyder att de knappast var ett passivt subjekt utan högst aktivt i denna process. Invers till detta borde det vara fullt möjligt för arbetarklassen att genom revolutionära institutioner radikalisera sig och bli ett revolutionärt subjekt. Grundproblemet med Marcuses analys i denna fråga är att den i mångt och mycket endast är en “reversering” av den marxistiska teorin om arbetarklassens revolutionära subjekt där denna subjektivitet uppfattas som i någon mån automatisk. När man som Marcuse uppfattar det som att arbetarklassen inte längre är ett revolutionärt subjekt börjar man leta efter nya vilket Marcuse gör och hittar både bland USA:s svarta befolkning men också i tekniken själv. Istället för att leta efter det revolutionära borde man försöka skapa det. Den andra frågan rör sig om en mycket grundläggande fråga om kapitalets natur som det inte finns utrymme för här. På en lite lägre abstraktionsnivå kan vi säga att det inte finns något tecken på att tekniken fasar ut arbetet, om något så sugifierar tekniken arbetet.

När det kommer till konkreta politiska implikationer så är tror jag de mer pessimistiska resonemangen ger tydligast riktning. I det stora perspektivet, där vi deltar i en process som omformar samhället i grunden, måste vi vara beredda på att delar av de tekniska apparater och strukturer vi tar för givna också måste omvandlas. Viss teknik måste kanske överges helt och hållet, annan behöver endast modifieras i enlighet med kommunistiska principer. På en vardagspolitisk nivå blir konsekvenserna att vi måste motsätta oss teknik och teknisk infrastruktur som gynnar kapitalet. Några konkreta och okontroversiella exempel är fossil infrastruktur, flygplatser, motorvägar, gruvor och övervakning. Ett kontroversiellt exempel kan vara utbyggnaden av 5G, inte av någon vansinnig konspiratorisk föreställning, utan eftersom det är en teknik vars primära syfte att utöka en potentiellt människofientlig automatisering.