Innergårdarna och trappstegen

I början av september i år arrangerade Allt åt Alla Malmö “Öppna Möllan” för sjätte året i rad. 72 innergårdar öppnade detta år upp sina portar för att bjuda in till olika aktiviteter. På den här dagen brukar det bli extra uppenbart för mig att innergårdarnas inre gränser utgör ett hinder för människan i staden. För att komma in till grannportens del av innergården måste jag först gå ut på gatan och sen in igen, istället för att bara förflytta mig några meter till andra sidan över en gräns. Detta trots att allt egentligen är på samma område, inom samma fyra husväggar.

Gränserna kan se ut på olika sätt. Staket är vanliga och förekommer i olika höjder, ibland är det tjocka murar eller höga galler. Ibland kan man se över till andra sidan, ibland har man ingen aning om vad som pågår där när man står nere på gården. Ibland är gårdarna ungefär lika, ibland har den ena gräs med gungställning och grillplats, en annan mest asfalt med soptunnor och cykelparkering. Man står på den ena sidan och tänker: Varför får jag inte komma in dit? Är det olagligt eller bara socialt olämpligt att klättra över? Och ofta har jag tänkt: Vad skulle hända, om en stege ledde över från den ena sidan staketet till den andra? Det ligger något mycket laddat i de där gränserna.

Så, det kändes som att det var dags för ett test. På en adress i Malmö pratade vi ihop oss med två av innergårdarna, och bestämde att där testa att bygga en trappstege över staketet mellan deras gårdar, som ungefär skulle se ut som en gammaldags stätta mellan kohagar.

Vi kommer dit med de tillsågade plankorna vi förberett efter mått från just den platsen. Vi har gjort skåror för stegbrädorna, för att montera ihop trappstegen på plats. Så snart vi lägger ner plankorna och tar fram verktygen möts vi av två mycket olika reaktioner. Den första reaktionen är från ett barn som jag nyss sett genom staketet på andra sidan, som plötsligt är på samma sida staketet som jag. “Hur gjorde du det!?” frågar jag. “Jag har ett sätt att klättra på här!” svarar hon. “Men det är en krånglig väg över två andra staket, och barnen jag leker med vill inte klättra över. Det är lite svårt att leka med dem ibland för deras port står inte alltid öppen, men vår port brukar göra det.” Leken har inga gränser, hinner jag tänka, ibland kanske barnen löser det själva. Hon frågar vad det är vi bygger för något, och när jag berättar att det är en stege säger hon: “Va, vad bra! Då kan jag klättra över när jag vill.”

Strax efteråt kommer det fram en vuxen från den andra innergården och frågar oss vad vi håller på med. Hon har satt upp sitt bord med loppisgrejer helt färdigt, är redo för dagen och går runt och spanar. Jag förklarar läget och att vi håller på att bygga en stege. “Det tycker jag inte alls ni ska, det är ju öppet till innergårdarna idag, man kan väl lika gärna gå runt för att komma till den andra! Och förresten är det dumt att bygga något mot staketet, det är instabilt”, svarar hon på min förklaring. “Men vi ska inte luta trappstegen på staketet”, svarar jag. ”Trappstegen ska vara stabil i sig.” Hon säger inget mer men står kvar i närheten och kikar skeptiskt vidare på oss.

Jag tror att hon representerar en ganska vanlig åsikt i frågan. Avgränsningarna på innergårdarna verkar skapa en upplevelse av en kontrollerad och trygg zon, skyddad från omvärlden. Något verkar hända i vårt tankemönster när vi varje dag från fönstret ser vår instängda gård, och ser en mur eller ett staket, och där på andra sidan kan se vad grannarna gör. En distans uppstår.

Oron som kvinnan uttryckte om staketet tycker jag vidrör något mycket väsentligt om att överbrygga innergårdarnas gränser: så fort man rör stängslena ändras villkoren för diskussionen. Det vore frestande att bara riva alla stängsel direkt. Men idén om uppdelade innergårdar är så pass given att vi tar dem för lag, och rättfärdigar uppdelningen. I de fall där hyresfastigheter och bostadsrätter angränsar till varandra blir det extra tydligt. Hos en som har köpt sitt boende, kan man tänka sig att känslan av äganderätt till innergården blir en annan än hos den som hyr sin bostad. Antingen för att man betalat mycket för den, eller kanske kunnat eller velat engagera sig mer i att gården ska bli fin. Några kanske för att man hoppas kunna göra sin innergård attraktiv, om det hjälper att sälja sin bostadsrätt med vinst sen. Ska alla andra också bara få ta del av det man lagt tid och pengar på då? Ja, kanske de faktiskt ska få det. I den här konflikten tror jag man missar något mycket viktigt – att en gemensam innergård skulle kunna komma samtliga boende till gagns.

För vad är det faktiskt vi som boende i staden vill, och vad hade innergården kunnat vara för oss? Det har vi aldrig riktigt givits tillfälle att fråga oss själva, eftersom förutsättningarna för den tanken inte funnits, eller tillåtits gro, på en innergård med en tjock stenmur mot grannen. Att riva murarna och staketen direkt skulle uppnå samma mål som jag föreställer mig. Men det skulle kanske hoppa över det steg som får en inte redan invigd att ens börja tänka tanken att det skulle finnas någon vinning i att ha gemensam tillgång till hela innergården. En stege över stängslet bygger först denna tanke – att kanske det vore bra om innergården var vår, tillsammans? Och för strikta meningsmotståndare blir det svårare att bråka om skadegörelse av staket och murar och egendom, när stegen bara leder över staketen. Motargumenten kommer alltså snarare till frågans kärna om gemensamt ansvar och förvaltande av en plats. Det är trappstegens finess.

Innergårdens potential

Vi är vana att konstant förhålla oss till om platser är tillåtna eller otillåtna att vistas på. Om vi passerar en öppning mellan två hus där man kan gå in, men inte gå igenom till andra sidan, blir vi osäkra. Får jag gå in, fast jag inte bor här? Byggnaderna och miljön i sig skapar ett annat rum än en park eller ett torg. Från fönstrena som vetter ner mot gården kan de boende se mig. Innergården som plats är egentligen varken ett privat uterum, eller en del av den offentliga staden, utan är något helt eget i sin roll som ett slags halvoffentligt rum.

Gårdar som är helt öppna, alltså helt saknar yttre gränser, tenderar att bli anonyma och inte användas lika mycket av de boende, jämfört med en gård som är helt avgränsad från utsidan. Sådana gårdar som har ytterligare avgränsningar inne på gården, leder till en ökad känsla av kontroll för de boende. Men en alltför liten gård leder också till minskad användning. Kan då lösningen vara fler stora innergårdar, utan inre avgränsningar? Tillhörighetskänslan som en större och gemensam gård kan ge om den används mycket, kanske skulle kunna ersätta behovet av upplevd kontroll som ett mindre område ger. Tillhörighet till platser är kanske en säkrare väg till social trygghet, än en upplevd kontroll. Innergårdar används mer om man som boende känner att man kan göra något eget på den. Det är också att ge sin omgivning förtroende, att placera ut egna tillhörigheter, eller starta egna projekt i det. Och förhoppningsvis ger “risken” att ha förtroende för andra som vistas på gården tillbaka i att andra återgäldar förtroendet genom att i sin tur delta i någon mån till innergården.

Ett halvoffentligt rum skvallrar också om ett gemensamt förvaltande. Innergården skulle kunna vara de boendes lokala allmänning, om man trots sina olika boendeformer kunde bygga strukturer för att förvalta platsen gemensamt. I en samtid där ytorna i staden vi vistas på minskar eller minutiöst planeras för hur de ska användas, kan innergårdarna erbjuda ett frirum, där de boende har makt att skapa sina egna platser efter behov. På en innergård kan man gå ut och röka, sitta på en bänk under ett träd och vara bland andra människor, utan att umgås, men ändå inte vara ensam. Barn kan få leka självständigt utomhus och träffa barnen i porten bredvid, och man kan anordna en lekplats eller ett trädgårdsland. Träd, buskar och pergolor kan skapa mindre delar i helheten där man ändå skulle kunna få en privat avskildhet. En trappstege, som vi gjorde, är lätt att bygga. Fler liknande, enkla konstruktioner – som också smidigt kan lyftas bort och gömmas undan om till exempel en fastighetsägare misstycker – skulle redan nu kunna påverka hur vi upplever våra innergårdar, och hur vi använder dem i våra liv.

Barns lek i innerstäder och kollektiv barnkultur

I dagens stadsbild ser vi hur höga markpriser, modern stadsplanering (eller icke-planering och bara maximerad markexploatering) och förtätning av staden leder till stadsdelar där framförallt barns rörelsefrihet, och behov av spännande lekmiljöer, inte längre prioriteras. Boverket konstaterade 2022 att parker, bostadsgårdar och skolgårdar krymper när städerna förtätas. Det innebär att de platser där barn kan leka spontant blir färre. Kanske ger detta just innergårdarna en allt större roll i barns lekmiljöer.

Tänk ändå; du är ett barn på åtta år och du bor i stan. Först måste du se eller höra att det finns barn på andra sidan ett högt staket. Sen måste ni få kontakt, och bli motiverade nog, eller bli kompisar tillräckligt snabbt, för att komma på idén att klättra över gränsen. Och kanske en förälder måste ge sitt samtycke först. Mellan samma fyra väggar av huskroppar som skapar innergården finns det kanske åtta, tio portar, det vill säga: en massa barn. Sannolikheten att de istället skulle mötas spontant utanför på gatan finns, men är mycket mindre. Barn vistas idag oftast i utomhusmiljöer och på lekdestinationer som deras föräldrar väljer ut till dem. Utomhusleken i bostadsområden minskar, samtidigt som leken i anlagda miljöer blir viktigare. För barnfamiljer idag kan det alltså verka lättare att åka till en plats som är “tänkt för barn” och anpassad i förväg, istället för att undersöka närliggande platser, som innergårdar. När fokus hellre läggs på det, missar man kanske att istället se till hur man kan öka barns mer självstyrda utomhuslek och rörelsefrihet.

Utomhuslek för barn i varierad och rik lekmiljö stimulerar fantasin och gör det lättare att leka tillsammans trots olika ålder, intressen och förmågor. Och kanske, kan man gissa: trots olika ekonomiska bakgrunder. Villkoren för barnens sociala samspel i staden kommer påverka deras senare vuxna sociala samspel. Dagens stadsbild formar framtidens människor och ideal, genom möjligheterna den ger för sociala möten. En kollektiv barnkultur var tidigare typisk för miljöer med lägre socioekonomisk status, medan en mer prestationsinriktad och individualiserad uppväxt (där föräldrar till exempel planerar in fler fritidsaktiviteter för barnen) kännetecknade bostadsområden med högre status. Idag verkar den mer individualiserade uppväxten blivit vanligare, och den kollektiva barnkulturen försvagats. Få utrymmen efterlämnas för att utforma en kollektiv barnkultur, när en innergård är uppstyckad i fem delar.

När trappan är färdigbyggd och stabil kommer det plötsligt fler barn som klättrar över, det första barnet har tagit dit sina kompisar. Det går sakta först, de prövar fotstegen, måttar och balanserar. Sen går det fortare och fortare, också en liten fyraåring klättrar snabbt över. Det känns som att barnen agerar efter någon slags naturlag, kanske som vatten gör, som oavsett vad, hittar varje liten springa som går att tränga genom. Men nu har vi grävt en liten kanal för vattnet att rinna igenom till andra sidan. Och jag tror att vattnet har något nyttigt att göra där.

2024-01-15

⸻

Vidare läsning om omgivningens inverkan på, och samtidens villkor för barns lek:

F Mårtensson. (2004) Landskapet i leken: En studie av utomhuslek på förskolegården. Doktorsavhandling vid Institutionen för landskapsplanering Alnarp.

Vidare läsning om upplevelser av innergårdar:

Almqvist, Madeleine och Joelssen, Ida, 2014. Platskänslan på en innergård i Göteborg, En jämförelse mellan planerarnas vision och de boendes uppfattning .

Kristensson, Klara, 2017. Bostadsgården som mötesplats för äldre och barn. Grundnivå, G2E. Alnarp: SLU, Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning

Boverkets granskning: Skolgårdarnas ytor fortsätter att minska