Göteborg började i varvskrisernas spår på 70- och 80-talen acklimatisera sig till den nya globala ekonomin, och genomföra skiftet till det immateriella arbetets hegemoni. Själva staden omvandlas och blir ground zero för produktionen, som inte längre enkelt går att lokalisera till Arendal. Istället skapas tillväxt genom tjänstesektorn, turism och exploatering av mark. Detta medför ett behov av att skapa en spännande innerstad, för att locka företag, turister och kapitalinvesteringar. Här är begreppet evenemangsstaden den nyckel som öppnar alla dörrar. Tänk storskalighet, arenakonserter och Lisebergs gröna kaninarmé. Tänk Jacy’s city resort, stora affärskedjor, Avenyfamiljens själlösa restaurangkoncept, arkitektritade kontorsjättar och kronjuvelen i det framväxande Göteborg, Karlatornet – som kan ses överallt i stan men som ingen vill bo i. Och överallt finns det blodomlopp av prekär arbetskraft som får allt att gå runt: bud, lastbilschaffisar, städare, service med ett leende etc. Eller för att formulera det annorlunda, Göteborg blir en metropol: “metropolen är för multituden vad fabriken var för den industriella arbetarklassen. Fabriken utgjorde i tidigare eror den plats alla andra platser kretsade kring och skapade förutsättningarna för tre centrala aktiviteter för den industriella arbetarklassen: dess produktion, dess ömsesidiga möten och organisering; och dess uttryck för antagonism och uppror. Multitudens produktiva aktiviteter rör sig däremot nu bortom fabrikens väggar och genomsyrar hela metropolen.” (Hardt&Negri). Hamnkranarna blir endast estetiska detaljer, kuriosa, i stadens nya varumärke. Ingenstans blir detta lika tydligt som i det nybyggda Hotell Drakens utsmyckningar med proletär konst, där liket av göteborgsk arbetarhistoria grävs upp och paraderas runt i profitens namn.

Den pågående gentrifieringen döljs bakom en ideologisk kanonad av begrepp som “förnyelse”, “vitalisering”, “inkludering”, “blandstad” och “attraktivitet”. Det rör sig om en klassbaserad omstrukturering av staden där gamla arbetarområden sätts i ett strategiskt förfall genom en konsekvent brist av underhåll och resurser, vilket gör att bebyggelsen kan nedvärderas, samtidigt som värdet på marken skjuter i höjden. Isolerade incidenter kopplas samman och förstoras upp för att svartmåla en hel stadsdel, som i fallet Kvillebäcken med tillmälet “Gazaremsan”. Sedan gäller det för stadens styrande att vänta ut rätt tillfälle att trycka på knappen. Inget händer, inget händer, och sedan påbörjas en forcerad utvecklingsprocess som snabbt demolerar, renoverar och gentrifierar. Nya svindyra bostadsområden reser sig ur byggdammet och demografin byts ut. Andelen sociala boendekontrakt minskas, de som inte kan betala för sig rensas ut, de problematiska, ociviliserade. Istället blir den urbana medelklassen områdets räddare undan förfallet, med sin goda smak, sina laptops och dyra kaffedrinkar. Gentrifieringens centrifugalkraft tvingar dem utan resurser, vilket i det rasifierade klassamhället ofta är icke-vita, allt längre ut från centrum. Stadskärnan blir homogent vit och förorterna närmast separata satellitstäder för både the unnecesseriat och den prekära arbetskraften. För högavlönade barnfamiljer marinerade i husdrömmar innebär de höga bostadspriserna istället en white flight till kranskommunerna.

I Göteborg, där varumärket som evenemangsstad är den polstjärna de styrande navigerar efter, sticker alla skevheter ut som bölder. Det innebär att all vildvuxen kultur rensas bort; höjda hyror och alkoholtillstånd blir det tunga artilleri som får alla kinesiska murar att falla. Som Truckstop Alaska, Drömmarnas kaj och även något så beskedligt som Café Fluß sveptes bort av evenemangsstadens behov av exponentiell tillväxt. Frågan är hur länge Konstepidemin och svartklubbarna på Ringön överlever innan horden av stadsplanerare kommer, på jakt efter det attraktiva läget?

Kort sagt, den totala varufieringens icke-liv förvisar alla möjligheter till överraskningar och kvar finns det banalt förutsägbara. Mixen av kontroll och konsumtion gör att gatan som livfull, spretande livsform avskaffas. Med andra ord en kameraövervakad och varufierad stadsmiljö där vi är isolerade tillsammans och alla störningar snabbt avlägsnas. Alienationen detta föder tar sig uttryck i en allmänt utbredd misstänksamhet där “de boende i metropolen (väljer) att isolera sig för att undvika möten med andra, passerar varandra i tystnad utan att se varandra, skapar osynliga väggar i gemensamma rum, ogenomträngliga vid beröring som om huden förstelnat och dött” (Hardt&Negri). Lonely crowds som genom upplevelseindustrin konsumerar samvaro, istället för att uppleva gemenskap. Gemenskap är i grunden något subversivt, därav alla desperata försök att upprätthålla stadens atomisering och separation.

Allt kostar, allt har ett pris. En vacker död stad där du bara får det du betalar för. Skrapar man på ytan av tandblekta entreprenörsleenden och upplevelseindustrins tomma löften lurar den nakna repressionen, så fort MEDGES EJ blinkar till fälls teleskopbatongerna ut. I Göteborgs innerstad finns det numera så kallade Lov 3-områden, vilket i klartext innebär att ordningsvakter patrullerar där med vissa polisiära befogenheter. Det rör sig exempelvis om Brunnsparken, Järntorget och Långgatorna. Här ser vi ett exempel på högerns paradgren, trygghet för varuekonomin genom uniformer. Väktare, och likaså polisen, är “varornas aktive tjänare, en människa helt underkastad varorna. [Deras] uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det” (Debord). Att det ska byggas ett nytt jättelikt häkte i den goa evenemangsstaden Göteborg är ingen slump. Klassamhällets realitet kan när som helst detonera mitt i den påklistrade, papperstunna normaliteten, med kriminalitet, skräniga pundare och illaluktande uteliggare. Pöbeln måste hållas kort, för att inte smolka ner varumärket.

Rätten till staden är inte rätten till vad som är, utan rätten att förändra. Metropolen går inte att befria från kapitalets parasiterande; kampen kan aldrig gå ut på att hissa en röd fana på Karlatornet som ett fattigt substitut för Vinterpalatset. Istället står dagens radikala stadskamp inför en utmaning – att vägra den självpåtagna sömn som den städade, kommersiella urbanismen innebär, arbeta för att sänka göteborgsandan i älven och samtidigt skapa platser för ett liv bortom den totala varufieringens horisont.

2024-01-15