Vad innebär det att vända sig mot vardagen? Det kan innebära åtminstone två saker. En del politisk verksamhet svävar långt ifrån människornas vardag, och är närmast en slags existentiell flykt. Man drömmer om det revolutionära partiet på andra sidan jorden, eller också åker man ner på kontinenten för att turista på politiska skådespel som Ende Gelände eller toppmötesprotester. Men kapitalismen finns inte långt borta utan reproduceras i vår vardag, därför bör kommunistisk politik sikta på att förändra livet i sin helhet. Därför är det förändring av de förhållanden som råder i vardagen som på allvar kan förändra samhället i grunden. En vändning mot vardagen kan annars handla om att de konflikter vi driver ska vara ”vardagliga” i betydelsen nära vår upplevda, nuvarande verklighet. Man ska tänka ”realistiskt”, små segrar i liten skala, det vill säga raka motsatsen till att anta en kommunistisk hållning.

De som vågar tänka sig att en helt annan verklighet är möjlig är för tillfället få och synnerligen värdefulla. Nyligen dog en av dem, fackföreningsorganisatören Jane McAlevey. För att minnas henne återger jag nedan några av de centrala delarna av hennes strategi för arbetarrörelsen idag. Även om McAleveys eget liv är över kommer hennes gärning fortsätta att bidra till att förändra livet för människor i hela världen.

Alinskys bristfälliga strategiska tänkande

Innan vi går in på McAleveys tänkande är det nödvändigt att sätta in det i sin kontext, det vill säga US-amerikanska sociala rörelsers strategiska tänkande i vår samtid. Det tänkandet är i hög grad format av en man: Saul Alinsky.

Saul Alinsky var en livslång organisatör som arbetade inom amerikanska fackföreningsfederationen CIO på 1930-talet när den dominerades av kommunister. Därefter organiserade han lokalsamhällen enligt en modell som summeras i hans bok Rules for Radicals. Hans modell går ut på att pragmatiskt strida för de segrar som är möjliga utifrån de resurser den berörda gruppen har. Denna pragmatism är uttryckligen formulerad som ett motmedel mot kommunism. De små segrarna skulle vaccinera folket från kommunisternas vildögda drömmar om ett annat USA. Alinskys modell är i hög grad beroende av utomstående organisatörer som mobiliserar gruppen enligt en given formel summerad i tretton regler.

Enligt McAlevey bygger Alinskymodellen på felaktiga antaganden om hur samhällsförändring fungerar. För Alinsky är ett bostadsområdes eller annan grupps befintliga ledare ett konservativt hinder som organisatören måste utmana för att få med sig gruppen. McAlevey anser istället att sådana ”organiska” ledare är en avgörande potentiell resurs att vinna över eftersom de har trovärdighet hos gruppen. McAlevey kritiserar vidare Alinskys modell för att motståndarna över tid lär sig att känna igen den formelbundna dramaturgin bakom modellens sätt att mobilisera människor. De kan förutsäga att organisatören bland annat kommer överdriva sin egen styrka och vilka mediestrategier denne kommer använda. Därmed blir de vinster som vinns med modellen en konsekvens av motståndarens beräkningar, och därför ett uttryck för en slags låtsasmakt, snarare än reell makt.. Alinskymodellens popularitet är enligt McAlevey ett bidragande skäl till arbetarrörelsens minskande inflytande och många bakslag i USA de senaste decennierna. Modellens utbredning har vidare hängt samman med Mccarthyism och minskande socialistisk orientering bland fackföreningars och andra folkrörelsers ledarskap.

Två typer av strategi och McAleveys alternativ

McAleveys strategi har rönt många framgångar runt om i världen i exempelvis Storbritannien, Tyskland och USA. Det som är iögonfallande med denna strategi är att den gör anspråk på att i princip helt och hållet baseras på den metod som användes av amerikanska kommunistpartiets organisatörer i CIO. Det finns flera exempel på fackföreningar som hållit fast vid det gamla CIO-sättet och fortsätter att nå framgång om och om igen. Hon lägger fram strategin i flera böcker, bland annat No Shortcuts och Raising Expectations and Raising Hell. I motsats till Alinskys strategi, som uppmuntrar till kortsiktighet, är McAleveys en form av djuporganisering, en långsiktig organisering som syftar till att bygga stora rörelser och skola människor i att analysera och förändra samhällets maktförhållanden. Till skillnad från flera andra samtida strategier för sociala rörelser bygger McAleveys strategi på maximalt deltagande från så många arbetare som möjligt. Hon drar skarpa gränser mellan sin egen modell och de andra modeller hon pekar ut som dominerande i samtiden.

Påverkansarbete innebär den lägsta formen av aktivitet från arbetare. Arbetet utförs av NGO-anställda, kommunikationsbyråer och advokater. Målet tenderar att vara förändringar som är så begränsade att de inte utmanar, och därmed kan accepteras av eliter. Människor som inte är anställda är inte involverade på något meningsfullt sätt utan deltar på sin höjd genom att skriva under en namninsamling.

Mobiliserande arbete är överlägset påverkansarbete eftersom det går ut på att mobilisera stora mängder människor. Arbetet leds av anställda kampanjare eller volontäraktivister som mobiliserar andra aktivister genom exempelvis sociala medier. Vanligtvis sätter man radikala mål som inte uppnås eller påstås ha uppnåtts i något avseende (”Vi vann den moraliska debatten”) fastän man egentligen förlorade. En svaghet med den modellen är att den är beroende av människor som redan är engagerade, därför växer inte den mobiliseringsbara basen över tid. Denna modell är den helt klart vanligaste inom vänstern i Sverige och i många andra länder.

Den tredje modellen, organiserande arbete, utförs av långsiktigt organiserade arbetare som försöker organisera berörda arbetare, i synnerhet de som är ledare på arbetsplatsen eller i bostadsområdet. Besluten tas kollektivt och politisk skolning är en del av organiseringen. Denna modell kretsar helt kring expanderande och varaktig organisering av aktiva arbetare. Mobilisering ses som en taktik bland flera, inte en strategi, och målsättningarna går ut på att använda organisationens växande resurser för att ändra maktförhållanden i samhället.

Om makt och hur vi skaffar oss mer av den

Den tredje modellen, som är McAleveys egen, skiljer sig från de andra modellerna i det att arbetarklassen är aktiv på ett meningsfullt och storskaligt sätt. Det är politiskt viktigt för henne: Mobiliserande arbete och påverkansarbete som strategi leder till att eliters maktställning accepteras som oundviklig. Detta eftersom arbetssätten bygger på att få eftergifter och därför saknar förmåga att ändra maktförhållanden. Så hur fungerar McAleveys modell i praktiken? Modellen utgår från en maktstrukturanalys. För att förändra samhälleliga villkor i grunden krävs en förståelse för vad som gör det möjligt för de som gynnas av den rådande ordningen att behålla sin ställning. Det krävs också förståelse för hur de som vill ändra samma villkor ska få förmågan att göra det. Medan den mobiliserande modellens aktivister är självutnämnda är den organiserande modellens arbetarkollektiv strukturbaserade. En del av strukturanalysen handlar om att identifiera de arbetare på de arbetsplatser som måste organiseras för att möjliggöra seger mot klassfienden. Arbetarna organiseras inte för att bara vara kroppar på en demonstration eller blockad. Deras kreativitet, erfarenheter och nätverk behövs. McAlevey är övertygad om att konflikter tenderar att vinnas när beslut tas av en så månghövdad och mångsidig organism som möjligt. McAlevey är fackföreningsorganisatör, och hennes exempel är främst fackföreningar, men den här typen av strukturbaserad organisering fungerar även i många andra sammanhang. McAlevey återkommer till exempel ofta till att medborgarrättsrörelsen använde en organiserande modell, där fungerade kyrkorna på ungefär samma sätt som arbetsplatserna för fackföreningar. Det är uppenbart att modellen utan modifikation går att använda av hyresgästföreningar.

Det är vidare en holistisk ingång till organisering, i två betydelser. CIO:s organisatörer såg till att finnas överallt där arbetarklassen fanns: i kyrkorna, på dansbanorna och i föreningslivet. Inte bara på arbetsplatsen. Lokalsamhället sågs som en nödvändig faktor att få stöd från för att vinna flertalet konflikter. Modellen är också holistisk eftersom den kräver en förändring av organiserade arbetarnas världsbild. Organisationens världsbild måste vara stadigt förankrad i klasskampen, eftersom framgång bygger på involvering av maximalt antal arbetare kan inte världsbilden bara delas av ledningen, hela medlemsbasen måste politiseras.

Så organisationen blir en del av människans vardag. Efter att ha blivit organiserad uppfattar den enskilde sin omvärld annorlunda, någonting har förändrats i människan. Detta bekräftas av att denne i samråd med andra därefter själv förändrar sin omvärld. Det är svårt att föreställa sig en mer drastisk vändning mot vardagen än djuporganisering.

Förbundet Allt åt alla befinner sig i en egenartad situation i förhållande till det ovan sagda. Förbundet har en uttalad ambition att röra sig bort från den autonoma vänsterns antikverade organisationsformer och utveckla nya vägar framåt. Lenin skriver i Vad bör göras att den organiserade socialisten inte ska vara som en fackföreningssekreterare som bara intresserar sig för “den ekonomiska kampen”. Socialisten reagerar mot alla yttringar av förtryck var de än äger rum. På samma sätt är det med Allt åt alla, vilket vi kan utläsa ur strategidokumentets inledning. Men eftersom Allt åt alla inte är ett socialistiskt parti eller en fackförening är det inte självklart i vilka strukturer organisationen främst kan bygga sin styrka. Stadskamp har länge varit ett av förbundets ledmotiv, men en stad är en komplex företeelse. Allt för komplex för att det ska räcka med att de platser vi vinner bara är de vi själva redan finns på. Vill vi göra staden till arenan för en långsiktig strategi för samhällsförändring kommer det att krävas en period av strukturanalys och förnyad strategidiskussion.