I Storbritannien så befinner sig ‘politik som föreslår’ i en djup kris som kommer ur en långtgående framgångsrik attack på vår förmåga att föreställa oss alternativa sätt att leva.
– Gareth Brown

I november 2023 arrangerade Förbundet Allt åt alla en strategikonferens i Malmö. Keir och Gareth var inbjudna att leda det politiska strategispelet Next Five Years, en variation av The social strike game som de utvecklade som en del av den antikapitalistiska organisationen Plan C. Spelen är en träning för grupper att planera, skapa strategi och göra politiska vägval för att förändra samhället. Sebastian från Svärms redaktion intervjuade Keir och Gareth efter att vi hade spelat färdigt. Här följer utdrag ur intervjun som översatts till svenska och redigerats för läsbarhet.

Vid frågan om vilka de båda är framgår att de följt varandra länge. Keir och Gareth berättar om sin bakgrund inom akademin vid Leicester University där de var forskare inom politisk ekonomi, hur de var med och grundade Plan C 2011 och att de först utvecklade The social strike game för att utforska politik internt inom organisationen.

Keir: När vi spelade spelet med Plan C hade deltagare tendensen att göra väldigt radikala val väldigt fort. Som att ta över ett kommunhus och utropa självständighet… lite som hände idag när vi spelade [med Allt åt alla].

Gareth: Men vi har också spelat med många grupper som kom ur rörelsen som uppstod omkring Jeremy Corbyn. De är grupper som varit involverade i och till vänster om Labour partiet. Med dessa grupper blir spelet ofta inte lika spektakulärt. Det blir istället mycket flygbladsutdelningar och dörrknackningskampanjer.

Spelen handlar om att reagera på händelser över tid, hur olika politiska aktörer kan samarbeta och att skapa planer för samhällsförändring. Samtalet med Keir och Gareth kom snabbt in på det politiska läget i Storbritannien och om sambanden mellan “politik som vägrar” och “politik som kommer med förslag”. (Politics of refusal och propositional politics)

Keir: I Storbritannien finns massa kampanjer mot gentrifiering som försöker stoppa olika typer av utvecklingsprojekt. Ett exempel är en marknad i norra London som kallas för the Latin Village. Marknadsförsäljarna där har kämpat mot gentrifiering och utvecklingsprojekt i 13 år. Genom att vägra samarbeta i så många år gav “utvecklarna” till slut upp. En av grupperna jag är med i heter Abundance och vi blev tillfrågade [av marknadsförsäljarna] att ta fram en alternativ plan för området tillsammans med dem och andra från lokalsamhället genom att skapa vad som kallas för ett offentligt-gemensamt samarbete.

Så där är ett exempel på att vägra och att komma med förslag. Det är väldigt användbart att ta steget att komma med förslag som en form av politisk kampanj. För då kan man dra till sig folk och engagera dem runt frågor om hur de vill att deras bostadsområden faktiskt ska se ut och inte bara bygga motstånd genom att vägra.

Gareth: I Storbritannien så befinner sig “politik som föreslår” i en djup kris som kommer ur en långtgående framgångsrik attack på vår förmåga att föreställa oss alternativa sätt att leva. Det är en av anledningarna varför Corbyn-projektet fick med sig så många. För trots att det var ett ganska försiktigt reformprojekt så var det en glimt av ett alternativt förslag som Storbritannien inte hade upplevt på väldigt länge.

Nu har ju det projektet misslyckats och förmågan att föreställa sig alternativ har lite försvunnit igen. Det är därför det som Keir precis sa om att utveckla politik som kommer med förslag behövs. För det är verkligen svårt och kommer inte naturligt i Storbritannien, så det behövs att man jobbar aktivt med det.

Keir: Ja alltså, Gareth har ju varit med under många av dessa tillfällen och cykler av kamp som blir utmattade eller besegrade. Men efter det har man en period av rekomposition, eller vänta, nej, det är snarare en period av dekomposition. Efter det kommer förslag på hur man kan omgruppera sig till nya förhållanden. Och det är typ situationen som Storbritannien befinner sig i nu.

Tidigare under strategikonferensen i Malmö hade en inbjuden gäst från kampanjen Don’t pay presenterat hur de lyckades få flera hundra tusen människor i Storbritannien att gemensamt lova att inte betala sin elräkning om inte regeringen satte stopp för de skyhöga elpriserna.

Sebastian: Vad tänker ni specifikt om Don’t pay och strategin bakom den kampanjen?

Keir: Jag tror vi måste gå tillbaka till det som var Don’t Pays strategi från början.

I grunden var Don’t Pay en löfteskampanj på en hemsida. Man gav ett löfte att inte betala sin elräkning om en miljon andra gav samma löfte. Man skrev också in sin mailadress och första delen av sitt postnummer. Strategin var att använda postnumren för att föra människor samman med andra som bodde i närheten för att starta upp lokalgrupper och på så vis få kampanjen att växa. Tanken var att dessa lokalgrupper startade ur en politik av vägran. Men förhoppningsvis skulle sen en del kunna ta steget att gå bortom den ursprungliga Don’t pay kampanjen för att skapa projekt med egna politiska förslag.

Men problemet var att Don’t Pay förlorade genom att vinna…

För att förstå vad Keir menar här behövs en liten avstickare. Så här sammanfattar Don’t Pay själva vad som hände på sin hemsida:

“All it took was a few people, a simple website and a bit of cash pooled together to print some leaflets. In June 2022, we launched Don’t Pay – and it caught fire. Barely 80 days later, pollsters estimated that 3 million would stop paying their energy bills on 1 October, when prices were to soar another 80%. This lead to results. The winter of 2022 was easier for millions of people than it would have otherwise been thanks to the energy bill price cap. This also forced Liz Truss to roll back on her plans to give away billions in tax cuts to the richest in the country at a time of surging inequality, which would have made things even worse.”

Okej tillbaka till Keir:

Så de förlorade genom att vinna för att rörelsen blev demobiliserad så fort. Man hann helt enkelt inte testa den större strategin som skulle kunnat bli ett mer visionärt projekt med egna förslag om politisk förändring.

Samtalet går sedan tillbaka till idén om vågor eller cykler av motstånd. Gareth förklarar hur den stora grejen under Corbyn-rörelsen var “rallies” som kanske lite slarvigt kan översättas till torgmöten. Sen efter det försökte andra lite imitera samma kampanjstil. Ett exempel som lyfts är Enough is enough som var en generell kampanj för höjd levnadsstandard, bättre löner, lägre elkostnader m.m. där fackliga ledare, som transportfackets Mick Lynch, var drivande. Men problemet menar Keir och Gareth var att kampanjstrategin kanske inte var så bra lämpad till det nya ögonblicket och att Enough is enough därför rätt snabbt förlorade momentum.

Keir: Ibland är det svårt att göra sig av med, eller ömsa skinn från en cykel till en annan. Det är svårt att avgöra vad som är passande i en situation och kanske inte lika passande i nästa.

Gareth: Precis, alla rörelser som jag varit med i eller observerat under min livstid har följt det här mönstret där det i en ny rörelse skapas ett eko av det som kom innan. Grupper som var med i den föregående cykeln försöker upprepa samma taktiker men i en ny kontext. Ett annat exempel är hur Occupy-rörelsen var ett eko av ultra-globaliseringsrörelsen.

Vad tänker de båda om kommande rörelser då? 2019 skrev Keir Milburn boken Generation left om att ålder kommit att bli en av de viktigaste faktorerna som skiljer människors politiska åsikter från varandra. Det framstod i alla fall då som att en global rörelse av unga formerades och att den utmärkte sig som betydligt mer vänster än andra åldersgrupper i samhället. Är det fortfarande så? “It’s complicated…” inleder Keir något trevande.

Keir: När jag pratar om Generation left så menar jag det inte som något färdigt faktum. Men bara för två veckor sedan visade en stor undersökning i Storbritannien [the British Social Attitude Survey, som görs vartannat år] att inte bara unga utan hela den brittiska befolkningen inte varit så vänster som den är nu, både ekonomiskt och socialt, sedan 1980-talet. Och av 18-24 åringar uppger bara 1% att de skulle rösta konservativt. Så det är ju en fullständig kollaps av det konservativa projektet, det är en existentiell kris som de står inför.

Men om man kollar på USA och andra platser så ser det inte ut på samma sätt. Delvis, skulle jag säga, för att den amerikanska ekonomin är bland de mest nyliberala och tillgångsbaserade i världen. Men det finns också något i världen unga lever i på sociala medier med algoritmer baserade på tävling och konkurrens… Det är en ständig träning att bli till mänskligt kapital.

Han förlänger resonemanget även till hur utbildningssystemet reformerats till att fokusera på idén om mänskligt kapital. Något som de flesta läsare i Sverige också borde vara bekanta med från vårt skolsystem som idag mest försöker maximera produktionen av unga entreprenörer.

Keir: När man behandlar sig själv som mänskligt kapital tänker man på hur man kan investera i sig själv för att få sin investering att växa. Och man hör allt det här om hur unga dricker mindre, tar mindre droger och inte har lika mycket sex. Det enda sättet för mig att förstå det där är att de blivit tränade att tänka på sina liv som något man hela tiden måste investera i. Men det kan också gå jämsides med annat och andra värderingar.

Det är som sagt komplicerat. Unga idag är formade av en global nyliberal era. Det betyder att de till viss del, vare sig de vill det eller ej, blivit formade till nyliberala subjekt. Men samtidigt är det också de unga som känner allra starkast att det är dags att kasta det rådande systemet i papperskorgen.

Men för att göra det behövs föreställningsförmåga och politiska förslag som visar vägen till ett nytt samhälle.