Inledning

När Förbundet Allt åt allas strategi röstades fram på kongressen 2021 antogs den inte bara utifrån sina egna premisser, den beskrevs också som en utgångspunkt för en fortsatt diskussion och ett avstamp för utvecklingen av förbundet. Ett av argumenten som framfördes för att få strategin antagen var att det var bättre att ha något konkret att diskutera och arbeta med i framtiden än att rösta ner förslaget i väntan på något bättre. De som talade för förslaget målade upp en en framtid där strategin var ett levande dokument som diskuterades och kontinuerligt reviderades.

Mer än två år senare har mycket av den här diskussionen lyst med sin frånvaro och strategin har hittills inte varit fullt så levande som vi hade hoppats och dess roll i relation till lokalgruppernas praktik har förblivit relativt diffus. Strategin är antagen under en av förbundets årliga kongresser, men utan förankring i stadgarna eller i beslut på lokal nivå så kan den inte egentligen beskrivas som bindande, utan snarare vägledande. Trots detta har den av många kommit att definiera Förbundet Allt åt Alla. Det var efter vi antagit strategin som vi utåt började beskriva oss som ett socialt fack, och strategin har också använts utåtriktat på andra sätt.

Det är främst under förbundets strategikonferenser som det gjorts försök att diskutera strategin, med det mest utförligaste försöket genomfört under 2024 års konferens. Under dessa möten har dock diskussionerna utgått ifrån hur vi ska tolka strategin, snarare än hur väl den fungerar för lokalgrupperna. Trots försöken att tolka dokumentet så är frågan om vad det innebär när vi säger att vi ska agera som ett socialt fack – drivet av nyfikenhet och inriktat på antagonistiska reformer, interventioner och massaktivering – fortfarande i stort sett obesvarad. Det är möjligt att svaret på frågan framstår som klarare för vissa, exempelvis de som ursprungligen var med och formulerade strategin. Det finns dock inget svar som är tillgängligt för alla inom förbundet, eller för den delen för människor som befinner sig utanför.

Den här texten är ett försök att utvärdera Förbundet Allt åt allas nationella strategi – men hur gör man det egentligen? Det enda sättet att fastställa värdet av en strategi är att bedöma dess användbarhet. Även om Allt åt allas strategi på flera plan försöker beskriva vad förbundet är för något, så är det inte en strategis uppgift. En strategi ska vara ett verktyg för att forma världen omkring oss och för att bedriva vår ideologi. Vi har valt att fokusera på ett antal spår i strategin som vi tycker är mest givande att diskutera.

Det sociala facket

Under den senaste strategikonferensen blev det uppenbart att många närvarande var ovilliga att utan förbehåll beskriva Allt åt alla som ett social fack, termen som sammanfattar hela den nationella strategin. I vår erfarenhet är inte heller det sociala facket ett användbart begrepp för att beskriva förbundet, vare sig för nya medlemmar, utomstående eller oss själva. En av anledningarna är att ‘socialt fack’ inte är en etablerad term, så om man använder ordet krävs det ofta att man följer upp med någon form av förklaring. En annan anledning som i dessa fall omedelbart blir påtaglig är att det är svårt att förklara vad det sociala facket är för något, eftersom det sociala facket är en otydlig term. Texten i strategin använder vaga och mångomfattande ord för att beskriva det sociala facket, och är ofta mer fokuserad på vad det sociala facket inte är snarare än vad det är.

Den slutgiltiga anledningen att många drar sig från att beskriva Allt åt alla som ett socialt fack är att de helt enkelt inte ser på förbundet på så vis. Antingen så motsvarar inte deras uppfattning av det sociala facket deras syn på vad förbundet är och vad det borde eftersträva att vara, eller så menar de att Allt åt alla inte har lyckats bli ett socialt fack. Det sociala facket är en term med en konnotation till facket, den klassiska arbetarorganisationen. I metoder och i strukturer liknar dock Allt åt alla på väldigt få sätt ett traditionellt fack. Det är också sant att Allt åt allas lokalgrupper sällan följer strategin. De arbetar hellre som aktivistgrupper än som det sociala facket som strategin försöker beskriva.

Den egentliga frågan blir; vad är det strategiska värdet i att beskriva oss som ett socialt fack? I våra ögon väldigt lite. Vi har hört röster inom förbundet som menat att det finns en fördel i att beskriva oss själva utifrån ett innehållslöst begrepp som sen går att fylla med mening, men med facit i hand så framstår det bara som ett misslyckat försök att tvinga fram en diskussion. Andra har i diskussioner menat att det otydliga är en styrka i sig själv, det håller oss odogmatiska och öppna för nya vägar och metoder. Men att kalla oss ett socialt fack uppfyller över huvud taget inte det syftet, istället är vi skarpt definierade som något otydligt; något som är svårt att förklara; något som få vet vad det är.

Fram till att det sociala facket blir tydligt definierat är det inte en användbar term för att beskriva förbundet eller som ledord för vår strategi. Uppgiften vi har framför oss är uppenbar, vi behöver antingen förtydliga och utveckla innebörden av det sociala facket, eller sluta använda ordet på det viset vi gör nu. Med det sagt så går det att föreställa sig andra sätt att använda det sociala facket, exempelvis som utgångspunkt för diskussioner, eller som en metafor eller liknelse.

Massaktivering

Från vårt perspektiv är idén om massaktivering strategins viktigaste försök att göra ett tillskott till hur Allt åt alla gör politik. Idéerna om öppenhet, interventioner  och antagonistiska reformer motsvarade redan etablerade arbetssätt hos lokalgrupperna vid tiden när strategin antogs. På så sätt kan det sägas att vi redan liknade ett socialt fack som det beskrivs i strategin – med undantag för ambitionen om massaktivering. Idéen om att vilja samla en eller flera massrörelser inom ramarna för vår politik innebär ett tydligt steg bort från att vara en aktivistgrupp bland många.

Det strategin saknar är ett tydligt förslag på hur massaktiveringen ska gå till. Det ligger nära till hands att en bakomliggande tanke med att kalla sig för ett fack är målsättningen att samla människorna inom organisationen, men ändå är strategin som tydligast när den kritiserar de äldre formerna av arbetarorganisering och även det som texten beskriver som passiv massorganisering. Vad är då vägen framåt? Utan en klar idé eller tydlig beskrivning blir uppmaningen till massaktiveringen tyvärr inte mycket mer än en tom kritik av tidigare organisationsformer och massaktiveringen förblir inte mycket mer än en lös tanke.

Nyfikenheten

Hyllandet av nyfikenhet genomsyrar hela den nationella strategin och det beskrivs som en grundprincip för Allt åt alla. Vi som skriver den här artikeln håller med om att en av förbundets styrkor är just vår öppenhet och nyfikenhet inför olika idéer, metoder och rörelser. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även rädsla för dogmer kan bli en dogma.

Vi är inte direkt rädda för att Allt åt alla ska fastna i en stel nyfikenhet, men vi är oroliga för att oviljan att fastna i förutbestämda lösningar eller inflexibla teoretiska ramverk blir en ursäkt att inte formulera vad vi faktiskt tycker och tänker. Ett allt för öppet ideologiskt ramverk är samma sak som ingen ideologi över huvud taget. Vi menar dock att Allt åt alla har en ideologi, vi är bara ovilliga att uttrycka den och kanske framförallt att sätta den på pränt. Nyfikenheten skulle tjäna oss bättre om vi kunde ställa nya idéer mot gamla och använda dem för att testa och utveckla vår verksamhet. Nyfikenhet för sin egen skull är kul, men det blir inte mycket mer än ett tidsfördriv.

Summan

“Det gamla samhällets politiska liv håller på att dö och det nya har inte fötts.” Det är ord som strategidokumentet upprepar som om det vore en given sanning. Vad som är sant är att som det är nu så verkar det nya tagit paus från att födas inom Allt åt alla. Det som kännetecknar den nationella strategin är en rädsla att ta ställning, och framförallt en ovilja att staka ut en tydlig plan för hur vi ska arbeta. Vi återkommer till det vi pratade om tidigare, att det verkar finnas en rädsla för att faktiskt ta ställning för hur vi borde agera. Allt åt alla är inte ensamma i detta; rädslan för att ta ställning och faktiskt stå för något präglar stora delar av det som är spillrorna av 1900-talets arbetarrörelse i Europa. Men det är inte en ursäkt.

Strategin som den är utformad idag motverkar direkt syftet som uttalades när den antogs, att det skulle bli ett levande dokument som uppmuntrade till vidare diskussioner. Vi har haft många diskussioner om strategin för att försöka förstå den, men få om några för att utveckla den. För vem kan säga om ett socialt fack är bra eller dåligt när begreppet betyder så lite? Och hur ska vi kunna implementera massaktivering när vi inte har bestämt vad det är än? Hur ska vi kunna utvärdera en plan som är så svår att använda? Den nationella strategin ligger som en våt filt över vidare diskussioner inom förbundet, en sista boss som vi måste besegra för att ta oss vidare.

Med de här raderna vill vi öppna upp för vidare diskussion om den nationella strategin. Vi vill uppmana de, om någon, som helhjärtat stödjer dess nuvarande form att komma ut och försvara den. Men mycket hellre vill vi att diskussionen tas i riktningen av de här frågorna: Hur kan vi göra strategin användbar för våra medlemmar? Hur kan den ge oss riktning och instruera oss i hur vi ska arbeta?

Om vi väljer att ställa de här frågorna så blir det avgörande att vi kommer ihåg den gamla flosklen att det inte går att vinna utan att satsa något. Det är inte hela världen att ha fel, och det går inte att segra utan att misslyckas.

Om någon vill hävda att det är önskvärt att vi inte har en tydlig plan eller gemensam strategi, låt oss i så fall åtminstone sluta låtsas som om vi har det. Riv upp strategidokumentet och ersätt det med raderna: “Allt åt alla är vad varje person vill att det ska vara.”