Kategorier
Evenemang

Intresserad av Allt åt Alla Umeå?

Är du intresserad av att veta mer om Allt åt Alla Umeå? Eller om det rikstäckande förbund vi är en del av? Kanske vill du bara komma förbi och snacka om stadsutvecklingen, villkoren på arbetsmarknaden, utarmningen av glesbygden eller konflikterna kring gruvor och sjukvård?

Sedan 2010 har vi sökande tillsammans försökt utveckla strategier för att skapa en progressiv rörelse med fokus på praktiker i vardagen. Vi har undersökt hur resurser omfördelas, i vems intresse staden utvecklas och diskuterat vilka gemensamma utgångspunkter vi kan ta avstamp från för att organisera en ny kollektivitet där människor (åter) börjar solidarisera sig med varandra.

För oss har detta konkret inneburit att vi tillsammans med andra tagit konflikter kring höjda hyror, flyttade bibliotek och rivna Apberg. Men också: utvecklandet av en stadsdelsbaserad strategi där vi tillsammans bygger upp så kallade allmänningar. 2010-2014 har vårt huvudfokus legat på Ålidhem, eftersom vi haft en koncentration av medlemmar just här. Vi hoppas emellertid, att vi tillsammans med er, ska kunna utveckla liknande projekt i andra stadsdelar de kommande åren.

Måndagen den 22 september hänger några få av våra medlemmar i vår lokal på Kulturhuset Klossen för att träffa er som under mer avslappnade och informella former är intresserad av det vi gör, eller rent av funderar på att bli medlem!

Vi är på plats 17 – 22.
Kom förbi! Tillsammans bygger vi en ljusare framtid!

Kategorier
Evenemang

Gemensam äppelplockning / fruktförmedling

Så här på höstkanten står mängder av fruktträd i villaträdgårdarna utan att någon tar tillvara på frukten. Samtidigt måste andra av oss betala för frukt i mataffärerna, och vissa har inte råd överhuvudtaget. Vi har en enkel lösning på detta: fördelning.
Under veckan som gick annonserade vi i villaområdena kring Ålidhem om att ta tillvara på frukt som inte plockas. Sedan drog vi dit och plockade den, och ställde under ett antal dagar ut lådor med gratis frukt utanför Ålidhems Centrum / den gemensamma parken ”Dungen”.

Nu på fredag, den 19 september, gör vi detta en vända till. Vi samlas kl 13 i Dungen (vid Ålidhem C) för att gå mot villaområdena tillsammans och plocka. Än en gång ställer vi sedan ut gratis fruktlådor vid bland annat Ålidhems centrum. Följ med och hjälp till!

Kategorier
Allmänt

Bygg en ljusare framtid med oss!

Vi anser att en ljusare framtid – ett jämlikt, klasslöst och rättvist samhälle – skapas genom praktisk rörelse i vardagen. Genom experimenterande med nya former av gemenskap och kollektivitet. Praktiska verksamheter, allmänningar, där grannar och arbetskamrater väljer att solidarisera sig med varandra. Sugen på att organisera dig med oss? Här är våra aktiviteter de kommande veckorna:

Onsdag 17 september – Möte, Allmänningsgruppen (19.00, Allt åt Alla-lokalen på Kulturhuset Klossen)
Allmänningsgruppen är en fristående arbetsgrupp inom Allt åt Alla Umeå vars uppgift är att skapa och försvara allmänningar samt sprida allmänningskapande praktiker. En allmänning är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” i praktiken. Deltagande är frivilligt, ingen profit görs, och resultatet är öppet och tillgängligt för alla. Du kan vara med i allmänningsgruppen utan att vara med i Allt åt Alla Umeå.

Torsdag 18 september – Möte, Allt åt Alla Umeå (19.00, Allt åt Alla-lokalen på Kulturhuset Klossen)
Medlemsmöte för lokalgruppen i Umeå av Förbundet allt åt alla. För att bli formell medlem i vår lokalgrupp ska du ha deltagit i 2 aktiviteter med oss, varav minst en ska vara ett medlemsmöte innan du kan bli inröstad. Vi eftersträvar att vara en aktiv organisation med låg grad av så kallade pappersmedlemmar. Vi hänvisar just nu företrädesvis personer av manligt kön/genus till våra praktiska arbetsgrupper, då vi eftersträvar att utjämna könsfördelningen i vår lokalgrupp. Alla är dock hjärtligt välkomna att delta på medlemsmötena.

Fredag 19 september – Äppelplockarallmänning / fruktförmedling (13.00 – 16.00, samling; Dungen vid Ålidhem C)
Tillsammans samlas vi i Ålidhems gemensamma park ”Dungen” för att dra runt i närliggande villaområden och samla in frukt som inte tas tillvara på. Frukten ställer vi sedan ut under ett antal dagar vid Ålidhem C så att de som inte har fruktträd kan ta del av den oberoende av ekonomi. Följ med!

Lördag 20 september – Fikaallmänning (14.00 – 18.00, foajén på Kulturhuset Klossen)
Varje lördag, med paus under sommaren och julledigheten, håller vår allmänningsgrupp en fikaallmänning i foajén på Kulturhuset Klossen. De som kan tar med sig fika, och det fika som finns på plats är gratis för alla som kommer förbi. Fikaallmänningen är ett bra tillfälle att komma förbi och diskutera olika sakfrågor, eller ställa konkreta frågor till oss som är medlemmar i lite mer avslappnad miljö.

Onsdag 24 september – Studiecirkel: ”Naken stad” (18.00, Allt åt Alla-lokalen på Kulturhuset Klossen)
Under sommaren höll vi, tillsammans med icke-medlemmar i vår grupp, i en studiecirkel i en bok av Jane Jacobs kring frågor om stadsutveckling. Denna studiecirkel utmynnade i att deltagarna ville fortsätta diskutera tillsammans, men denna gång kring boken ”Naken stad” av Sharon Zukin. Boken går att beställa från (de stora) nätbokhandlarna, men vi har också några exemplar själva så långt de räcker. Inga förkunskaper krävs, och som vanligt försöker vi inrikta diskussionen på hur vi kan använda teorierna här i Umeå, och hur vi kan forma praktiker utifrån de erfarenheter vi tar del av.

Lördag 28 september – Fikaallmänning @ Kulturhuset Klossen, 14-18
Torsdag 2 oktober – Medlemsmöte @ Kulturhuset Klossen, 19.00

Läs gärna även denna text av en av våra medlemmar om behovet av organisering i vardagen, och en berättelse liksom praktiska tillvägagångssätt som sammanlänkar glesbygd/bruksorter med ”tillväxtorter” som Umeå: http://tmblr.co/Zp5JIy1Qx-G6K

Kategorier
Media Stockholm

Hotet mot demokratin

Demokratin i Sverige är hotad! Ett litet fåtal politiker med fingrarna djupt i kapitalets syltburkar styr över folket som fråntagits all makt över sina liv. Skattepengarna rinner i allt snabbare takt ned i privata entreprenörers fickor medan maten, hyran och busskortet blir allt dyrare. Endast du kan rädda demokratin undan politikerna och kapitalisterna. Med tårtan i högsta hugg måste du nu kämpa för att säkra makten över ditt eget och dina kamraters liv.

Förbundet Allt åt Alla i Stockholm lanserar nu i  supervalspurten spelet ”Hotet mot demokratin” där du med tårtan som främsta vapen kan bekäpa dem som på riktigt tar makten ur dina händer: Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Stefan Löfvén med anhang. Dessa gynnare är det verkliga hotet mot demokratin. Men den goda nyheten är att du själv, tillsammans med dina kamrater, kan göra något åt situationen. Sakta men säkert kan du genom organiserad klasskamp få tillbaka makten över ditt liv.

Läs mer och spela spelet på http://www.hotet.se

Kategorier
Stockholm

Uttalande om #KämpaSTHLM den 30 augusti

 

1. Varför mobiliserar vi mot en liten sekt? Gynnar det inte svenskarnas parti att ge dem uppmärksamhet?

Överallt i världen där fascistiska organisationer vuxit sig starka, verkar närvaron på gatan ha varit ett avgörande moment. Det finns en utbredd uppfattning om att nazisterna förlorar på att ”dras ut i ljuset”, dvs. på att ta plats och uppmärksammas. Men det verkar tvärtom vara precis där de blir starka, hur ogärna vi än vill att det ska vara så. De föreställningar om fascism och nazism som kommer till uttryck bl.a. i morgontidningarnas ledarsidor är ofta helt ahistorisk, och bygger på en föreställning om människor som alltigenom rationella. Den som ser en nazistisk demonstration antas direkt förstå det löjeväckande och idiotiska i budskapet som förs fram. Men det nationalistiska, våldsförhärligande och auktoritära som fascismen presenterar verkar under vissa omständigheter kunna slå an starka känslor hos olika grupper i samhället. Det ser vi idag i Ungern och Grekland, för att nämna två exempel. I Sverige har SD:s framgångar och den normalisering av ett rasistiskt språkbruk som dessa inneburit öppnat upp ett utrymme för nazistiska grupper. Svenskarnas parti försöker slå sig in här, och de gör det på den plats som är allra viktigast för dem att kontrollera: gatorna.

Det första man måste ta ställning till under denna situation är att antingen tjafsa eller kämpa: att antingen följa den liberal-demokratiska instinkten som vill få oss att tvivla på vad vi själva gör, eller att inta en bestämd och resolut hållning, och förstå att fascismen vinner på att ta plats oemotsagd. Inte minst på gatan där den inleder sitt skräckvälde, som vi bevittnat så många gånger de senaste åren. Att yrka på tystnaden som metod är att grovt underskatta, för att inte säga vantolka, fascismens faktum och dess sätt att verka.

Nästa steg är att beröva fascismen dess sociala bas. Det räcker inte att vi går ut och rent rumsligt blockerar fascisterna – vi måste även ersätta detta rum med vårt eget. I Kärrtorp, Malmö och Kungsträdgården skymtade enorma antirasistiska rörelser. Men i vår rörelse bär vi också de strukturer som ger oss den verkliga makten och som utgör det verkliga motståndet, nämligen att vi använder och delar våra spridda kunskaper för vår gemensamma strävan, att vi är en mängd olika organisationer och grupper som är inriktade på och kan olika saker, men som enas i kampen. På så vis är vi aldrig utelämnade, utan grundlägger en egen makt där vi inte blott är en massa utan en dynamisk helhet. Det är på grund av att vi är en sådan kraft som liberal media, polis och diverse politiker vill skapa splittringar genom att spela ut ”onda” krafter mot ”goda”. Vi kan inte låta detta påverka oss. Som rörelse kan vi inte ägna oss åt avståndstaganden utan måste fokusera på att öppna och stärka vår sammanhållning.

För att sammanfatta: Steg ett är att förvägra fascister varje utrymme de försöker bygga ; steg två är att förvägra dem det sociala material de vill bygga med. Därför går vi inte bara ut på gatorna, utan gör detta som en rörelse med inre strukturer, eftersom det är i dessa vi kan se graden av vår egen motmakt.

2. Hur ser vi på polisens taktik och strategi?

Polisens taktik och strategi den 30 augusti var en polisiär implementering av regeringens hållning gentemot krafter till både höger och vänster om den. Den var på så sätt det fysiska uttrycket för regeringens programförklaring, rapporten ”Våldsbejakande extremism i Sverige”.

Polisens mål var att till varje pris upprätthålla ordningen i Kungsträdgården. Priset var en stor belägring av delar av Stockholms innerstad. Förvisso användes inte nästintill dödligt våld som i Limhamn en vecka tidigare, men ännu en gång användes grovt våld för att bereda väg för SvP. Självklart beror polisens agerande på demonstranternas militansnivå. Samtidigt är polisens offensiva hållning inte en slump – det är en taktik polisen valt på förhand. Särskilt tydligt var detta när Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons valturné landade på Norrmalms torg den 24 maj i år. Motdemonstrationen, som var totalt fredlig, bemöttes av en hänsynslös repression.

Hela valåret från oktober till september är rubricerat som ”särskild händelse”, vilket ger polisen utökade befogenheter att upprätthålla ordningen. Till polisens förfogande står därför den Nationella förstärkningsorganisationen (NFO). 787 poliser från landets tre största polismyndigheter som kan kommenderas ut oavsett var i landet de behövs. För att kontrollera så kallade motdemonstranter använder man sig av det som kallas särskild polistaktik (SPT). Den utvecklades efter Göteborgskravallerna 2001, som ur polisiär synpunkt ansågs vara ett fullständigt misslyckande, och bygger på att polisen ska vara mer mobil och rörlig under demonstrationer, för att bättre kunna flyttas runt och sättas in vid behov. Insatserna ska kombineras med polisdialog med demonstranterna, för att få dem att själva hjälpa till att lugna ner situationerna och reda ut missförstånd. Polismetoden provades ut under de så kallade Salemdemonstrationerna i Stockholm under 00-talet. Rätt tidigt blev problemen med SPT-modellen tydlig. Gripanden av enskilda individer på plats fick och får ofta motsatt effekt. Detta har polisen delvis lärt sig, och griper inte sällan hellre personer i efterhand.

Polisen behöver också både fysiskt såväl som medialt skikta demonstrationsdeltagarna eftersom den inte kan slå till mot 14000 demonstranter på en gång. En sådan uppdelning är primär – den mellan ”goda” och ”onda” demonstranter. Den sistnämnda kategorin – ”ond” – är den part som utdefinieras allra tydligast. I lördags var ledstjärnan för polisens mediala taktik myten om inresta danska antifascister, enligt polisens talesperson ”riktiga streetfighters med stort våldskapital” (DN 29/8). Med utgångspunkt i myten kunde polisen både storma kulturhuset Cyklopen i Högdalen och rättfärdiga insatser mot aktivister både innanför och utanför Kungsträdgården.

Syftet med polisens agerande vid avspärrningarna, kort efter att SvP hade börjat sin marsch från Gustav Adolfs torg, var att skikta folkmassan rent fysiskt och rumsligt: man ville provocera fram de deltagare som var vana vid och beredda på poliskonfrontationer och skrämma bort resten. Den antirasistiska rörelsens bredd är dess styrka, och det vet polisen. Det våld den riktar mot demonstranterna syftar till att göra den antirastiska rörelsen smalare och därmed mindre legitim. Detta behöver inte bara bero på att polisen av ideologiska skäl avskyr antirasister, även om det är lätt att få den känslan som demonstrationsdeltagare. Det har kanske snarare att göra med vad polisen uppfattar som sitt uppdrag: att till varje pris verka för att nazister ska kunna marschera genom centrala Stockholm, vilket staten och polisen uppfattar som en garant för ett demokratiskt samhälle. Att man på kuppen riktar ett urskillningslöst våld mot demonstrationsdeltagare, traumatiserar, skrämmer och skadar unga och gamla, och därmed inskränker det demokratiska utrymmet avsevärt, tycks spela mindre roll. Med polisens agerade vid avspärrningen lyckades man också distrahera en stor del av demonstranterna och temporärt avleda uppmärksamheten från nazisterna.

Polisen vill militarisera en politisk konflikt, de vill givetvis att demonstranter och poliser möts på ett av polisen uppgjort slagfält. Vi menar att skiljelinjen mellan ”bra” och ”dålig” taktik inte löper mellan våld och icke-våld, utan mellan en taktik där vi bestämmer, och en där någon annan, i det här fallet polisen, sätter spelreglerna. Istället för att på polisens villkor och framför medias liverapporteringar delta i skådespelet i Kungsträdgården, borde den ”smala” militansen ha riktats direkt mot nazisterna via öppningar och passager utanför rampljuset, och den ”breda” militansen ha strategisk förtur. Med andra ord skulle man ha gjort rätt i att på ett disciplinerat sätt hålla kvar fokus på nazisterna och låtit polisens eskalationsförsök förbli just ett försök, och i stället fokuserat på att skapa en gynnsam, sammanhållen och trygg situation för det stora flertalet att kunna ta ytterligare några steg framåt. Om ett mindre antal vill höja militansen så måste detta ha rätt fokus, samt vara tillbörligt förankrat i den mångfald som finns på plats.

3. Var 30e augusti en seger?

Dagen var en seger på flera sätt. Det första och givna är kvantitativt, sett till antalet. För varje nazist var vi över hundra antirasister. Den visar att ett oerhört stort antal stockholmare är beredda att stoppa fascister, och ger fog till ramsan ”hela Stockholm hatar nazister”.

För det andra framstod fascisterna så att säga i sitt historiska och ideala genomsnitt: som en liten grupp galningar i behov av en massiv statlig våldsapparat för att ens kunna röra sig, och utan vilken de hade jagats ut ur staden.

För det tredje för att en mångfald taktiker samsades på Kungsträdgården, allt ifrån ”aktivt icke-våld”, kyrkklockor och folkmusiker till vuvuzelaorkesterar, skrikande människorna längs kravallstaketen och de som letade luckor i den massiva avspärrningen för att kunna blockera nazistmarschen och hindra dem fysiskt från att gå på våra gator. Men den segern kan vi bara skörda frukterna av om vår hållning är en grundläggande acceptans inför de inre skillnaderna i vår rörelse, att alla dessa är delar av vår rörelse. Om dessa skillnader ska diskuteras så ska det vara med hänseende till vad som fungerar (i termer av att bekämpa fascismen), och inte vad som är mest legitimt utifrån ett redan dogmatiskt och inskränkt liberalt sammanhang.

Vi har ännu inte kunnat upprätta en egen hegemoni, det vill säga att vi själva skulle sätta villkoren för vårt antifascistiska motstånd. Detta ger tyvärr rörelsen en inre osäkerhet och tvekan, vilket visar sig i vår stundvisa förvirring och rädsla när polisen och fascisterna går till angrepp, och att vi vid dessa tillfällen helt plötsligt tenderar att framstå som olika grupper med olika agendor. Om vi kan se en förlust någonstans så är det att vi inte tillräckligt arbetat fram de inre strukturer som kan göra oss trygga och säkra, och därmed bestämda, i vårt gemensamma agerande. Det är detta, inte att få ett godkännande av DNs ledarredaktion, som vi ser som vår största angelägenhet just nu – att stärka vår inre sammanhållning och de infrastrukturer i vår rörelse som gör att vi kan vara effektiva i och reproducera vår kamp.

4. Vad kunde vi ha gjort annorlunda?

• Bygga ut och förbättra vår insfrastruktur, det som ger en folkmassa trygghet att agera enhetligt och offensivt: psykologiskt och medicinskt orienterad sjukvårdsgrupp, solidaritetsgrupp, juridisk rådgivning, demonstrationsvakter med tydliga uppgifter, grupper som vet hur man skyddar sig utan att splittras och dra sig tillbaka, trygghetszoner, etc.

• Fördjupa den strategiska diskussionen kring till syftet med dessa mobiliseringar, helst med en övergripande strategi om hur vi bör bekämpa fascismen över huvud.

• Inte gå med på de vändningar som polisen vill föra oss med i. När polisen grep in i folkmassan, genom att placera in civilpoliser i en potentiellt ”farlig” situation för att därefter skicka in kravallpoliser, bilar och hästar, så förlorade vi fokus på vad vi var där för. Vi hamnade i stället mitt i polisens skådespel och satte därtill hela samlingen på spel.

• De befaller, vi delar. Fascister agerar och bygger sina handlingar på en hierarkisk struktur där ”huvudet bestämmer över kroppen”. Vår styrka ligger i att vi agerar tillsammans med ömsesidigt inflytande, men det ställer också högre krav på vår koordinering och ansvarsfördelning, så att fler blir delaktiga och så att vi kan skapa en smidighet i kampen. Detta arbete kan vi alltid bli bättre på.