Ibland är inte den bästa vägen framåt, utan att ta ett steg tillbaka för att se vart man går. Är ens mål fortfarande i sikte? Hägrar det vid horisonten eller har man gått vilse? Och kanske viktigast, varför går vi över huvud taget? Detta är frågor att ha i bakhuvudet när man närmar sig diskussionen om Allt åt allas strategi. Den antogs på kongressen 2021 och har på senare tid väckt debatt, både på den senaste strategikonferensen och i Svärm.[1] Motionen som på kongressen i Göteborg resulterade i en kommitté för strategiförslag kan också ses som ett kritiskt inlägg i strategidiskussionen. De som formulerade strategin har i sin tur själva besvarat kritiken.[2] Debatten om strategi inom Allt åt alla är nödvändig, och det finns värdefulla inspel både från de som skrivit strategin och de som kritiserar den. Men för att på allvar kunna diskutera strategi behövs först en diskussion kring vårt syfte som politisk organisation. Eller för att uttrycka det mer plumpt: vad är Allt åt allas existensberättigande?
För att kunna formulera ett relevant svar på den frågan måste vi förstå hur världen förändrats de senaste åren, och därmed den materiella grund som den rådande strategin utgår ifrån. Kort sagt, den mer progressiva nyliberala eran baserad på global frihandel har gått i graven och en ny etableras. Upprinnelsen till detta återfinns i den kroniska instabilitet som genomsyrat det kapitalistiska systemet sedan 2008, med en rad överlappande kriser. Raúl Sánchez Cedillo kallar detta mycket träffande för att det råder kaos i kapitalismens ekosystem. Finanskrisen försökte kapitalet stävja genom bailouts för banker och skenande belåning, ökad penningmängd i ekonomin genom att trycka upp nya sedlar, slaktad välfärd och en prekär arbetsmarknad där arbetslösheten sköt i höjden. Detta i sin tur ledde till en politisk legitimitetskris där alla politiker, oavsett om de var höger eller vänster, bara stod för nyanser av samma nyliberala ödeläggelse av samhället. Resultatet blev efter 2011 en rad ockupationer, upplopp, uppror och konfrontationer med statsmakten. Som exempel kan nämnas arabiska våren 2011, Occupy Wall Street och BLM, upproret mot biljettpriser inom kollektivtrafiken i Brasilien 2013, Gula västarna och förortsupproren i Frankrike, och torgrörelsen som ockuperade torg i Grekland och Spanien. Andra viktiga aspekter är den ekologiska krisen med klimatförändringar och de stora migrantströmmarna över Medelhavet i allmänhet och från Syrien i synnerhet. Nyliberalismens mittfåra, exemplifierad av politiker som Reinfeldt, Merkel och Trudeau, kunde helt enkelt inte längre möta kapitalisternas behov av tryggade profiter och säkrad ordning vilket skapade en efterfrågan på en ny politik, en ny hegemoni.
Denna nya politik etableras nu. Vi lever i en reaktionär tid märkt av nationalism, krig, militär upprustning, stegrande repression och en militarisering av samhällslivet. Den globala nyliberalismen har fragmenterats i interimperialistisk rivalitet och imperialistiska konflikter, bäst exemplifierade genom kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza. Andra tecken på denna fragmentering är Brexit och policies som America first. Det är en multipolär värld som delats upp i nygamla imperialistiska maktblock som USA, EU, Ryssland, Kina., och militära/ekonomiska allianser som NATO, BRICS, AUKUS. Raúl Sánchez Cedillo kallar detta en krigsregim, “ett militaristiskt, rasistiskt paradigm där vad som är sant avgörs med våld.”[3] I krigsregimen ”betyder det att tankefiguren vän-fiende förs in i regeringars utrikespolitiska agerande såväl som i inrikespolitiken. Med andra ord tillämpas (vän-fiende-logiken) i relationen mellan politiska partier och rörelser, mellan regeringen och politiska eller sociala kamper, i den offentliga sfärens massmedier och sociala medier, och i de reella praktiker som styr yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det här sker genom att det produceras och sprids narrativ där fienden (som mer eller mindre uttalat konstrueras som ständigt närvarande i nya skepnader och med nya benämningar) ges skulden varje gång krisen och dess effekter förvärras.”[4] Ett tydligt exempel på denna vän-fiende-logik är reaktionerna på Palestinarörelsen från media, politiker och fascister, där olika typer av svartmålning, drev och angrepp avlöst varandra. Ett annat är hur Nato-inträdet plötsligt gör att fredsrörelsen utmålas till samhällets fiende nummer ett.
Krigsregimens politik är en mix av postfascism och brutal nyliberalism, där Javier Mileis motorsågsmassaker i Argentina leder vägen.[5] Postfascismen är en våldsam ultranationalism, men den är frikopplad från den historiska fascismens fokus på diktatur, lebensraum och externa erövringskrig. Istället fokuserar postfascismen på en inbördeskrigslogik, där en ursprunglig, etnisk gemenskap påstås vara under attack, exemplifierat av teorin om folkutbyte, islamisering, “invasion” av migranter. Postfascismen är också mer inriktad på parlamentarisk makt, om än för att samtidigt urholka den liberala demokratins rättigheter (Trump, AfD, SD, Nationell samling i Frankrike, Meloni i Italien). Dess våld är inte baserat på uniformerade stormtrupper utan på polis, beväpnade ensamvargar och plötsliga flashmobs på gatan. Postfascismen är även ett i högsta grad kulturellt fenomen, med besinningslöst hat på nätforum och sociala medier, rasistiska memes, shitposting och upprepandet av falska sanningar. Underhållning, konspirationsteorier och förhärligande av våld förenas i reaktionära fantasier som delas och förstärks.[6]
Rent politiskt är postfascismens roll att säkerställa den rådande kapitalistiska ordningen genom att omkanalisera missnöje och vrede, bort från de ägande och styrande. Ekonomiska, strukturella problem omformuleras till en etnonationalistisk identitetspolitik, genomsyrad av rädsla, hat och tydliga fiender. Med andra ord erbjuder postfascismen inte bara en förgiftad nationell gemenskap utan fungerar även som en front gentemot antagonister som hotar den här folkliga, fiktiva enheten: Muslimerna, HBTQI-rörelsen, Feministerna, Kommunisterna. Allt detta passar kapitalet perfekt, då det finns en strukturell efterfrågan på syndabockar för kapitalismens stegrande misär. Ett skrämmande exempel på hur denna inbördeskrigslogik kan ta sig uttryck är de rasistiska upploppen i England sommaren 2024.[7]
Poängen är att hegemoniskiftet redan har ägt rum, krigsregimen är här. Gramscis slitna citat om att “den gamla världen är döende, den nya världen kämpar för att födas: nu är tid för monster” ligger numera på historiens skräphög. Detta medför att strategins ansats om att det gamla dör och det nya inte har fötts helt enkelt är passé. Monstren är inte bara här, de har fött en ny värld.[8]
En långt gången antireformism
Hegemoniskiftet går även att se i hur den härskande klassen idag vägrar att förhandla utan istället agerar genom att ”dränera träsket” via självgod maktutövning och en allt hårdare repression mot allt som kan ses som en opposition mot det rådande. Hit kan räknas Tidöregeringens ödeläggelse av offentlig sektor, naturskydd, folkbildning och kulturliv, den postfascistiska förföljelsen av rasifierade och migranter samt de redan nämnda exemplen med angreppen på Palestina- och fredsrörelsen. Detta är en medveten antireformism med fokus på att skapa en samhällsöken, som omöjliggör krav och någon typ av påverkan genom politiker eller fack. Det finns helt enkelt inte längre något att förhandla om, inga kompromisser att uppnå. Tidölaget har bara de hårda tagens hammare att ta till och då reduceras alla problem till en spik. Ett bra exempel är det politiska svaret på gängskjutningar där högern går all in på bestraffning och övervakning, som till exempel utökad biometrisk kontroll via fingeravtryck, dna och ansiktsbilder, inrättandet av säkerhetszoner och sänkt straffålder.
I Sverige finns det inte ens längre ett politiskt skådespel mellan en tydlig Vänster och Höger, bara en gemensam reaktionär sörja där partipolitiken kört fast. Sossarna är i realiteten bara ännu ett Tidöparti, vänsterpartiet gör allt för att försöka visa sig duktiga och regeringsdugliga genom att tränga in sig mot mitten.
Om vi ser till den fackliga modellen i Sverige, som baseras på samverkan, blir detta extremt tydligt. Där kunde facken tidigare få igenom krav och förhandla sig till fördelar genom att sälja arbetsfred, men den modellen är numera stendöd. Facken är de enda som vill samverka medan arbetsköparna kör över dem som en ångvält. Detta reducerar facken till skademinimering; de har med andra ord den otacksamma uppgiften att tvingas förklara ständiga försämringar och förluster inför sina allt mer luttrade medlemmar.
Stat/kapital-maskinen
Marxisten Maurizio Lazzarato menar att utan ett revolutionärt brott (rupture) här och nu med kapitalismens institutioner är vi fortfarande fast i maktrelationer märkta av medlöperi och konformism. Det finns ingen politikens autonomi, inget verksamhetsområde för det politiska systemet som är självständigt. Staten är inget annat än ett kugghjul i det kapitalistiska maskineriet. Kapitalet tar beslut, väljer, orienterar sig, och sköter administrationen, juridiken och polisen, för att maximera sin profit och säkerställa sin makt. Svängdörren mellan näringslivet och politiken är ett symptom på detta, där vänsterpartisten Linda Sneckers anställning på en lobbyistfirma är det senaste exemplet. Statens autonomi är upplöst i den totala, samhälleliga produktionen där privat och offentligt flyter samman, dess suveränitet undermineras av avreglerade finansiella flöden och logistiska nätverk som korsar nationsgränser. Staten är samtidigt oumbärlig som verktyg i kapitalets krishantering, i dess konstanta kristillstånd. Det blev extremt tydligt under alla bailouter för banker och företag efter finanskrisen 2008. Till sist har vi Nato-medlemskapet och EU-samarbetet som helt integrerar den svenska staten i det västimperialistiska maktblocket. Ett annat bra exempel på statens och kapitalets integration är Melonis regering i Italien. Väl vid makten underordnar sig de patriotiska fascisterna EU:s diktat och säljer ut ”moderlandet” till amerikanska fonder. I realiteten stänger de gränserna och hetsjagar några tusen migranter medan de kör med svängdörrar för utländskt finanskapital.
Allt detta kallar Lazzarato för stat/kapital-maskinen, vilket jag tycker är ett bra begrepp för att sätta fingret på faktumet att stat och kapital ohjälpligt har smält ihop till en tvåhövdad maskin. Staten och kapitalet eftersträvar olika men förenade mål: att utöka makten för den förra och öka profiten för den senare, mål som är ömsesidigt förstärkande. Det är alltså meningslöst att ställa staten och kapitalet emot varandra, då de alltid agerar tillsammans.[8]
Allt åt allas roll som en utomparlamentarisk vänstergrupp
För mig är avstampet för vår politiska verksamhet att vi är en utomparlamentarisk vänstergrupp. Det kan upplevas som en tom truism men efter mitt återvändande till organisationen efter mer än tio års frånvaro är frågan mer aktuell än någonsin, då jag ser tydliga förskjutningar. Det verkar finnas många olika perspektiv på detta, vad vi är och vad vi ska göra, och olikhet är bra, det kan vara en styrka, men om vi reduceras till en samling spretiga tendenser utan en gemensam politisk kompass blir det mer vilset än odogmatiskt. För mig är en utomparlamentarisk vänster en radikal politisk kraft som pressar gränserna utifrån vardagslivets konflikter, i opposition mot stat/kapital-maskinen. Slogans som Odla ditt klasshat är väldigt avlägsna i dagens Allt åt alla och en betydligt mer nedtonad vänsterretorik har tagit över. Jag håller med Olle och Martin när de skriver att “det verkar finnas en rädsla för att faktiskt ta ställning för hur vi borde agera.”[10] Ett bra exempel på denna tendens återfinns i en debattartikel där en medlem i Allt åt alla Malmö skrev kring den egna organisationen och Palestinarörelsen.[11] Allt åt alla sägs kämpa för “ökat demokratiskt inflytande, gemenskap och rättvisa för alla.” Det ekar onekligen väldigt slätstruket jämfört med vad som sägs på vår hemsida, där kampen gäller att “skapa ett klasslöst samhälle som utgår från principen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Ett bra exempel på det jag efterfrågar är Allt åt alla Stockholms julkampanj för antirepressionsfonden, med en tydlig radikal ansats bortom den legitima politikens råmärken.[12]
Vårt syfte, och existensberättigande, måste vara att agera i konflikt med det politiska systemet i vår kamp för ett klasslöst samhälle. Inte i meningen att frasradikalt säga tuffast saker om revolution och dödskommunism utan att i teori, retorik och praktik skilja oss från den traditionella partipolitiken. Speciellt nu när hegemoniskiftet tagit död på varje ansats till påverkan genom de kapitalistiska institutionerna.
Att helt enkelt överskrida och pressa gränserna för vad som kan sägas, skrivas och göras. Med andra ord, att skärpa samhällets motsättningar. Eller som det står i strategin: “att identifiera gränserna för politiken och bryta dom.”[13] Gör vi inte det är det meningslöst att vara en utomparlamentarisk grupp. Då kan vi lika gärna vara en fraktion inom vänsterpartiet.[14]
Jag förstår kritiken mot aktivistgrupper, där den politiska aktiviteten tar sig uttryck i brandkårsutryckningar och kampanjnissande, men lösningen är inte att kasta ut barnet med badvattnet och vända aktivismen ryggen. Alltså, problemet är hur man undviker vänstermelankolisk nostalgi över svartklädda autonoma utan att slå över i en antiaktivistisk motsats, där vi blir sossigt välkammade och allt radikalt slipas bort i en slags reformism av vardagslivet.
Vi behöver varandra mer än någonsin
Jag håller med författarna bakom strategin om att kontinuitet och (mot)makt är oerhört viktigt. Som de säger i sitt svar på kritiken: “För att bygga makt på lång sikt krävs kontinuitet. Vi har själva sett hur proteströrelser och kamper uppstår och dör runt omkring oss. Det räcker inte att vänta på någon gång händer det utan vi behöver strukturer som kan existera mellan dessa uppsving och bygga något beständigt. Vi ser både Allt åt alla som organisation och en gemensam strategi som ett verktyg för kontinuitet.”[15]
I dagens splittrade klassammansättning, med prekära villkor, ständigt nya kollegor och byten av jobb, kronisk arbetslöshet och överskuldsättning, behöver vi varandra som en kämpande gemenskap mer än någonsin. Vi måste bygga en organisation som håller över tid och som är märkt av en praktisk solidaritet, där vi har varandras rygg och känslan av att stå ensam mot världen löses upp. Samhörighet och tillit är med andra ord extremt viktiga efter hegemoniskiftet där samhällsklimatet hårdnar och pressen mot all typ av politisk radikalitet tilltar. Kort sagt, det går inte att nog understryka betydelsen av att erbjuda en mötesplats för motstånd. Det rör sig både om gemensam politisk aktivitet i form av aktioner och demonstrationer, men även om att ha olika typer av sociala tillställningar som matlagning, studiecirklar och samtal, för att inte tala om skapandet av röda fästen/sociala center. Det som intresserar mig är frågan hur vi som politisk rörelse kan skapa en gemenskap som kan motstå både kapitalismens frestelser och prövningar. Det är oerhört stärkande om det går att få barn utan att isoleras i en trång småborgerlig tillvaro, finna stöd och inte knäckas av dåliga arbetsvillkor, arbetslöshet eller skuldsättning, inte sälja ut och bli borgerlig realist pga ändrade materiella villkor (högavlönat jobb, ägande av boende) och kanske viktigast, inte ge upp hoppet inför den rådande ordningens samlade vidrigheter.
Kort sagt, vi är inte en samling individer utan platser för passager och politiska sammanvävningar, affekter, intryck, historia. Det viktiga är att kunna samla politisk energi, att det skapas ett kollektivt minne och att erfarenheter lagras. Detta görs inte bäst genom en central instans, utan att människor stannar kvar. Inte i meningen på samma geografiska plats (så klart), utan i organisationen.
Gemenskapens styrka går att mäta i hur starka våra band är, hur många som vågar delta och stå kvar i konfrontativa situationer (som under Eurovision i Malmö) eller hur många som vågar ta ställning och inte skräms till tystnad när samhällsklimatet förvärras. Konflikterna sker spontant över hela samhällsterrängen, och där striderna står måste vi finnas. Detta är den enda styrkemätaren i hur sant radikala vi är.
Organisering är inte samma sak som centralisering, utan spontanitet som reflekterar över sig själv, spontanitet som är medveten om sin riktning. Med andra ord, att det stakas ut en enad riktning för glädjen i att göra motstånd och styrkan i att komma samman i kämpande gemenskaper.
Denna form av kämpande gemenskap gäller inte enbart Allt åt alla utan relationsbyggande med andra grupper är A och O för att kunna överleva i längden. Ett bra exempel är det panelsamtal kring den tilltagande repressionen som vi i Allt åt alla Göteborg anordnade den 30 november, där både Palestinarörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen fanns representerade. Här finns ett embryo till en motmakt, en politisk kraft oavhängig de kapitalistiska institutionerna, inklusive den ruttnande partipolitiken. Repressionen gör konfliktlinjerna skarpare, och skapar även en möjlighet till gemenskap, då den gemensamma fienden tydligt framträder i form av en allt mer postfascistisk och reaktionär borgarklass – arbetets, statens och krigets parti. Vi behöver inte vara nyfikna på vad som ska hända, eller ha “ett undersökande och nyfiket förhållningssätt”[16] gentemot de förändringar som sker, då hegemoniskiftet redan har ägt rum. Vi vet vad vi har att förhålla oss till, politikens nya villkor. Frågan är nu istället hur vi kan agera, hur vi kan bli beslutsamma. Därför är en strategi och ett strategiskt tänkande för att stå enade oerhört viktigt. Där är jag och strategins författare rörande överens. Med enighet avses här en serie handlingar mot ett gemensamt mål, en mångfald i rörelse, inte som i en likriktad enhet där alla olikheter raderas i en enda partilinje.
Alltså, vi kommer aldrig att kunna praktisera interventioner eller massaktivering om vi inte har en stabil organisatorisk bas att utgå ifrån, speciellt inte i krigsregimens sköna nya värld. Vidare, om vi på allvar vill kunna ”skapa och upprätthålla kollektiv makt i det sociala livet”[17] får vi aldrig tappa fokus från vårt syfte, att som organisation kämpa för ett klasslöst samhälle. Om vi ska ta oss själva på allvar måste detta bli vår kommunistiska horisont, annars blir det bara en tom skrivelse, meningslös kuriosa, och organisationen blir roderlös utan en gemensam riktning. Istället finns det då en risk att rörelsen, massaktiveringen, i sig blir självändamål, och inte medel. Att det viktigaste blir formen: att aktivera och involvera många människor, men att ett radikalt innehåll saknas. Vi kan inte vara isolerade revolutionärer vars tondöva skrik efter revolution bara blir varmluft, men vi är inga reformister av vardagslivet heller! Det är denna balansgång som en fungerande strategi måste lyckas med. Kort sagt, för att komma framåt måste vi först förstå vårt syfte och mål, eller kanske bättre, varför vi finns över huvud taget.
1. Se till exempel Svärm-artiklarna:
Fortsättning på diskussionen – en genomgång av Allt åt allas strategi
Vad håller vi på med egentligen
3. Krigsregimen konsolideras – Intervju med Raúl Sánchez Cedillo
4. ”Den ryska invasionen har knäckt den europeiska vänsterns ryggrad”
5. En nationalnyliberalism om man så vill.
6. Postfascism or the Cultural Logic of Late Capitalism
7. Se Mikkel Bolt Rasmussens text om postfascism.
8. Se Maurizio Lazzaratos analys av detta hegemoniskifte.
9. Sida vid sida tillsammans hjälps dom åt
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
Men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar
– Blå tåget, Den ena handen vet vad den andra gör
10. Fortsättning på diskussionen – en genomgång av Allt åt allas strategi
11. ”Vi fortsätter att protestera för ett fritt Palestina och arbeta för ett Malmö för alla.”
