Efter det fullständiga krigsutbrottet i Ukraina och Hamas attack på Israel upplevs världen att befinna sig i ett nytt tillstånd. En epok av krig. Men snarare än att vara något nytt ser vi en återgång till ett tillstånd som varit förhärskande i otaliga decennier. Maktblock luckras upp och nationalismen blir den huvudsakliga politiska idéen. Skillnaden mot tidigare epoker är måhända att nationalismen idag agerar snuttefilt i en tid av förändring. Samtidigt används den av den globala oligarkin som en distraktion, ett skuggspel, för att kunna ackumulera än mer till sina berg av förmögenheter. Hur ska vi förstå denna  återgång till det förflutna, när den nu sker  med helt nya teknologiska förutsättningar? Vilka trender och tendenser kan vi urskilja? Och var ligger den nygamla imperialismens egentliga tyngdpunkt?

Inom Kalla Krigets militärteori fanns ett begrepp som kallades Revolution In Military Affairs (RMA). Det utgick från tanken att nya teknologiska förutsättningar djupgående kommer att förändra hur krig planeras, struktureras och utkämpas. I all enkelhet var kärnan i idén att verktyg som satelliter, internet, robotar och drönare skulle göra krigens traditionella massarméer irrelevanta. Istället skulle krig utkämpas på distans och det teknologiska övertaget skulle bli den huvudsakliga faktorn för framgång.

I viss utsträckning är detta en utveckling som redan realiserats, och som skapat en enorm asymmetri på slagfältet. Det har varit tydligt sedan Kuwait och kan observeras i realtid under det pågående folkmordet. Teknologiska landvinningar inom framförallt AI och drönarsystem är så omfattande att de ofta framstår som den självklara mittpunkten i varje modern konflikt. Men det är en illusion. De geopolitiska konflikterna, imperialismen och krigen handlar om något betydligt äldre och vilar på uråldrig teknologi. Det handlar om fartyg och det handlar om hav – om de mest basala formerna av infrastruktur – och om makten över dessa.

Precis som västs köpcenter måste krigsmaskiner ständigt matas med varor. En brigad förbrukar enorma mängder resurser och i en fragmenterad global produktionslinje krävs därför en enorm logistik. Och när det kommer till just logistiken har varken flygplan, järnvägar eller lastbilar något att komma med jämfört med fartygen. 

Kort sagt: kapitalism och krig är logistik. 

Det globala ekonomiska systemet går helt enkelt inte att upprätthålla utan supertankers och containerfartyg. Väst kan inte projicera varken hård eller mjuk makt utan Ro-ro-fartyg eller örlogsfartyg. Ett modernt lok kan dra 10.000 ton gods. Ett containerfartyg mer än 200.000 ton. En lång järnvägssträcka är i princip omöjlig att försvara, vilket Ryssland fått erfara vid ett flertal tillfällen – det är ett enkelt mål för partisaner eller operatörer. Saboterad järnväg och urspårade tåg kan ta veckor att återställa. Fartyg däremot är flytande fortifikationer, svåra mål även för moderna krigsmakter. Att behärska haven och dominera farlederna är både förutsättningen för, och målet med, krig.

Det är ingen slump att de
hetaste zonerna i geopolitiken
ligger i direkt anslutning till
viktiga farvatten.

I slutskedet av Kalla kriget uppnådde USA total dominans, både över den konventionella militära dimensionen, och i förlängningen över den nautiska. I praktiken vilade hela västvärldens “fria navigation” på US Navys förmåga att projicera makt. Dominansen var så total att även England – som kan sägas ha uppfunnit den moderna flottan och byggde sitt imperium på den – började avveckla sin egen kapacitet att “rule the sea”. Hade avvecklingen hunnit gå lite längre under 80-talet hade britterna sannolikt inte kunnat stoppa den argentinska invasionen av Falklandsöarna. De förlitade sig helt enkelt på att USA:s förmåga att projicera makt var densamma som deras. Det enda västland som inte lämnade över havet till USA var Frankrike som på grund av sitt koloniala arv samt stormaktsambitioner bevarade och byggde ut sin flotta. Idag är Frankrike det enda europeiska land förutom USA som har ett atomdrivet hangarfartyg.

Det är ingen slump att de hetaste zonerna i geopolitiken ligger i direkt anslutning till viktiga farvatten. Trumps utspel om Grönland handlar inte bara om gas, olja och mineraltillgångar. Det handlar minst lika mycket om Arktis och hur jordens skenande temperaturökning öppnar upp ishaven för fraktfartyg, där färdvägen mellan Kina och Europa kommer minska med upp till 40 procent. Rysslands invasion av Ukraina och annekteringen av Krim kan inte förstås utan titta på Svarta havets betydelse för handeln. Där den ryska flottbasen i Sevastopol på Krim ger Ryssland möjlighet att projicera makt både in i Medelhavet och vidare mot Mellanöstern och Nordafrika. Den är en av få isfria hamnar i regionen, vilket gör den oumbärlig för Rysslands marina närvaro året runt. Kontrollen över Sevastopol är därför inte bara en fråga om prestige eller regional dominans, utan om Rysslands långsiktiga förmåga att fungera som en global stormakt.  

USA:s utspel om Panamakanalen utspelar sig kring en av världens mest strategiska flaskhalsar. Att Kina tillbringat decennier med att investera kraftigt i infrastruktur och hamnar i kanalzonen gör att Washington kan komma att se själva existensen av den amerikanska hegemonin hotad om de skulle förlora kontrollen över denna plats. 

Kinesiska invasionsövningar och amerikanska maktuppvisningar i Taiwansundet handlar inte bara om Taiwan. Det handlar om hur hälften av världens containerfartyg passerar genom sundet – och hur ett stängt sund skulle lamslå hela den globala produktionskedjan. Det pågående folkmordet utspelar sig i direkt anslutning till Suezkanalen och flera viktiga hamnstäder såsom Haifa och Ashdod. Ett Israel som inte är lojalt mot väst skulle innebära en kraftigt försvagad kontroll över dessa noder i den globala logistiken.

Världen utanför Väst har försökt utveckla motstrategier för att kunna projicera makt lokalt. Hotet om att kunna stänga farvatten fungerar som ett ekonomiskt kärnvapen som håller kapitalistklassen i väst som gisslan. I den civila dimensionen blev Kinas ambitiösa One Belt One Road (OBOR), lanserat 2013, i all sin enkelhet ett försök att landvägen (och lite till havs) knyta samman Kina med resten av världen. Och genom att skapa alternativa fraktvägar bygga nya nätverk av handelsrutter. Det finns flera ekonomiska mekanismer bakom initiativet och det har gått långsammare än planerat, inte minst på grund av den senaste tidens ekonomiska kriser. Men syftet går inte att förstå på annat sätt än ett försök att bryta beroendet av de hav som kontrolleras av USA och dess allierade. 

I den militära dimensionen framträder flera olika tendenser. Ett exempel är hur kapare vid Afrikas horn visade hur sårbara de globala logistikkedjorna kan vara, vilket också gestaltar noders känslighet trots teknologisk överlägsenhet hos stormakter. På militärt språk kallas en utvecklad variant av denna strategi för Anti-access/area denial (A2AD). Där flera länder utvecklat en modell för att kunna göra samma sak i betydligt större skala. Genom relativt enkla vapensystem kan en konfliktzon göras så riskfylld att motståndaren stängs ute genom att den helt enkelt inte vågar släppa in sina fartyg i zonen. För ett resursstarkt land som Kina eller Iran görs detta med hjälp av robotar, minering, ubåtar, torpedbåtar och drönare. Diskussionen kring hypersoniska robotar handlar just om att de utgör ett allvarligt hot mot större örlogsfartyg, där fungerande motmedel saknas. Svagare stater eller icke-statliga aktörer får däremot förlita sig på enklare system och de resurser de har att tillgå. 

För den som kontrollerar haven,
kontrollerar också världen.

Fartyg är dyra och tar lång tid att producera. Varje förlust blir kännbar. Även USA, med världens största flotta, har totalt bara runt 300 fartyg. Att förlora bara ett par stycken skulle få enorma konsekvenser – både i form av människoliv och i form av försämrad återställningsförmåga. I amerikanska beräkningar för en kortare konflikt om Taiwan skulle USA förlora ett 20-tal örlogsfartyg. Efter sådana förluster bedömer forskare på RAND och Princeton att det skulle ta USA decennier att återuppbygga upp sin globala position. 

Två exempel på R2AD-strategins faktiska styrka är Ukrainas framgångar i Svarta havet och Ansar Allahs agerande i Röda havet. Ukraina har lyckats stänga av stora delar av Svarta havet och sänkt flera ryska moderna fartyg med egenproducerade sjömålsrobotar. Samtidigt har Ansar Allah, med relativt enkla vapensystem, lyckats tvinga USA dra sig tillbaka från konfliktområden i Röda havet.

Att stänga noderna blir en typ av brända jordens taktik för världens fattigare länder. Även om ett stopp i handeln påverkar alla länder drabbas centrum först. Medan periferin – som redan lever i fattigdom och dessutom ofta står för produktionen av nästan alla världens varor – inte faller lika djupt. Ironiskt nog är det ett problem för EU och USA att även världens fartyg produceras utanför centrum och de senaste åren har både republikanerna och demokraterna i USA försökt återuppliva sina skeppsvarv med ett mediokert utfall. Den ökande protektionismen i väst kan delvis förstås som en oro kring att haven inte längre kan kontrolleras i samma utsträckning av de mäktigaste staterna. Och att aktörer som tidigare saknade förmåga att utmana och agera i den nautiska dimensionen nu kan göra anspråk på makt även där. Eftersom handelslogistik och krigslogistik är tätt sammanflätade, kan denna utveckling i förlängningen också begränsa USA:s förmåga att projicera sin globala makt. 

Den nautiska dimensionen kan kännas svårtillgänglig för en radikal rörelse. De karibiska och sydostasiatiska piraternas tid är sedan länge över, men det finns moderna exempel på försök att göra anspråk på haven. Sea Shepherd Conservation Society, Rainbow Warrior och inte minst Gaza Freedom Flotilla har alla försökt agera på de öppna haven, vilket medfört att havens maktförhållanden synliggörs. Ship to Gaza blottlägger maktens totala dominans när lagar och förordningar sätts ur spel för imperialismens råa maktspråk. För på haven finns bara de moderna versionerna av ostindiska kompaniet, imperiets armada och pirater. 

Det finns dock svaga punkter i systemet. Varorna eller krigsmaterielet måste också tas i land. Hamnarna som flaskhalsarna ger också makt åt de arbetare som har möjligheten att blockera flödena. En makt som historiskt har använts många gånger av arbetarrörelsen och idag förvaltas av Hamn4an i Sverige och hamnarbetarförbund i många länder. En R2AD-strategi underifrån. Detta är något som behöver undersökas, stärkas och utvecklas. För den som kontrollerar haven, kontrollerar också världen.

– 2025-10-24