Illustratör: Fabian Franch

Det började inte den 7 oktober 2023. Men något började den 6 oktober 1973, 50 år tidigare. Med global betydelse även för oss idag.

Oktoberkriget bröt ut 6 oktober 1973, när Egypten och Syrien samtidigt angrep Israel på den heliga judiska dagen Jom kippur. Det var ett försök att ta tillbaka de markområden kring Suezkanalen och Golanhöjderna som länderna hade förlorat under sexdagarskriget 1967. USA och Sovjetunionen gav var sin sida stöd och pumpade in vapen. Huvuddelen av striderna utkämpades om kontrollen av markområdet runt Suezkanalen. Kriget slutade i ett dödläge efter 19 dagar.

För de oljeproducerande OPEC-länderna som länge velat få upp priset på olja kom kriget som en välsignelse. Det fick USA-allierade Saudiarabien att ändra kurs och OPEC-länderna kunde införa ett gemensamt oljeembargo. Det stigande oljepriset drog med sig hela energisektorn, energikrisen var ett faktum. Med stigande energipriser följde en prisökning även på livsmedel och konsumtionsvaror.

Flera regimer svajade redan. I Chile genomförde Pinochet sin USA-stödda militärkupp 11 september 1973, samtidigt började militärdiktaturerna i Portugal och Grekland vackla för att falla året därpå.

1973 var också ett centralt år för en ny våg av arbetarkamper, en eftersläpning från 60-talets vilda fabrikskamper och strejker inom bilindustrin och fabriksproduktionen. I mars ockuperade arbetarna på Fiat i Turin fabriken i över en månad – en helt ny nivå av självorganiserad militans. Det nya ledordet blev autonomi, en självorganiserad kamp bortom partivänstern och facken. I USA pågick en lärarstrejk i Philadelphia, Västtyskland upplevde en våg av vilda strejker och i de sydafrikanska gruvorna i Carletonville sköt polisen ihjäl tio strejkande svarta gruvarbetare. I Sverige utbröt fem vilda strejker bland städerskor året efter. 1974-75 skedde det högsta antalet svenska arbetsplatskonflikter och strejker sedan revoltåren runt 1917.

Samtidigt ökade protesterna mot de stigande levnadsomkostnaderna utanför fabrikerna, med hyres- och avgiftsstrejker. I Italien organiserades stora kampanjer 1974 för att självreducera elräkningar, bostadshyrorna och biljettpriserna i kollektivtrafiken. I fronten för kamperna gick hemmafruarna. Silvia Federici och Selma James startade i USA kampanjen Wages for Housework efter italiensk förebild. 

Priskamperna satte sitt avtryck även i kulturen. Dario Fo beskrev de nya kamperna mot de höjda levnadsomkostnaderna i sin pjäs Vi betalar inte, vi betalar inte (1974). I Sverige utgjorde de ramberättelsen till Hasse och Tages revy Glaset i örat (1973), som utspelar sig i en lång ransoneringskö.

Hängde allt det här samman?

De italienska marxisterna som gått ut i fabrikerna på 60-talet, de så kallade operaisterna (arbetaristerna) misstänkte det. De hade undersökt den nya vågen av fabriksmilitans i de stora industrierna. Det fabrikssystem de undersökte hade sedan första världskriget byggt på två varor: bilar och olja. Det Andreas Malm skildrar som fossilkapitalismen hade under världskrigen skiftat från kol som främsta drivmedel till olja. Under sextiotalet krockade arbetarnas stigande lönekrav med ökade levnadsomkostnader, nedskärningar i välfärden och stigande arbetslöshet. De stora fabrikerna började omstruktureras. Arbetarklassen höll på att bli allt mer mångkulturell, med gästarbetare och inre migration. Nu förändrades den kapitalistiska planeringen av produktionen, från att ha ”tagit tredje världen till fabriken” till att ”ta fabriken till tredje världen”. Väst började avindustrialiseras.

Antiimperialism hade inte stått högt i kurs hos de fabrikscentrerade operaisterna. Nu utvecklades en egen teori för att försöka förstå arbetarklassens allt mer globala sammansättning. En våg nya autonoma tidningar bildades, som Primo maggio i Italien (startad 1973), Zeroworks i USA (startad 1975, 1979 bytte den namn till Midnight notes) och Autonomie i Västtyskland (startad 1975), som kom att bli tongivande i den radikala vänstern på sena 70-talet och hela 80-talet.

Utgångspunkten för analysen blev energikrisen 1973-1974. Energi har alltid fyllt funktionen i kapitalismen att ersätta arbetsintensiv produktion (som gav stor autonomi åt arbetarna) med teknik och energiintensiv tillverkning (som gav autonomi åt kapitalisterna). Så länge arbetskraften är dyrare (hög nivå av klasskamp) än tekniken är det lönsamt att göra ett teknikskifte.

Syftet med det ”teknologiska angreppet”, kapitalets omorganisering av produktionen, var att bryta upp arbetarklassens styrka och slå sönder dess autonomi. Oljebolagens vinster med prisökningarna, petrodollarn, hamnade på aktiemarknaden och i investeringsfonder som placerades i automatisering och datorisering av produktionen. Västs ökade satsningar på kärnkraft var ett sätt att komma från beroendet av OPEC-länderna och producera egen energi som långsiktigt skulle möjliggöra en teknikintensiv produktion. Den produktion som inte gick att automatisera outsourcades eller flyttades till världsmarknadens periferi.

Men även kamperna globaliserades, konstaterade de nya autonoma tidskrifterna. Kampvågorna följde produktionens förflyttning. I oljeproducerande länder som Nigeria, Venezuela och Algeriet lyckades oljearbetarna driva upp reallönerna under andra hälften av sjuttiotalet. Och i Iran utbröt revolutionen. Samtidigt förlorade USA sina krig i Vietnam, Laos och Kambodja, och en rad amerikanskt uppbackade regimer i Afrika och Latinamerika tappade makten. Antikapitalismen och antiimperialismen sammanföll.

Det var nu nyliberalismen äntrade scenen, även om begreppet ännu inte var etablerat, som en kontrarevolution mot vågen av lönekamper och nykoloniala befrielsekamper på de tre kontinenterna. Internationella valutafonden (IMF) blev ett allt viktigare redskap för att ta kontroll över nationella ekonomier. 80-talet inleddes med en aggressiv nyliberalism, en lågintensiv krigföring riktad mot löneökningar, facklig organisering och oljefinansierad välfärd.

I Autonomie och Midnight notes nummer från 80-talet följer de kamperna mot kärnkraften i väst och förbinder dem med IMF-upploppen som utbröt mot åtstramningspolitiken i globala syd. När intifadan inleddes i Palestina i december 1987 blev den en modell som snabbt generaliserades globalt i liknande folkliga upploppsprotester och strejkvågor i Mellanöstern, norra Afrika och Latinamerika. Men proteströrelserna hade svårt att skörda det de sådde, och islamistisk fundamentalism och sekteristisk etnonationalism bredde ut sig som främsta oppositionen mot den nyliberala nyimperialismen. Ett mönster vi sedan såg förstärkas i den arabiska vårens uppgång och fall tjugo år senare.

Kan vi använda denna autonoma antiimperialistiska analys för att förstå dagens situation? Hur hänger klasskamp, upploppsvågor, tekniska innovationer/angrepp och energiomställningar samman idag?

I en serie texter det senaste året i tyska tidningen Wildcat, en arvtagare till Autonomie, försöker redaktionskollektivet beskriva globaliseringens allt mer unipolära värld med stora konkurrerande geopolitiska block utifrån samma analys av en globaliserad klassammansättning. Det som skett dessa 50 år sedan den globala krisen 1973, konstaterar de, är att det skett en kraftig proletarisering i utvecklingsländerna i globala syd medan väst avproletariserats.

Detta är centrala begrepp för att förstå hur arbetarklassen blivit global, hur proletariatet sammansätts. Proletarisering hänger samman med att allt fler drivs ut i lönearbete och jordbruksarbetarna kraftigt minskar. Avproletariseringen innebär att manufakturproduktionen flyttar utomlands medan den privata servicesektorn och till viss del välfärdssektorn kan växa och svälja den växande arbetsreserven i väst. Det skapar också ett rörligare proletariat, en arbetarklass som flyttar med jobben. De lämnar landsbygden och flyttar till städer, följer produktionskedjorna över landsgränser och kontinenter som tillfälliga gästarbetare eller prekära migrantarbetare.

Energiomställningarna är ett sätt att följa denna process av avproletarisering och reproletarisering, förändrandet av klassens sammansättning globalt. Olika geopolitiska block väljer nu olika former av omställningar.

Oljan är fortfarande förbunden med dollarn. Att vara beroende av oljeimport är att vara dollarberoende. USA är världsledande på produktion av olja och den största oljeexportören, större än de olika arabländerna. Oljan är central i försöket att återindustrialisera USA. Biden genomförde stora nationella industriella satsningar, där han satsade på många energisorter samtidigt: olja, gas, vind och sol. Trump har däremot skrotat alla klimatprogram och satsningar på ickefossila energikällor. Det handlar inte bara om att han har fossillobbyn i ryggen, utan även om att Kina är världsledande på den ”gröna” tekniken: solceller, vindturbiner och batterier.

Kina har brist på gas och olja, vilket de tvingas importera. Satsningarna på förnyelsebara energislag för Kina handlar därför inte om en klimatmedvetenhet, utan om att komma bort från beroendet av petrodollarn. Nu försöker de genomföra en elektrifierad industrialisering. Men en sådan ”grön” omställning kräver massiva gruvsatsningar och en global jakt på mineraler. Kina är idag det enda landet i världen som kan producera en elbil med bara inhemska resurser, utan import.

BRICS-länderna, som expanderat och  förutom Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika nu även innefattar Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade arabemiraten, försöker på olika sätt följa Kinas väg och göra sig mindre beroende av petrodollarn. Ryssland gör som USA och har satsat allt på gas och olja, medan flera andra länder importerar förnyelsebar energiteknik från Kina. EU vacklar i sin omställning, strävar efter en elektrifiering men försöker samtidigt minska sitt beroende av både kinesisk teknologi, amerikanskt fossilbränsle och rysk naturgas. Ett haltande svar blir kostsamma statliga satsningar på kärnkraft, vilket kräver en ny gruvdrift för att inte behöva importera uran. Sverige står som ett specialfall, med sitt energiöverskott och export till den europeiska energimarknaden, vilket fått energipriserna här att skjuta i höjden.

Allt detta förändrar hur produktionen utformas och hur sammansättningen av arbetarklassen ser ut globalt och nationellt. Det påverkar vilka möjligheter arbetarna har att genomdriva löneökningar och förbättringar, om arbetarklassens styrkeposition förstärks eller försvagas. 

Trumps (och Bidens) handelskrig och tullar försöker genomtvinga en förändring av de globala produktionskedjorna. Istället för att lägga produktionen där lönerna och kostnaderna är lägst, syftar tariffer och tullar att tvinga företag att flytta in produktionen i USA för att komma runt avgifterna. Politiken ska tvinga fram en återindustrialisering av USA och en reproletarisering av amerikansk arbetsmarknad.

Midnight notes och Autonomie tryckte på hur energin ersätter mänskligt arbete, energiomställningar är kapitalets flykt från arbetarklassen. Samtidigt är energipriserna prisledande för andra konsumtionsvaror och påverkar arbetets reproduktion, vad lönen räcker till. Wildcat och liknande grupper försöker följa hur förändringarna i proletariseringen globalt följs av nya cykler av kamp, som snabbt sprids och växer till globala kampvågor. 2004-2006 pågick en sådan regional våg i Östasiens nya fabriker, med strejker i Kina, Vietnam, Kambodja, Bangladesh och Bahrain med ringar ända till Irans första strejk sedan 1979. 

Från 2006 blev denna kampvåg global med protester i 87 länder, som berörde 90 procent av världens befolkning. Protesterna riktades mot ett brett spektrum frågor, mot prisökningar och höjda energipriser, åtstramningsåtgärder och nedskärningar, protester mot korruption och för demokrati. Strejker blandades med torgockupationer, upplopp och nystartade populistpartier.

Det vi genomlever nu är den globala reaktionen och backlashen på denna revoltvåg, där västs betoning på frihandelsglobalisering (i syd) kombineras med nationell protektionism (i väst). Försöket att upprätta en konservativ hegemoni som slår undan arbetarrörelsens organisering, klimatrörelsens omställningskrav och minoriteters rättigheter, stannar inte inom de nya multipolära blocken och allianserna, utan förenar dem snarare i ett ideologiskt och politiskt projekt som går bortom de geopolitiska uppdelningarna. Den nya fascismen är global, trots de imperialistiska geopolitiska motsättningarna och handelskrigen.

Men den viktigaste lärdomen, som Wildcat visar, är att motståndet också är globalt. Klasskampen stannar varken vid nationsgränserna eller begränsas till de multipolära imperialistiska blocken, utan sprids horisontellt mellan dem. Kamputbrotten sprider ringar på vattnet genom världens alla regioner, oavsett om de startar i Gezi eller Gaza, Genovas eller Göteborgs hamnar, i São Paolos tunnelbana, bland Teherans busschaufförer eller Los Angeles papperslösa.

Läs mer:
Nick Dyer-Witheford, Cyber-proletariat – Global Labour in the Digital Vortex (Pluto Press, 2015)
Wildcats serie om antiimperialism (2025) finns översatt på angryworkers.org.
Wildcat: Global Working Class (1998) finns på theanarchistlibrary.org.
Midnight Notes, Midnight Oil – Work, Energy, War, 1973-1992 (Autonomedia, 1992)

– 2025-10-24