Illustratör: Helena Gedda

(1) De pågående krigen – Rysslands angrepp på Ukraina,  krigen i Mellanöstern (Irak, Israel mot Gaza, Västbanken, södra Libanon, Jemen, Iran, inbördeskriget i Syrien) och i Afrika (Sudan, Sahel) är alla imperialistiska kamper för att dela upp världen på nytt och som började efter den globala ekonomiska och finansiella krisen 2008-2009. Perioden av globaliserad frihandel, som dominerade världssystemet i fyrtio år, närmar sig sitt slut. En ny era av protektionism och statlig intervention har börjat.

(2) Alla stormakter utvecklar centrala planeringssystem för att öka sin potentiella ekonomiska och militära makt. De ersätter marknadsreglerade globala ekonomiska ömsesidigt beroende utbyten och öppnar upp en ny era för kapitalets reproduktion.

(3) Även de halvhjärtade åtagandena och avtalen för att bekämpa den snabbt framskridande ekologiska katastrofen skalas ner till förmån för den nya militariseringen och tendensen till en krigsekonomi.

(4) En viktig drivkraft bakom nyliberalismens nedgång var arbetarklassens och de sociala rörelsernas globala kamp mot miljöförstöringen. Dessa kamper ruckade de senaste decenniernas  marknadsdogmatism och blockerade en fortsatt ökad exploatering av arbete och natur. Nu försöker makthavarna tvinga kamperna in i statlig intervention och upprustning, för att ställa dem mot varandra i de kommande krigen. Samtidigt ökar hotet mot nästa generation genom den accelererade extraktionen av naturresurser och förstörelsen av miljön.

(5) Huvudaktörerna i den återupplivade konflikten om råvaror, marknader, teknologisk överhöghet, inflytelsesfärer och kulturell hegemoni är den fallande imperialistiska hegemonen USA med dess associerade stormakter EU, Japan, Storbritannien-Australien, Israel och Saudiarabien å ena sidan, och den framväxande imperialistiska hegemonen Kina, och dess läger med Ryssland, Belarus, Iran och Nordkorea å andra sidan. De andra stormakterna i det globala syd – Indien, Brasilien, Indonesien och Sydafrika – har ännu inte enats om att helt förbinda sig med någon av de hegemoniska makterna, även om de verkar luta mer åt det Kinadominerade maktblocket.

(6) Det finns tydliga tecken på en global blockbildning under ledning av de rivaliserande imperialistiska hegemoniska makterna. I centrum för detta står kapprustningen, som nu också har nått lägre rangordnade regimer. Till skillnad från kalla kriget är huvudmålet inte längre att avskräcka motståndarblocket, utan snarare skapa förmågan att vara ”redo för krig” inom fem till tio år. Därefter, i händelse av ytterligare eskaleringar, ska den ackumulerade militära potentialen sättas in i större krig och utnyttjas till priset av höga civila förluster för att påtvinga fiendemakterna sina krigsmål.

(7) Denna tydliga tendens till en imperialistisk blockbildning motverkas av det djupgående ekonomiska ömsesidiga beroendet mellan de ledande nationella ekonomierna när det gäller globala produktions- och leveranskedjor och en globalt verksam finanssektor, som fortfarande domineras av den amerikanska dollarn som världsvaluta. Så länge den amerikanska staten, trots dess försvagade hegemoni, inte kastar ut sin framväxande konkurrent från det globala finans- och handelssystemet, är det osannolikt att Kina kommer att börja använda sina allt intensivare ekonomiska relationer med Ryssland, Centralasien, Iran, Afrika och Latinamerika för att bygga ett oberoende ekonomiskt, finansiellt och monetärt block. Först då skulle blockbildningen av de imperialistiska supermakterna bli verklighet. Och då skulle vägen för ett tredje världskrig vara banad.

(8) För närvarande har det maktblock som kontrolleras av USA fortfarande en överväldigande militär överlägsenhet, men denna försvagas från år till år. Det finns därför en risk att USA beslutar sig för att föra ett förebyggande krig mot det rivaliserande maktblocket medan de fortfarande har överläge.

(9) De krigsekonomiska strukturer som utvecklas inom alla imperialistiska regimer har allvarliga politiska konsekvenser. De respektive politiska styrelseskicken (diktatoriska, auktoritära, presidentstyre, parlamentariskt representativa och så vidare) börjar bli allt mer likriktade över hela världen. På alla kontinenter och i alla länder blir den allmänna opinionen, som har deformerats till en vara, alltmer underkastade de politiska regimernas kontroll. Detta leder till en strategisk arbetsdelning mellan mediekapital, regeringar och politiska klasser. Det gemensamma målet är att forma och effektivisera samhällsopinionen. Den ska ligga i linje med deras aggressivt imperialistiska mål. Säkerhetsapparaterna ansvarar för att undertrycka oppositionella rörelser. De utvecklas till instrument för att uppnå ett inre belägringstillstånd. Det finns dock ett betydande motstånd mot denna process att instrumentellt använda den allmänna opinionen. Ett sådant motstånd kommer att fortsätta att växa i takt med att fler och fler människor inser att den inrikes- och utrikespolitiska utvecklingen skapar ett växande hot mot deras liv.

(10) Sammantaget kan man anta att de motstridiga tendenserna mellan de imperialistiska krigsförberedelserna å ena sidan och den globala ekonomin å andra sidan bromsar uppdelningen av världen i intressesfärer. Detta innebär att den tidsram som kapprustningen skapar förskjuter en global militär konfrontation framåt i tiden. Men även tillfälligheter spelar en betydande roll – såsom en oväntad eskalering av regionala konflikter, hur framgångsrikt krigsvurmarna lyckas påverka politiken i sina länder, om de humanitära katastroferna ökar, stormakterna tappar kontrollen över inbördeskrig, ekonomiska kriser, miljökatastrofer, nationalistiska och rasistiska kampanjer och så vidare. Sådana oförutsedda händelser kan påskynda eller bromsa den övergripande utvecklingen.

(11) Dessa interna motsättningar öppnar strategiska och konkreta handlingsmöjligheter för att skapa ett motperspektiv underifrån. Här bör vi vägledas av Rosa Luxemburgs slagord: ”socialism eller barbari”.

(12) Utifrån detta slagord bör vi uppmuntra de olika fragmenterade globala sociala rörelserna att förenas. En sådant enande skulle kunna baseras på följande premisser:

Socialt motstånd måste riktas gemensamt mot alla imperialistiska supermakter. Det är aldrig läge att ta ställning för någon av de rivaliserande stormakterna eller kämpa för deras sak. Huvudmotståndaren för varje social rörelse är först och främst dess egna imperialistiska regim och det militärindustriella komplexet i det egna landet. Detta är en nödvändig förutsättning för att kunna bygga en kontinental och global sammanslutning. Det kommer inte att vara lätt att följa dessa principer i komplexa regionala konflikter. Vi måste dock insistera på detta. 

(13) Utgångspunkten för att kunna agera gemensamt är en kompromisslös pacifism: kampen mot upprustning, krigsekonomin, militära rekryteringssystem och militarism måste föras på alla nivåer, genom motinformation, politiska aktioner och konkreta handlingar (deserteringskampanjer, blockader av vapenföretag, transporter och armébaser). Sociala kamper av alla sorter bör inkluderas i detta gemensamma agerandet. De finner sina praktiska skärningspunkter i den gemensamma kampen mot militär och civil värnplikt, i vägran att arbete för återupprustning och krigsforskning. Den gemensamma grunden för ett sådant handlande är det socialistiska motförslaget att kämpa för att skapa ett fredligt, jämlikt, gräsrotsdemokratiskt och självorganiserat samhälle bortom kapitalism, patriarkala hierarkier, rasism och nationalstaten.

(14) Detta motperspektiv kräver en historiskt och teoretiskt beprövad grund. Arbetsgrupper bör inrättas med syftet att analysera styrkan och svagheten i den historiska utvecklingen som ledde fram till världskrigen och de teorier om imperialism som hittills har utvecklats. Utifrån detta kan en diskussion om långsiktiga motperspektiv påbörjas. Dess resultat bör användas som en grund för att främja utvecklingen av social kamp världen över och för att homogenisera den. Som en plattform för att globalt koppla samman motstånd måste den genomgå självkritisk utvärdering och ständigt ompröva sina handlingar. Detta skulle säkerställa en självreflexiv lärprocess, som kan omsättas i praktisk handling.

(15) Det globala samhället och hela vår planet är på väg mot en dubbel katastrof: en ny era av förödande krig och en lika hotfull miljökatastrof. Mot bakgrund av denna utveckling är det en överlevnadsfråga för vänstern att försöka sig på att genomföra det otänkbara just nu. Dess uppgift är att återigen bygga en globalt effektiv motmakt som kan motverka de imperialistiska supermakternas framfart och naturens förstörelse. Vi måste ta risken att starta en ny antiimperialistisk kamp. Om vi lyckas koppla den till arbetarklassens och de sociala rörelsernas kamp mot miljöförstöring har det nya uppvaknandet en chans. Låt oss ta denna chans!

– 2025-10-24