Illustratör: Helena Gedda

Tänk om du höll en demonstration och alla kom?

I How to blow up a pipeline frågar sig Andreas Malm varför klimatrörelsen är så fredlig när vi nu står inför en klimatkollaps. Det går att lyfta samma fråga om Palestinarörelsen, ställd inför ett pågående folkmord. Vi har sett hur den nu terrorstämplade organisationen Palestine Action ganska framgångsrikt saboterat vapenfabriker i Storbritannien, till den grad att fabrikerna varit tvungna att stänga ner. Genom störningsaktioner har de tvingat företag och banker att ta bort sina investeringar från Israel. Ändå görs det väldigt få liknande politiska handlingar i andra länder.

Som kommunist född på 90-talet i Sverige och radikaliserad av att läsa Frantz Fanon är det lätt att romantisera 60- och 70-talets antirasistiska, antikoloniala och socialistiska rörelser i väst – från Black Panther Party och Rainbow Coalition I USA till KAK och M-KA:s (mer kända under namnet Blekingegadeligan) rån i Danmark för att stötta bland andra PFLP.

Jan Weimann och Torkil Lauesen säger dock själva, i sin intervju med Gabriel Kuhn i den sistnämndes bok Rån för revolutionen, att det var en felaktig analys att deras politiska arbete skulle leda till socialism. När jag pratar romantiskt om dåtiden med kamrater är de också ofta noga med att poängtera hur svårt det var för de aktiva då att hantera att deras politiska handlingar inte ledde till kapitalismens och imperialismens fall. De flesta ser nog den deterministiska synen att socialismen skulle växa fram ur kapitalismens kollaps som naiv idag. Men jag är inte heller säker på att det av nödvändighet blir barbari vid kollapsen.

Men hur kan vi kämpa idag utan att ha någon framtidstro? Jag tror vi är många som ställt oss den fråga som också är rubriken på andra kapitlet i Mark Fishers Kapitalistisk realism: ”Tänk om du höll en demonstration och alla kom?”

Den frågan kändes särskilt aktuell för mig efter en ganska misslyckad Palestinaaktion i Paris som jag och några vänner var på i våras. Senare samma dag var det nämligen en kulturfestival där gatorna kryllade av hundratusentals människor och dj:s i varje kvarter. Polisen syntes inte till och ordningsvakterna stod och stirrade på folk som kastade glasflaskor utan att göra någonting – antagligen för att de insåg att de inte kunde göra något. Det kändes så påtagligt då, vad som kunde ha skett om alla dessa människor blev politiskt medvetna om den kraft de innehar om de gör saker tillsammans.

Med tiden har jag blivit allt mer övertygad om att massrörelser är den enda vägen till socialismen. En liten radikal grupp kan absolut påverka, som exempelvis Palestine Action i Storbritannien eller Återställ Våtmarker i Sverige. Men för att genomföra en riktig samhällelig transformation är dessa förändringar bara en droppe i havet. Visst är de bra och visst gör de livet marginellt bättre för människor, men de rubbar inte det kapitalistiska systemets konsekvenser som imperialismen, klimatkollapsen och folkmorden.

Studentockupationerna var ett uppvaknande för mig. När jag var där kände jag starkare än någonsin att det vi skapade och gjorde under de veckorna skulle leda till en större transformation. I efterhand vet jag inte vad det ledde till. De kanske till och med försvårade arbetet att få skolor som Kungliga Tekniska högskolan (KTH) och Stockholms universitet att sluta samarbeta med israeliska universitet.

Men det är just det. Kan man verkligen säga att radikala rörelser hämmar samhällsförändringar? Det är i alla fall vad många reformister säger. Med någon form av vetskap av historien är det uppenbart att arbetares förbättrade livsvillkor hade varit omöjliga utan de mer radikala elementen i rörelsen. Vinster som kvinnlig rösträtt och åtta timmars arbetsdag har vi radikaler att tacka för. Men det är också sant att personer som brukar våld utan statens sanktion ses som farliga och läskiga av många i samhället.

När jag gick i gymnasiet och ville organisera mig mer radikalt visste jag inte vart jag skulle gå. Jag var på den tiden rädd för det som kallades våldsbejakande så Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) kändes för läskiga och för svarta blocket för mig. Det enda andra radikala alternativet jag kände till då var Revolutionär kommunistisk ungdom (RKU) och de kändes för dogmatiska och partibundna.

Klimatrörelsen blev då ganska naturlig för mig – en öppet queer och feministisk rörelse som likväl kämpade för klimatet och social rättvisa. Även om det ju fanns många sossar och liberaler i den var acceptansen för mera radikala åsikter ganska hög, såvida man inte försvarade Sovjet eller Kina. Jag fick lära mig om civil olydnad och mängder av andra taktiker. Sedan väcktes folks medvetande om Palestina efter sjunde oktober. Massprotesterna kom till slut tillbaka efter att ha stannat av under covid efter Black Lives Matter. Tiotusentals människor samlades varje lördag runt om i landet för att demonstrera mot apartheidstaten Israel och för palestiniernas rättigheter.

Politikernas agerande förändrades dock väldigt lite och det blev bara värre 2024. Ett intryck som fastnat var när en vänsterpartistisk politiker i ett tal i Uppsala skällde ut demonstranterna och sade att partiet inte längre tänkte delta i demonstrationerna om inte alla stödde kravet på en tvåstatslösning.

Politikernas apatiska syn på palestiniernas lidande har gjort det uppenbart för miljontals människor i väst att en liberal demokrati inte är demokratisk. Kapitalismen kommer alltid att prioritera privat egendom och kapital före människors rättigheter – helt oavsett vad folket tycker.

Utan massan är vi ingenting. Vi är inte en spjutspets utan en folkrörelse bakom oss.

Ett av kapitalisternas verktyg för att hålla oss nere är att få oss att känna hopplöshet och att det inte går att åstadkomma något mer än marginella förbättringar. Men när allt fler gör motstånd blir det uppenbart vilken illusion denna känsla är. Allt fler förstår att det inte handlar om att politikerna inte kan göra saker, utan att de inte vill göra något.

Kapitalisterna tar då istället till repression som verktyg i ett försök att kväsa folkets motstånd. Det verktyget är dock mer komplicerat då det istället kan få motsatt effekt, vilket vi ser i Storbritannien nu. Palestine Action har blivit terrorstämplade men stödet för gruppen har ökat istället för att minska. Detta trots att många av de som öppet uttrycker sitt stöd blir gripna av polisen. Det är svårt att säga i dag om det här är början på en massrörelse, men jag tror en sak har blivit tydlig. Folk är inte längre rädda för att bli kallade antisemiter eller terrorister bara för att de stöttar ett folk som utsätts för en av de värsta massakrerna i modern tid.

För mig var Palestinademonstrationerna i början någonting som fick mig att sluta känna maktlöshet. Jag fick känslan att jag kunde påverka och stoppa folkmordet. Men när månader gick och folkmordet i Palestina bara blev värre var det just maktlöshet jag kände på demonstrationerna. Vi var många som kände att det var dags att byta taktik och eskalera protesterna. Problemet var bara att vi var för få.

Det är svårt för mig att känna en revolutionär optimism i dag, men jag tror inte vi har något val. Vi måste tro på att vi kan förändra, för det hoppet är en av de få saker vi har. Men vi får inte glömma att vi måste få med oss massan. För utan massan är vi ingenting. Vi är inte en spjutspets utan en folkrörelse bakom oss.

– 2025-10-24