Kommunismen kan bara
blomstra från patentfria frön.

Det gror ett motstånd där ute.

Med rötter i de fattigaste delarna av världen i imperiets utkanter har en rörelse vuxit fram som har det globala storkapitalet som sin svurne fiende. Beväpnade med patentfria frön, solidaritet och en kunskap som sträcker sig generationer tillbaka utmanar de kapitalets järngrepp om våra liv. Bär den globala bonderörelsen La via campesina på fröet till en värld bortom kapitalismen?

La via campesina (LVC), som kan översättas till “bondevägen”, mobiliserar småskaliga jordbrukare och fiskare i hela världen kring det politiska subjektet campesino, vilket blir ungefär bonde på svenska eller peasant på engelska.

Men inte riktigt: peasant signalerar nämligen till skillnad från svenskans bonde, specifikt förkapitalistiska sociala relationer och syftar på småskaliga fattiga jordbrukare och deras gemenskaper. De äger inte mycket mark och i första hand brukar de jorden för självförsörjning. Det är en klass som är närapå utraderad i imperiets kärna idag, vilket inte minst de senaste årens traktorburna europeiska bondeprotester synlig visat.

I Frankrike handlade protesterna om förutsättningarna för jordbrukarna att vara företagare. De vände sig mot låga matpriser och slopade bränslesubventioner. I Storbritannien leddes de av överklassens stora markägare och riktades mot en fastighetsskatt. Majoriteten av de som kallar sig jordbrukare i Europa tillhör givetvis inte överklassen men de här exemplen vittnar om den komplexa klassammansättningen i det moderna jordbruket. Framförallt visar det på svårigheten att införliva jordbruket i en rörelse för radikal förändring bortom kapitalismen.

I de koloniserade delarna av världen däremot, vid imperiets extraktivistiska frontlinjer i det globala syd, är denna form av för- eller utomkapitalistiska bondesubjekt fortfarande i allra högsta grad levande. Här finns den komplexa koloniala erfarenheten av att både befinna sig i utkanten av kapitalets produktionsförhållanden och samtidigt utgöra en helt central del av imperiets blodomlopp. Det är en erfarenhet där imperialismen är verklig och kännbar.

Bonderörelsen La via campesina växte fram mitt under 90-talets skenande nyliberalism, samtidigt som Världshandelsorganisationen (WTO) och det moderna EU grundades, mitt i haglet av frihandelsavtal. Den här utvecklingen kom att innebära stora ingrepp i ekonomierna och matproduktionen i globala syd. La via campesina mobiliserade redan från början mot de multinationella företagens kontroll över jordbruket och den ekologiska förödelse som skulle följa; genom bioteknologi som genmodifierade grödor, miljögifter och genom patenterade monopol på tillgången på fröer.

Just bönders rätt att själva reproducera och äga sina egna fröer, vad de själva kallar “bondefröer”, är helt central för rörelsen och kapslar in mycket av vad kampen handlar om. Till att börja med är det en fråga om självständighet; att själva styra över vad som odlas och hur. Att inte vara beroende av de genmodifierade och monopoliserade patentfröer som måste köpas på nytt varje år från de stora transnationella företagen och som kräver stora mängder miljögifter, kemikalier och vatten. Bondefröer är dessutom till skillnad från monopolkapitalets fröer anpassade efter lokala förhållanden och därför mer motståndskraftiga mot exempelvis väderförändringar. Framförallt är fröerna sammanflätade med böndernas egen kunskap och erfarenhet eftersom de ofta går i arv inom samma familj i generationer.

Kampen om att skydda bönders tillgång till sina egna fröer är även en kamp för att bevara den biologiska mångfalden. De imperialistiska frömonopolen hotar mångfalden genom att påtvinga bönderna ett fåtal genmodifierade varianter. Dessa monopolfröer odlas i enorma industriella monokulturer, som är lika förödande för miljön som för arbetarna.

Under de senaste 30 åren har rörelsen kommit att bli vad de själva beskriver som den internationella bondeklassens “organiska intellektuella kollektiv”. Flera av La via campesinas framgångar har fört upp bonderörelsens koncept på den internationella politiska agendan. Framförallt perspektiv som matsuveränitet och agroekologi har fått ett stort genomslag. De används idag långt utanför bonderörelsen. Matsuveränitet syftar på folkens rätt att själva definiera politiskt hur de vill att jordbruk och matförsörjning ska bedrivas. Det är att sätta fokus på lokal produktion för att tillgodose den lokala matförsörjningen och skydda sig från nyliberala handelsavtal som tvingar fram låga matpriser och ett exportfokuserat jordbruk.

Agroekologi å andra sidan har antagit flera varierande betydelser, allt eftersom begreppet har plockats upp av såväl borgerlig vetenskap som bredare diskussioner om hållbarhet. Det är dels en kritisk analys av existerande och alternativa jordbruks- och matförsörjningssystem. Dels en samling praktiker för ett hållbart och kemikaliefritt jordbruk och dels en rörelse för klimat-, miljö-, och social rättvisa i relation till världens matproduktion.

La via campesina definierar agroekologi som en kamp och ett motstånd mot kapitalismen som utgör grunden för bondejordbruk och matsuveränitet. Agroekologi genomsyras av bönders och ursprungsfolks traditionella kunskapssystem. Den präglas av idéer om jämlikhet, solidaritet, mångfald och dialog mellan olika sorters kunskap bönder emellan. Agroekologi är också ett projekt som sammanfogar dessa kunskapstraditioner med en marxistisk kritik av kapitalet.

De imperialistiska frömonopolen
hotar mångfalden genom att påtvinga
bönderna ett fåtal genmodifierade varianter.

En central fråga för bonderörelsen är kampen för jordreformer där rätten till marken tillfaller de som bor, verkar och är beroende av den. Jordreformerna är grundförutsättningen för såväl agroekologi, matsuveränitet och praktiken med bondefröer, vilket bara är ett exempel på hur tätt sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra dessa frågor är. En annan betydelsefull seger för La via campesina under de senaste åren blev därför FN:s antagande av deklarationen om rättigheter för bönder, eftersom den sammanför och kodifierar dessa frågor ihop med bland annat kvinnors stärkta status i det småskaliga jordbruket.

På 30 år har den globala bonderörelsen etablerat sig som en viktig faktor i den internationella politiken. Särskilt eftersom den handlar om frågor som klimat, jordbruk och matförsörjning. Den har introducerat radikala politiska förslag som öppnat ekologiskt hållbara vägar bortom kapitalismen. Den har på senare tiden även trängt in i det globala nord, där agroekologi kommit att anammas som en möjlig väg för revolutionär antiimperialistisk klasskamp. Ändå är rörelsen och dess kamper fortfarande tämligen okända för breda lager av den radikala vänstern, inte minst i Sverige.

La via campesina och systerorganisationer som Movimento sem terra (De landlösas rörelse) i Brasilien utmanar den kapitalistiska imperialismen. De bekämpar aktivt dess monopol i matproduktionen, genom att ifrågasätta dess legitimitet i förvaltandet av naturens resurser, och genom att utmana de sociala relationer som bär upp hela den kapitalistiska värdeproduktionen. Samtidigt visar La via campesina att den här kampen av nödvändighet är helt sammanflätad med kampen för att skydda biosfären och naturens rikedomar genom vårt gemensamma förvaltarskap.

I ljuset av de senaste årens marxistiska debatter om den “metaboliska revan”, ekologi och vägen bortom kapitalismen i klimatkrisens ålder borde de här frågorna vara helt centrala för en revolutionär rörelse, även i imperiets kärna.

Kohei Saitos uppmärksammade bok från 2023, Marx in the Anthropocene: Towards the idea of degrowth Communism, för fram det kontroversiella argumentet att Marx under sina sista årtionden i livet genom intensiva studier av naturvetenskap och förkapitalistiska samhällen blev en slags degrowth-kommunist, tvärt emot vad ett helt århundrade av marxistisk teori och praktik vilat på. Marx omvärderade under dessa år de förkapitalistiska bondesamhällenas betydelse för kommunismen.

Det som tidigare ansågs vara historiska kvarlämningar blev snarare modellen för hur samhället efter kapitalismen kunde se ut. Bondesamhällena med en gemensamt organiserad ekonomi kunde bevara just småskaligheten. Samtidigt skulle de också ta del av de teknologiska framsteg som den kapitalistiska moderniseringen hade medfört i den industrialiserade kärnan. På samma sätt skulle socialister i imperiets kärna krympa ekonomin och bygga småskaliga hållbara samhällen som reparerade den “metaboliska revan” som uppstår under kapitalet.

Det går förstås att diskutera vad den praktiska nyttan är av en sådan revision av Marx historiematerialism. Men det är svårt att undgå hur väl det rimmar med den globala bonderörelsens projekt för en småskalig, gemensam och hållbar matproduktion. Det lämnar även oss inom den radikala vänstern i globala nord med frågan: vad får detta för praktiska betydelser för hur vi formar klassen och vilka allianser vi bör söka.

En sak är i alla fall säker. Kommunismen kan bara blomstra från patentfria frön.

Läs mer på La via campesinas hemsida

– 2025-10-24