Bortom arbetslinjen – Fritidslinjen!

Ibland känner man att helgen knappt hunnit börja, innan måndagmorgonen kommer igen. Väckarklockorna kallar till ännu en veckas tjänstgöring i arbetssamhället. Den som knatar till jobbet suckar och längtar redan till nästa helg. Längtar bort. Fem dagars flyktdrömmar i veckan.

Jobben kan vara olika, men känslan känns igen. Det är inte konstigt att undra varför vi jobbar. För många är arbetet allt för ofta en i sig värdelös syssla. Det är ett medel för att nå andra mål: Försörjning och kanske nåt trevligt att unna sig ibland. Vi jobbar för att vi måste. Men för andra är vårt arbete en källa till svällande vinster, som är grunden detta samhälle står på. Just därför blir det så viktigt att hålla oss arbetande, faktiskt det viktigaste.

Alla riksdagspartier ordar om att politikens högsta uppgift är att ”skapa jobb” och att driva en ”arbetslinje”. Vi får lära oss att livets mening är att vara lönsam. Vi måste bidra till tillväxten, ha ett jobb. Men inom den ”fulla sysselsättning” som de snackar om, krävs motsägelsefullt nog också en ordentlig dos arbetslöshet, som ska hålla nere lönerna. Samtidigt straffas och åtgärdas arbetslösa i olika program som om det var fel på oss. Vurmen för arbetet slutar dock inte där. Statsminister Reinfeldt vädrade för ett tag sedan sin obehagliga framtidsvision: Vi ska jobba tills vi fyller 75! Våra gamla, värkande kroppar ska för vinsternas skull stanna kvar på arbetsplatserna så länge det bara går.

De får dystopin att låta nödvändig, oundviklig, men vi skulle lika gärna kunna göra motsatsen; jobba ofantligt mycket mindre. Tänk bara på alla maskiner som befriat oss från en massa tunga arbeten. Varför ersätta dem genom att hitta på nya, onödiga jobb att sucka inför varje morgon? Det vore ju mycket rimligare att bli befriade istället. Det är hög tid att lägga ner arbetslivet och sätta käppar i hamsterhjulet.

Vi borde alltså tala om hur vi ska jobba mindre. Här har kvinnorörelsen drivit frågan om sextimmarsarbetsdagen som en väg framåt. Något sådant skulle för den enskilde frigöra tio timmar från varje veckas 40 arbetstimmar. Det är mer än en hel arbetsdag av ledighet! Men vi tycker att det är ett blygsamt krav; vi borde sikta högre. I dag bestäms vad vi gör av vad som går att tjäna pengar på. Utrymmet för självförverkligande är magert när (de allt osäkrare) anställningarna hämmar. Men om vi vägrar att vara lönsamhetens slavar, återtar det som tillhör oss och delar på det nödvändiga arbete som blir kvar, skulle vi få ett överflöd av fritid. Möjlighet att odla ens intressen, umgås med vänner och familj och göra fler saker tillsammans med grannarna. Vi skulle kunna engagera oss i mängder av gemensamma projekt. Frivilligt. Kanske är det något för kulturhuvudstaden Umeå att fundera över. För att ”skapa jobb” är ju en urbota korkad och tråkig idé, om man tänker efter.

När din själ skrumpnar av väckarklockans oljud eller i väntan på jobb-sms:et, minns att du är långt ifrån ensam; minns att förändring kommer genom kamp. Det får vara slut med att stå ut! Vi drömmer om ett samhälle bortom arbetet, så låt oss börja med att ta tillvara på vår gemensamma längtan efter mindre jobb och mera liv. Istället för arbetslinjen, en fritidslinje!