Vad är det sociala facket? I den här texten har jag försökt vrida och vända på begreppet, det som Allt åt alla ska vara, men som har kritiserats för sin otydlighet. Jag har försökt ge en bild av det sociala fackets funktion och utmaningar, och slutligen besvara frågan på hur vi, Förbundet Allt åt alla, borde förhålla oss till det sociala facket.

Det sociala facket

I den nuvarande strategin står det:

”Om de sociala och politiska konflikterna pågår överallt i samhället behöver vi organisera människor utifrån dessa konflikter som sker i vår vardag. När det traditionella facket ser arbetsplatsen som sin arena ser vårt sociala fack hela samhället och våra liv som vår arena. Vårt sociala fack söker organisering bortom traditionell parti-, fack- eller aktivistorganisation.”

Den naturliga följdfrågan är: vad exakt i det fackliga är det vi vill generalisera till fler sociala arenor? Ska vi prata om socialt fack borde det ju rimligen betyda något i analogi till vanliga fack.

Till att börja med så organiserar fackföreningar människor utifrån deras roll i produktionen. Ett fackförbund kan ha som ambition att organisera alla yrken, som t.ex. SAC Syndikalisterna, men i praktiken organiserar fackföreningar oftast en viss yrkesgrupp, t.ex. vårdpersonal (Vårdförbundet), anställda inom industrin (IF Metall) eller ingenjörer (Sveriges Ingenjörer). Genom facken koordinerar sig dessa arbetare för att överbrygga sina skillnader, identifiera gemensamma intressen och se sig som del av en gemensam konflikt med en tydlig motpart: arbetsköpare. Arbetsplatsen är en mötesplats där arbetare kan identifiera dessa klassintressen och bilda ett kollektiv. Tack vare sin viktiga roll i produktionen har arbetarkollektivet tillgång till vissa stridsåtgärder gentemot arbetsköpare, där den främsta är arbetsvägran. Med strejkvapnet och förhandlingar kan därför facken vinna eftergifter från motparten. Slutligen kan facken också genom kollektiv samordning minska sina medlemmars kostnader och utsatthet, t.ex. med a-kassa, rådgivning, juridisk hjälp, förmåner och försäkringar.

Det är dessa typer av fackliga relationer som idén om ett socialt fack uppmuntrar till att generalisera och sedan applicera utanför produktionen. Det leder till funderingar om vilka hävstänger som arbetarklassen har i sina roller utanför arbetsplatsen. Hur kan människor se sina gemensamma intressen och använda sina positioner i kapitalets maskineri till sin fördel? Vilka sociala baser och arenor finns eller går att skapa och organisera? Vilka konfliktlinjer och vilka motparter finns? Hur förbättrar vi vårt förhandlingskapital?  Vilka stridsåtgärder finns?  Såna frågor har jag tyckt varit väldigt användbara för att tänka mer konkret på hur olika konstellationer av arbetarklassen kan utöva motmakt mot kapitalismen.

Fackföreningar organiserar arbetare utifrån deras position i kapitalismen, det som den fackliga organisatören Jane McAlevey (som Johannes från Allt åt alla Göteborg skrivit om i Svärm tidigare) kallar för strukturbaserad organisering. Medlemskap baserar sig främst (om än inte uteslutande) på materiella grunder. Målet är att organisera en betydande andel av alla människor inom en viss struktur. Det är just sådan strukturbaserad organisering som ett socialt fack bör handla om, där medlemmarna är med för att gemensamt lösa sina problem i vardagen. I motsats till strukturbaserad organisering pratar McAlevey om självvald organisering, där människor deltar baserat på ideologisk övertygelse. Flera ganska olika politiska traditioner gör liknande analyser. De anarkistiska specifisterna i FARJ (Federação Anarquista do Rio de Janeiro) pratar till exempel om en politisk nivå (motsvarande självvald/ideologisk) och en social nivå (motsvarande strukturbaserad/materiell). Våra tyska kamrater i IL (Interventionistische Linke) gör också implicit en sån uppdelning när de pratar om intervention.

Det kanske mest uppenbara exemplet på ett socialt fack är en organisation av hyresgäster (det heter ju till och med tenants union på engelska), där motparten är hyresvärdar och den stora stridsåtgärden är hyresstrejken. Ort till ort är en organisation som ganska explicit försöker vara något i denna stil. De använder till och med en hel del av uttrycken ovan, och pratar till exempel om stridsåtgärder och förhandlingskapital. I linje med sånt tänk har Ort till ort exempelvis skickat mejl till Fastighetsägarna, Sveriges Allmännytta och Hyresgästföreningen där de varslat om stridsåtgärder. Kopplat till sådana hot har de sedan genomfört demonstrationer och blockader. De är just nu aktiva i Husby och Sundbyberg och fokuserar framförallt på vissa lägenhetshus där målet är att bland annat kunna representera hyresgästerna i hyresförhandlingar istället för Hyresgästföreningen.

Ett annat exempel skulle kunna vara en fackförening för kollektivtrafikanter vars motmakt grundar sig i hot om avgiftsstrejk. Här finns det flera möjliga motparter, främst trafikmyndigheter, regionpolitiker eller trafikbolag. I framförallt Nordamerika finns det faktiskt ett antal organisationer som kallar sig Transit Riders Unions, där historiskt den mest kända är Los Angeles Bus Riders Union. I Sverige är Planka ett besläktat exempel, med sin p-kassa, självreduktion av biljettpriser och den permanenta avgiftsstrejken.

Man kan också tänka sig ett socialt fack som utgår från boende i ett visst område, säg Möllan i Malmö. Motparten skulle i detta fall kanske kunna vara kommunpolitikerna, stadsdelsförvaltningen eller byggföretag. Här finns återigen ett väldigt explicit exempel i Husby i form av Husby Arbetarcentrum, som kallar sig just “facket för hela Husby”. De informerar om folks rättigheter, ger juridisk rådgivning, utgör en mötesplats och försöker tillhandahålla en social service som det offentliga successivt har monterat ned eller aldrig bekymrat sig om att tillgodose.

Studentorganisering går också att tänka på i termer av socialt fack, där den typiska motparten är universitetsledningen. I studentockupationerna i solidaritet med Palestina var ockupationen stridsåtgärden som studenterna försökte använda för att förhandla med ledningen om att avbryta samarbeten med israeliska institutioner. Universiteten, och i ännu mer intensiv grad ockupationslägren, utgjorde sociala arenor där studenterna kunde uppmärksamma folkmordet, bygga solidaritet och organisera sig.

Slutligen kan vi också tänka på bojkotten av matjättarna nyligen som en social strejk, där arbetarklassen i sin roll som matkonsumenter försöker vinna eftergifter från matjättarna i form av sänkta priser.

Sociala fack kan vara en del i att motverka arbetarklassens fragmentering. Istället för en fabrik är vi idag anställda på tusen platser av tusen underleverantörer, och allt mer isolerade från varandra. Fler och fler lever i en gråzon med otydliga och osäkra anställningsformer i tjänstesektorn och gigekonomin. Kapitalet bryr sig inte om var i det ekonomiska flödet som värdeextraktionen sker. Cirkulationen och reproduktionen kan alltså vara minst lika viktiga arenor för klasskamp som produktionen. Rollen som arbetare är varken strukturellt eller subjektivt lika viktig längre. Arbetarklassens andra identiteter blir istället allt viktigare: förortsbor, hyresgäster, skuldsatta, kollektivtrafikanter, rasifierade, migranter osv. Liksom människor behöver koordinera sig som arbetarklass på arbetsplatserna behövs därför i allt högre utsträckning en liknande klasskoordinering av dessa andra roller och arenor. Det är en sådan funktion som sociala fack kan fylla.

Det sociala fackets utmaningar

McAlevey pekar på begränsningarna med självvald organisering och argumenterar för mer strukturbaserad organisering. Självvald organisering mobiliserar i för stor utsträckning de redan frälsta menar hon, medan det vi behöver är djuporganisering som bygger relationer och breda majoriteter med verklig materiell motmakt.

Det är dock viktigt att komma ihåg att fackföreningar, och strukturbaserad organisering mer allmänt, också har sina begränsningar. Begränsningar som ett socialt fack troligen kommer att dela.

För det första är historien full av fack, intresseföreningar och folkrörelser som på olika sätt har sossefierats. Strejker har successivt bytts mot hotet om strejker, sen förhandlingar och till sist bara samverkan med kapitalet. Medlemmarnas agens, organisationsförmåga och militans har gått från att vara en tillgång till att vara en fråga om kontroll för ett framväxande ledarskap, till att slutligen ses som ett problem som ledarskapet vill frigöra sig från. Detta sker parallellt med en byråkratisering. För det sociala facket kan vi kanske prata om risken för en vardagslivets reformism som Kristian från Allt åt alla Göteborg kallar det i ett tidigare inlägg i strategidebatten.

Dessutom finns det en risk att de identiteter som den strukturbaserade organiseringen bygger blir till självändamål. Det paradigmatiska exemplet är arbetare som blir mer intresserade av att stärka sin ställning inom kapitalismen än att avskaffa lönearbetet. De identiteter som strukturbaserad organisering mobiliserar människor kring kan vara kraftiga och till och med nödvändiga verktyg i motståndet mot kapitalismen, men måste vara tillfälliga och överskridas när de slutat vara nyttiga. Att bara förlita sig på strukturbaserad organisering riskerar istället att institutionalisera dem.

Det finns heller ingen garanti att strukturbaserad organisering av sig självt bygger de kampöverskridande allianser som behövs för att omkullkasta det gamla och bygga det nya. Solidaritet mellan olika strukturer och kamper kommer inte gratis utan måste byggas, ofta till stor kostnad. Fack som använder sin strukturella makt för att hjälpa Palestina är till exempel sällsynta undantag snarare än regel. Hyresgästföreningar kommer sällan självmant engagera sig i motståndet mot ett klimat- och hälsoskadligt motorvägsbygge.

Det finns så klart inget universellt botemedel mot sossefiering. Det som dock ofta hänt historiskt är att det bildas specifikt ideologiska formationer runt eller inom (beroende på förutsättningarna) rörelser och strukturbaserad organisering. Det behöver helt enkelt finnas organisatoriska hemvister för de som vill verka för att bibehålla den radikala riktningen. Den anarkistiska tendensen specifism (som Vira skrivit om i en tidigare Svärmtext) tar sitt namn från exakt detta: behovet av specifikt anarkistiska organisationer som är fristående från sociala rörelser men vars medlemmar genom dubbelorganisering deltar i, förstärker och radikaliserar dem. I praktiken är det något snarlikt som IL i Tyskland också ägnar sig åt när man verkar i bredare organiseringar som Deutsche Wohnen Enteignen, Blockupy eller Ende Gelände. Eller, för den delen, vad vi i Allt åt alla ägnar oss åt när vi deltar i hyreskamper, klimatrörelsen eller Palestinarörelsen.

Allt åt alla och det sociala facket

Allt åt alla är en organisation vars medlemmar är med av ideologiska skäl. Visst är vi också arbetare, hyresgäster, kollektivtrafikanter osv, men det är inte därför vi är med i just Allt åt alla. Det är alltså självvald och inte strukturbaserad organisering vi ägnar oss åt. Detsamma gäller för våra syskonorganisationer utomlands: IL i Tyskland, Plan C i Storbritannien och Emilia i Finland. Att reformera Allt åt alla från den ideologiskt grundade organisation vi de facto är i nuläget till ett socialt fack, en strukturbaserad organisation, skulle alltså fundamentalt ändra premisserna för att vara medlem i Allt åt alla. Det riskerar dels så klart att vara destabiliserande, men att genomföra en sån förändring skulle inte heller bidra till att lösa de begränsningar som finns med strukturbaserad organisering.

Kim och Olof skriver nyligen i Svärm om Allt åt alla Malmös arbete med ett socialt center på Rosengård i en text som är belysande för diskussionen om sociala fack. För är det  inte om något Malmö Socialt Center som är ett socialt fack i sammanhanget de beskriver, medan Allt åt alla spelar en annan roll? Vi intervenerar snarare i ett socialt fack än att vara ett. Ett socialt fack riskerar att stanna vid att bara fixa en felfungerande spis och inte använda det som en språngbräda för att synliggöra konfliktlinjer och politisera mot kapitalismen. Bra alltså att Allt åt alla Malmö inte är ett socialt fack!

Strukturbaserad organisering har i praktiken ofta viktiga relationer till självvald organisering. Los Angeles Bus Rider Union startades 1992 som en kampanj av Labor Community Strategy Center, en grupp som beskriver sig som en tankesmedja och aktionssmedja. Strategicentret och resenärsfacket har sedan dess haft en symbiotisk relation. Ort till ort var från början ett nätverk där Allt åt alla Stockholms bostadsgrupp var drivande. Planka föddes ur Stockholms autonoma vänstermiljö och är fortfarande i huvudsak en aktivistorganisation, där det bara är p-kassan som har drag av ett socialt fack. Deutsche Wohnen Enteignen i Berlin är en kampanj som organiserar hyresgäster och som 2021 vann en folkomröstning om att expropriera bostäder från stora hyresvärdar. En viktig roll i organiseringen har spelats av AG Starthilfe (Arbetsgrupp Starthjälp) som utbildar hyresgäster i hur de kan organisera sig själva.

Allt åt allas roll är att politisera och radikalisera missnöje och motstånd och lyfta de underliggande klasskonflikterna. Vi kan vara en katalysator för klasskamp genom att identifiera viktiga konfliktlinjer och potentialer för motmakt där klasskamp saknas eller är blockerad. Vilka berörs och kan aktiveras att organisera sig? Vilka strukturer behövs? Vilka resurser behöver de? Genom att bidra med initiativ, organisatorisk erfarenhet, logistik osv kan vi så frön och vara en möjliggörare för människors motstånd. Vår roll är att bygga broar mellan kamper, både här och nu och över tid. Vi försöker skapa allianser mellan kamper genom att verka i dem, bygga relationer, hitta synergier och bidra med ideologiska helhetsgrepp som kan ena dem. Vi bidrar med organisatorisk kontinuitet och ett kollektivt minne som kan dra lärdomar från tidigare kamper. När strukturernas gamla identiteter blivit hindrande självändamål organiserar vi runt nya enande identiteter som tar oss längre. Istället för att försöka återuppfinna Allt åt alla som ett socialt fack borde vi utveckla sätt för vår radikala vänsterorganisation att initiera, delta i, förstärka och överkomma begränsningarna med vardagens strukturbaserade organisering.

– 2025-05-14