När Israel den 14 juni 2025 angrep Iran träffade israeliska bomber Evinfängelset i Teheran och dödade över 70 av den iranska regimens fångar. Omedelbart efter den israeliska attacken inledde den iranska regimen en våg av repression mot kritiker. Detta är ett tydligt exempel på att krig aldrig utkämpas för mänskliga rättigheter eller befrielse, oavsett vad maktgiriga krigsprofitörer säger. Krig är alltid också ett krig mot de sociala kamperna, mot gräsrotsrörelserna.

Oavsett om det handlar om eskaleringen av krig och våld i Iran, Gaza, Ukraina eller Syrien ser vi hur den internationella ordningen efter andra världskriget just nu håller på att falla samman. Ingen tycks ha någon idé om hur den ska stabiliseras, inte ens de härskande. De driver igenom sina intressen med våld, nu utan de retoriska dimridåer som fortfarande var vanliga kring millennieskiftet.

Länder som Iran, Palestina och Ukraina görs till slaktplatser där kampen om ekonomiska intressen och den internationella ordningen förs. Men även i länder som inte är omedelbart krigsdrabbade skrider denna logik fram i en process av en samhällelig militarisering. I Tyskland har efter denna vändning begränsningarna av militärbudgeten upphävts och debatten om värnplikt tagit ny fart. Valaffischer lovar säkerhet och upprustning, företag som Volkswagen satsar återigen alltmer på krigsmateriel och Rheinmetall & Co:s aktier boomar. Samhällsdebatten har blivit mer auktoritär. Individen avkrävs att vara krigsduglig. Varje motargument avfärdas som naivt, evenemang blir inställda, demonstrationer och talkörer brännmärks som antisemitiska och förbjuds. Åsiktskorridoren blir allt smalare och motröster kan inte längre höras. På liknande sätt säkras även ordningen och disciplinen på andra länders hemmafront.

Vår hypotes är att en krigsregim håller på att växa fram. Med det menar vi inte att militärjuntor gripit makten i enskilda nationalstater. Det handlar om ett nytt sätt att styra och hantera nationella och globala kriser, genom ett gemensamt agerande från både statliga och icke-statliga aktörer. Denna ordning kretsar kring den starkes rätt. Krigen ska säkra tillgången till de allt knappare resurserna och omforma globala handelsvägar, logistikkedjor och nykoloniala maktförhållanden. Å andra sidan har krig alltid inneburit en homogenisering och disciplinering inom landet, ett undertryckande av sociala motsättningar under den nationella enhetens fana.

Även här i Tyskland ska ekonomin och samhället göras redo för krig, både materiellt och diskursivt. Den socialpsykologiska drivkraften är en uppeldad rädsla för det onda som lurar utanför de murar som skiljer vår civilisation från den barbariska omvärlden. Den ryska auktoritarianismen och Hamas islamistiska fundamentalism tjänar som symboler för det onda. De ställs i kontrast mot det egna samhällets ordning som skenbart är sinnebilden av mänsklighet, frihet och framsteg. Inför dess nödvändiga försvar ska vi inordna oss och tro att de otaliga konflikthärdarna, ojämlikheten och klimatkatastrofen – som alla har sin grund i det kapitalistiska produktionssättet – plötsligt är sekundära.

Svångremmen dras åt allt stramare. Vi får finna oss i avskaffandet av åttatimmarsdagen, vi får svälja inflationen, tolerera att miljarder investeras i upprustning istället för i utbildning och sjukvård. Allt detta är nödvändigt när ”ryssen” återigen står för dörren och vi måste stå enade mot honom. Genom att ständigt åberopa det yttre hotet blir varje invändning mot en tilltagande upprustningsekonomi, mot sjunkande löner eller nedmonterad välfärd brännmärkt som naiv, illojal eller farlig. Realpolitiska alternativ, som nedrustning och att söka diplomatiska lösningar, försvinner därmed gradvis från den offentliga debatten.

Retoriken om att ”det finns inga alternativ” befäster inte bara själva krigsregimen, utan också kärnan i dess nyliberala politik. Åtstramningar och militarisering lyfts fram som den enda tänkbara strategin för att skapa säkerhet och utveckling. Genom en militär omställning ska tyska jobb och profiter säkras. I framtiden är det inte längre tågvagnar utan stridsvagnar som lämnar fabrikerna. För att undvika lågkonjunktur satsar man alltså medvetet på den militära industrin. Återigen profiterar den tyska ekonomin på död och dödande.

Krigets retorik känner bara till en binär och rasistiskt kodad vän–fiendelogik. Motståndaren och det yttre ses enbart som hot och den absoluta Andre, med vilket förhandling eller kompromiss inte längre är möjligt. Den rasistiska avhumaniseringen av motparten har alltid varit en grundläggande förutsättning för att bedriva och legitimera krig och i förlängningen folkmord, som i Gaza. Fienden finns inte längre bara på utsidan, utan har sedan länge även tagit sig in i vårt samhälle. Betraktar man kravet från inrikesminister Alexander Dobrindts[1] att den federala polisen måste få effektivare vapen, de yttre gränserna kraftfullt befästas och aktörer som Frontex bli paramilitära, blir det återigen tydligt att de ”andra” ska hållas borta med militära medel, prekariseras och deras rättigheter ytterligare urholkas.

Samtidigt är migranter alltid de som först blir försökskaniner för auktoritära metoder som sedan generaliseras för alla. Detta visade sig tydligt hösten 2023, då den tvärpolitiska “Trafikljusregeringen”[2] angrep Palestinarörelsen, i kombination med debatter om importerad antisemitism och en rasistisk kampanj för “storskaliga” deportationer. Ur detta följde massiva inskränkningar av åsikts- och mötesfriheten, såväl som tillgången till medborgarskap.

Blocktänkandets militära logik, som inte tillåter några nyanser och framställer fienden som absolut ond, leder till att åsiktskorridoren avsmalnar, demonstrationer förbjuds, en upprustning av polisen och att medel för sociala, samhällskritiska och/eller vänsterpolitiska projekt dras in. Allt är tecken på en stat som agerar alltmer auktoritärt. I Tyskland är detta särskilt tydligt i utbyggnaden av försvarsmakten och polisen. En poliskår som inte bara symboliskt uppgraderas, utan också materiellt, i kölvattnet av en politisk debatt om att stärka demokratins ”försvarskraft”. Och detta trots att omfattande antifascistiska kartläggningar visar hur högerextrema och fascistiska nätverk infiltrerat dessa institutioner. Om vi tittar framåt till nästa val har ett parti som officiellt klassas som högerextremt chans att ta makten i en stat, som nu beväpnats till tänderna.

Återigen profiterar den
tyska ekonomin på död
och dödande

Den som inte avskaffar förutsättningarna för imperialistisk konkurrens i kapitalismen kommer inte undan krig i framtiden. Varken Trumps utpressande ”fredspolitik” eller expansionen av Europas gränsregim – som bekämpar migrationsströmmar med militära och säkerhetspolitiska medel – tyder på att den fascistiska internationalen faktiskt är ett fredsprojekt, hur impopulära utlandsinsatser än må vara bland dess anhängare.

Inför ett eskalerande planetärt kaos används militära medel allt oftare för att säkra politiskt herravälde, säkra sig en tillgång till allt knappare resurser och för att bevara det ohållbara imperiella levnadssättet. Vi befarar att denna trend tillspetsas genom en sorts ”överdimensionerad prepping” (Naomi Klein). Detta gäller även för ”grön kapitalism”, som förbinds med en militariserad nyliberalism, eftersom även en kapitalism som har ställts om till ”grön” teknik behöver tillgång till resurser och är beroende av nykolonial exploatering.

Vi ser redan nu hur auktoritära, fascistiska och krigshetsande härskare av olika slag undergräver grundläggande demokratiska rättigheter, angriper civilsamhället och hyllar våld som ett politiskt verktyg. Vare sig det handlar om att bekämpa uppror eller drömma om deportationer. Vår antifascism måste också var antimilitaristisk och vår antimilitarism antifascistisk.

Krigsregimen är ett massivt angrepp på grundläggande liberala rättigheter som mötes-, åsikts- och akademisk frihet. Det är ett angrepp på civilsamhället, rättigheter för lönearbetare och välfärdsstaten. Det är ett krig ovanifrån, ett angrepp på redan vunna rättigheter och alla former av motstånd.

Vi föreslår därför att desertera. Inte bara i den snäva betydelsen av att vägra krigstjänst. Desertera förstår vi som ett undandragande, som ett kollektivt vägrande av att bindas vid krigsregimen. I praktiken skulle detta innebära att delta i alla kamper som uppstår där en spridning av den auktoritära krigsregimen förhandlas fram. I kamper mot det tyska stödet till folkmordet i Gaza, i kampen mot repressionen och i kampen mot våld mot queers, migranter och FLINTA [3]. Finnas i kamper mot åtstramningar och nedskärningar; mot upprustning; vapenleveranser; värnplikt och militär beredskap. Delta i kamper mot fortsatt resursexploatering, mot militariserade gränser och utvisningar samt kämpa mot den upprustade polisapparaten.

Vår uppgift som radikal vänster är att göra dessa kamper till antimilitaristiska kamper mot krigsregimen, att bryta deras isolering och föra samman dem. Vår uppgift är att bredda och kollektivisera ögonblick av vägran, en desertering från krigsregimen. För krigets logik skapar en ny maktlogik som har sin legitimitet och sitt mål i militariseringen av hela samhället.

Vår antifascism måste också vara
antimilitaristisk och vår
antimilitarism antifascistisk

Och – sist men inte minst – gäller det att föra alla dessa kamper mot krigsregimen transnationellt. Vi behöver en transnationell rörelse som inte passar in i disciplinens stela led och blockbildningens avgränsade fronter. Gränsen går inte mellan nationer, utan mellan oss, vi som dör i krigen, och de som profiterar på dem. Mellan toppen och botten. Mellan fångarna i Evinfängelset i Iran och överallt i världen och de mäktiga som spärrar in och bombar dem. Mellan de som kämpar för livet och de som bygger dödsmaskiner. Vi kan och vill inte välja sida i dessa krig, för det är krig mot oss.

1. Alexander Dobrindt är en politiker för CSU (Kristliga sociala unionen) och är inrikesminister i Friedrich Merz regering sedan 2025.

2. Trafikljusregeringen, Ampel på tyska stod för regeringen mellan de gröna De gröna, de gula Liberaldemokraterna och de röda Socialdemokraterna.

3. FLINTA står för Frauen, Lesben, Intergeschlechtliche, nichtbinäre, trans und agender. Alltså kvinnor, lesbiska, intersex, ickebinära, trans och agender personer.

– 2025-10-24