Kategorier
Stockholm

Första maj 2018 i Stockholm

Idag hade Allt åt alla Stockholm och Allt åt alla Kvinnofront Stockholm en kort för-samling i Kungsträdgården innan vårt block gick för att möta upp övriga 2000 deltagare i Syndikalisternas tåg på Sergelstorg där Nova höll detta tal för Allt åt allas räkning:


Det här är ett tal som handlar om strejken.
Sverige har nästan minst antal strejkdagar i hela Europa.

Under efterkrigstiden såldes arbetsfreden in som ett framåtskridande politiskt projekt. Den till synes oändliga tillväxten och utbyggnaden av välfärdsstaten köpte stora delar av klassens lojalitet, trots att makten över arbetet fortfarande låg hos arbetsköparen, och trots att arbetarnas konfliktvapen beslagtagits av LO. Trots detta fick varje generation det bättre. Kakan växte och tårtbitarna att fördela blev större.

Det är inte den situation vi befinner oss i idag. I en erkonomi som börjat se konsekvenserna av att den oändliga tillväxten visst är ändlig. Gör varje ny krona till överklassen att någon annan blir en krona fattigare. När inget nytt värde skapas blir det ett nollsummespel, och vad får vi ut av en samförståndsanda då? Vilka är skälen att vara lojala när vissa har allt och andra inget?

”Vågar jag strejka? Kan jag strejka? Får jag strejka?”

Det är inte konstigt att vara rädd när man är ensam, maktlös och svag. Och det finns grund till att vara rädd. Kapitalet och patriarkatet skadar oss på många olika sätt som avskräcker från motstånd. Till exempel genom osäkra anställningar, otrygga hyreskontrakt, eller genom våld: oavsett om det sker i våra nära kärleksrelationer eller är sanktionerat av staten.

För de som ger sig ut på arbetsmarknaden idag är rädslan befogad. Arbetsrätten har underminerats och bemanningsföretag tillsammans med nolltimmarskontrakt slår sönder den ekonomiska grundtrygghet tidigare generationer kunde ta för given. Just nu pågår samma process även på bostadsmarknaden. Det skeva maktförhållandet mellan fastighetsägare och hyresgäster möjliggör för en rörelse mot tillfälliga hyreskontrakt som normaltillstånd. I Stockholms förorter slutar ägarna ge familjer besittningsrätt, och bostadsbristen tvingar dem acceptera rättslösheten. Alla aspekter av livet blir på nåder: Din inkomst, ditt tak över huvudet, hela din tillvaro.

Vi måste finna mod att göra motstånd, att känna oss starka tillsammans. Vår framtid hänger på det. Det här samhällets framtid hänger på det. Det är rädslan som lamslår som är den härskande klassens makt; det är vår rädsla att prata med varandra, att agera i grupp och solidarisera oss med varandra som gör att orättvisor, patriarkatets våld och kapitalismens förtryck kan fortsätta ostört.

Vår rädsla är deras starkaste vapen.
Vår strejk är deras största rädsla och vårt starkaste vapen.

Mod är inte frånvaro av rädsla, mod är att trotsa rädslan, och att göra det som är rätt trots att man är rädd. Men inte ensam. Vi måste backa varandra. Det är det vi kan se i alla lyckade kamper och rörelser, med #metoo och de lyckade strejker som äger rum över världen. Vi vågar om vi är många, vi vågar om vi håller ihop, och vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för. Det är en läskig tanke, för det innebär att det inte räcker att gå och rösta i valet var fjärde år. Det är därför den här dagen handlar om att försvara strejkrätten.

Men inte bara försvara! Vi måste göra på ett annat sätt.
Det är inte vi som ska vara rädda. Det är DE som ska vara rädda.

När vi agerar tillsammans, för klassen, för systerskapet, för kollektivet. När vi solidariserar oss med varandra, över nationsgränser, över branch och yrkesgränser, tillsammans med arbetslösa, migranter, studenter, sjuka. Det är då vi får en rörelse stark nog att vända riktningen.

Strejka är inte något man får, det är något man gör. Det är en rätt vi tar oss.

Ett val var fjärde år gör inte någon skillnad, men vi kan göra skillnad. På våra arbetsplatser, i våra liv, i vår vardag. Vi kan flytta strejken utanför arbetsplatserna. Vi kan strejka för oss själva och för andra. Var besvärlig, ta plats, höj din röst och backa inte. Vi backar varandra, och vi håller varandras händer om det blir läskigt.

Strejka som om det inte fanns någon arbetsdag.


Sånghäftet som vi hade kan laddas ned här: sånger.

Här finns några fler bilder från dagen: