Kategorier
Material

Virvelvindenbladet nr 31 (vintern 2012) klart

Med texter om fastighetsfifflaren Arne Paulsson, vardagen på Carema och
kampen för Järnåkras bibliotek har 2500 exemplar  tryckts upp av Virvelvindenbladet.

Skriv gärna ut och dela ut i din trappuppgång, eller sätt upp den vid en busskur!

Ladda ner här
Bladet #31
Som väggtidning (För t.ex busskurer)

 

 

Kategorier
Material

Video & Rapport: En granskning av biblioteksflytten

De senaste åren har Umeå gått in i en fas av radikal stadsomvandling. Det är en omfattande process av nya översiktsplaner, metoder för citybranding, rivningar och nybyggen samt förändringar i ägandesammansättningen. Vid flera tillfällen har missnöje blossat upp mot beståndsdelar i denna process – men – det är framförallt en fråga som under 2011 kommit att bli en lokal politisk orkan; planen att flytta Umeå stadsbibliotek bort från sitt nuvarande läge på Vasaplan ner till ett nytt kulturhus vid kajen.

Under hösten har vi i Allt åt Alla Umeå sammanställt dels en rapport; ››Detta hus skall inte bli någon jävla galleria‹‹, dels enenklare videodokumentär; ››Den nyliberala staden: Flytten av stadsbiblioteket‹‹ som tillsammans tar ett bredare grepp om biblioteksfrågan och placerar den i en större kontext kring förändringar i staden. Vår förhoppning är att dessa ska utgöra ett komplement till de perspektiv som framförts i den lokala debatten och på så sätt skapa en bättre förståelse för hur staden omvandlas, och i vilkas intresse det i första hand sker.

››Detta hus skall inte bli någon jävla galleria‹‹ är en längre text som dels kommer publiceras i uppföljaren till Förbundet allt åt allas häfte ››Staden är vår‹‹ i en något nerkortad version, men som här finns tillgänglig i ursprunglig form. Den finns tillgänglig som PDF här: Detta hus skall inte bli någon jävla galleria.

››Den nyliberala staden: Flytten av stadsbiblioteket‹‹ är en 10 minuter lång videodokumentär i enklare form som kan sägas sammanfattar innehållet i ovanstående rapport i generella drag. Den finns tillgänglig via Allt åt Alla Umeås kanal på videosajten Vimeo men går även att se direkt här nedan:

Kategorier
Material

Kvartersbladet ”Gemensamt!” nr 2/2011

Gemensamt! är namnet på Allt åt Alla Umeås kvartersblad som delas ut kontinuerligt, främst till boende på Ålidhem. I kvartersbladet berättar vi om de praktiker vi sysslar med, informerar om evenemang och studieträffar och diskuterar olika aktuella sakfrågor, för det mesta med lokal prägel.

Nu är Gemensamt! 2/2011 ute med tema kring de bostadsundersökningar som vi försöker bedriva i våra egna kvarter under projektnamnet Hem Jävla Hem. Hemsidan för projektet går att besöka här. Vill du ha bladet i pappersformat kan du hämta det mellan 12.00 – 18.00 på Klossen eller utanför Ålidhem Centrum i samband med datorverkstaden. Ett utdrag ur huvudtextens innehåll:

” Hem jävla Hem (hemjavlahem.se) är en vittnesbok, ett gemensamt under- sökningsprojekt underifrån. Vi tror att det bästa sättet att skapa en optimal boendesituation – med rimliga hyror, fräscha lägenheter och bra närmiljöer – är att vi själva, tillsammans, granskar och diskuterar hur vi, som hyresgäster, ser på vår situation. Vi som startat projektet är själva alla boende i hyresbostäder, till stor del i allmännyttan.”

Gemensamt 2/2011 som PDF går att titta på här: gemensamt_02.
Gemensamt 1/2011 (förra numret) som PDF går att titta på här.

Kategorier
Material

Gentrifiering—Exemplet Karlskronaplan

Texten som PDF.

Texten är ett exempel på nyliberaliseringen av boende och bostadspolitiken. Boende är underordnad en ekonomisk politik med fastighetsspekulation och avkastning. Idag handlar det inte om en social politik med mål om ett bra boende på de boendes villkor.

Rätt till bostad eller en investeringsmöjlighet?

Jag fick höra om en ombildning av hyresrätter till bostadsrätter på Karlskronaplan vid Folkets Park i Malmö, där jag genom Hyresgästföreningens tidning fick följa de boendes kamp mot fastighetsägaren som ville renovera och ombilda lägenheterna till bostadsrätter. Ungefär hälften av lägenheterna var tomma då några nya kontrakt inte skrevs. De boende som fanns kvar ville inte, och hade inte råd, att köpa lägenheterna.

Artikelserien tog slut innan något definitivt besked hade kommit. Själv kom jag kom in i processen när de renoverade lägenheterna låg ute till försäljning. Trots dialog om att de boende eventuellt skulle kunna fortsätta, hyra och styra renoveringsgraden låg alla lägenheterna ute till försäljning. Alla lägenheter var dessutom totalrenoverade till att se ut som lägenhetshotell vid en badstrand. 1997 hade ägaren köpt fastigheten för 5,5 miljoner.

Tio år senare, 2007, såldes fastigheten som bostadsrätter för 36,7 miljoner. Dessa lyxiga bostadsrätter hade bara något år innan varit hyresrätter tillgängliga för människor utan högre inkomster i arbetarklasstadsdelen Södra Innerstaden i Malmö.

Jag gjorde en studie som sökte förklaring för processen i teorier om värdegap som är etablerade inom gentrifieringsforskningen, men sällan i svenska sammanhang. Den bygger på något så enkelt att en fastighet har olika värden beroende på upplåtelseformen vilket skapar ett värdegap som en fastighetsspekulant, ägare eller boende lockas att ta till sig genom att ombilda till bostadsrätter.

De sociala konsekvenserna kan variera beroende på hur ombildningen går till och gentrifieringen kan ta längre eller kortare tid. Jämför detta exempel där arbetarklassen kastas ut och deras bostäder säljs direkt som topprenoverade bostadsrätter till marknadspris med att de boende själva ombildar till ett förmånligt pris, eventuellt renoverar och kanske fem år senare säljer till någon till marknadspris. I exemplet ovan är de sociala aspekterna av utvecklingen i huset åsidosatta, de boendes hem, liv, trygghet och rättigheter. Jag beräknade att fastighetens värde som hyreshus var cirka 10 miljoner kronor. Det var alla de miljonerna som fanns i en ombildning som fick bestämma husets och de boendes öde.

Den urbana fronten

Det är många faktorer som gör att detta kan ske. Det handlar till stor del om en tvådelad bostadsmarknad med helt olika villkor. Hyresnivåerna hålls relativt stabila jämfört med skenande bostadsrättspriser. När dessutom ett ägt boende får än mer förmåner genom till exempel olika skatteavdrag höjer det priserna än mer vilket leder till en allt mer polariserad bostadsmarknad, större värdegap och till slut en allt mer segregerad stad uppdelad i fattiga i hyresrätter i vissa stadsdelar och rika i bostadsrätter och villor i andra stadsdelar. Många varnar för denna utveckling i Sverige och att tydliga tendenser för detta finns.

Bostadsrättspriserna i centrala Malmö har stigit kraftigt under 2000-talet. En ökning av vissa typer av välbetalda jobb i centrum och stor inflyttning av människor med önskan om att bo centralt kommer ofta på tal när man beskriver denna utveckling.

Dessa brukar kallas de konsumerande aktörerna. Men man ska inte glömma bort de aktörer som ”skapar” dessa nya bostäder, det vill säga fastighetsägare, kreditgivare, byggherrar med flera. Dessa brukar kallas de producerande aktörerna.

Vad man kan kalla ”samarbetet” mellan nya mer inkomststarka invånare med en viss efterfrågan och fastighetsaktörer som servar dessa med ”nya” bostäder beskriver gentrifieringsforskaren Neil Smith för ”the urban frontier”. Denna front rör sig fram i de gamla centrala delarna och exploaterar både de slitna gamla husen och invånarna och den kultur som finns där. När vissa områden har erövrats (i Malmö till exempel Rörsjöstaden och Davidshall) då fortsätter den till nya. En dag kommer den till Karlskronaplan.

Detta vet vissa fastighetsinvesterare men kanske inte de boende.

Vi blir varor på en marknad

Det jag menar med en nyliberalisering av boende är hur det blir allt mer varugörande, det blir allt mer till en vara i ett kapitalistiskt system och tankesätt. Där sker också en krock mellan de gamla och de nya invånarna. Bostadsrätter kräver en syn på boende där man är beredd att ta ett lån på kanske någon miljon för att få bo.

Man ska dessutom gärna ha koll på finanspolitik och räntenivåer. Detta vet de nya invånarna, men kanske inte de gamla. Ska man behöva ta ett lån på 1, 5 miljoner för att få bo i sin tvåa på Karlskronaplan? Den nyliberala utvecklingen innebär att kapitalismen tränger in i sfärer och delar av våra liv på ett sätt som den tidigare inte gjort. Det som tidigare i högre grad kontrollerats genom en välfärdspolitik med socialt ansvar ligger nu i händerna på marknadskapitalismens regler.

Det finns en stor oro för att arbetarstadsdelen Möllevången i Malmö med sin kulturrikedom ska genomgå en gentrifieringsprocess liknande det jag beskrivit. De studier som gjorts har sagt att en gentrifieringsprocess inte ägt rum, att nya invånare med högre inkomster inte flyttar in. Dels på grund av att det inte har ägt rum några ombildningar av lägenheter till bostadsrätter. Detta presenteras ofta som en nyckelfaktor.

Min studie 2008 visade att detta faktiskt har startat. 2005-2007 ombildades 258 lägenheter av boende. Några få hade ombildats redan 2004. Innan dess ombildades bara ett mindre antal lägenheter på 1980-talet. 2006 ombildades en fastighet av fastighetsägaren liknande fallet på Karlskronaplan. Men detta redovisas inte i den officiella statistiken. Både ombildningarna på Möllevången och fastighetsägare som ombildar till bostadsrätter i Malmöär trender som startade 2005.

Standardhöjande hyror är en annan trend just nu, inte minst på Möllevången. Detta är dock inte något som jag vet har studerats. Men det finns behov av det. Liksom en ombildning så kan en hyreshöjning på cirka 50 procent skapa nya förutsättningar för boende på Möllevången och kan, inte minst på sikt, leda till en gentrifieringsprocess där den ekonomiska tröskeln till boende blir så hög att många människor och hushåll inte kommer in i stadsdelen. Kanske kan inte ens de som bor på Möllevången idag känna sig säkra om sådana metoder som exemplet på Karlskronaplan fortsätter vara möjliga.

Den nära framtiden

En utveckling av Folkets Park till en allt mer kommersialiserad och regionalt marknadsförd attraktion samt Citytunnelns lokalisering ett stenkast från Möllevångstorget är starka strukturer som påverkar utvecklingen av stadsdelen och villkor för att få bo och driva verksamheter. Är lägenheterna väl ombildade till bostadsrätter så kan dessa faktorer leda till en stigning av boendepriser som är svår att stoppa. Det finns en stor avsaknad av sociala konsekvensbeskrivningar av projekt som en citytunnelstation liksom en avsaknad av att utveckla Folkets Park och stadsdelen i stort efter de boendes villkor. En kamp för att pumpa in andra värden i utvecklingen av Möllevången som utmanar de nyliberala värdena måste stärkas. Detta måste göras genom bland annat aktion, debatt och kunskapsutbyte. Både mellan stadsdelens boende och verksamma internt och gentemot andra delar och grupper i samhället, inte minst de producerande aktörerna som påverkar stadsutvecklingen, det vill säga fastighetsägare, spekulanter, politiker och planerare.

Johan Lindström

Kategorier
Material

Introduktion till Kvinnorna och samhällsomstörtningen

Av: Selma James

Texten som PDF.

Det är nitton år och ettusen etthundra mil som skiljer de båda artiklarna (»Kvinnorna och samhällsom­ störtningen« och »A Woman’s Place«) åt.

Den första, »Kvinnorna och samhällsomstörtningen«, är en produkt av den nya kvinnorörelsen i Italien. Den är ett viktigt bidrag till de frågor som uppkom på grund av den växande internationella kvinnorörelsen: vilken är relationen mellan kvinnor och kapital, och vilken form av kamp är mest användbar i ett försök att förstöra denna? Det är viktigt att påpeka att detta inte är samma sak som att fråga vilka medgivanden vi kan pressa ur vår fiende, även om de är sammanlänkade. Att ställa den första frågan är att förutsätta att vi kommer att vinna, att ställa den andra är att beräkna vad som kan räddas från den förestående förlusten. Men det finns mycket som kan vinnas under tiden kampen pågår.

Fram till i dag har kvinnorörelsen tvingats definiera sig själv utan verklig hjälp från någon marxistisk kritik av kvinnors relation till den kapitalistiska tanken om utveckling och underutveckling. I själva verket har motsatsen varit fallet. Vi ärvde ett förvrängt och reformistiskt begrepp om kapitalet som en serie ting som vi kan kämpa för att planera, kontrollera och förvalta, i stället för en samhällelig relation som vi bör kämpa för att förstöra.[1]

Genom att kringgå detta arv, eller bristen av det, utforskade vår rörelse i stället kvinnors, från början enbart våra egna, erfarenheter. Det är utifrån detta som vi för första gången har haft möjligheten att, med djupgående insikt och precision, beskriva nedvärderingen av kvinnor, och formandet av vår självuppfattning av krafter vars avsikter är att vi accepterar denna nedvärdering och bibehåller bilden av oss som tysta och svaga offer. Två politiska riktningar kan sägas har sprungit ur dessa upptäckter. Dessa två kan sägas vara de två ytterkanterna i den politiska mångfald som finns inom kvinnorörelsen.

Inom den grupp som menar att kast, och inte klass, är grundläggande, har vissa kvinnor menat att varken det de kallar en »ekonomisk analys« kan omfatta, eller en politisk kamp få stopp på det fysiska och psykiska förtrycket av kvinnor. Dessa förkastar den revolutionära

politiska kampen. Kapitalismen är omoralisk, i behov av reformer och borde avskaffas (därigenom antyder de att de reformer som ska genomföras är moraliska skyldigheter som är förhandlingsbara, men först och främst icke­våldsamma förändringar som leder fram till »socialism«), men är inte den enda fienden. Först måste vi förändra männen och/eller oss själva. De förkastar inte endast den politiska kampen, utan ser även kvinnomajoritetens frigörelse från tvånget att arbeta och ta hand om andra som en personlig fråga.

De möjliga framtida vägar som finns för denna politiska riktning är många, främst för att dess synpunkter tar sig olika former, beroende på vilka sociala positioner de kvinnor som använder sig av dem befinner sig på. En elit av dem som finns inom denna politiska riktning kan förbli inåtvänd och isolerad, ofarliga förutom att den väcker misstro mot rörelsen i övrigt. Den kan också bli en utgångspunkt för de »ledartyper« som finns inom varje rörelse, som den styrande klassen använder sig av för att reproducera de styrande principerna över rebelliska kvinnor, men även, Gud välsigne jämlikheten, rebelliska män.[2 ]I ett deltagande i de marginella aspekterna av styrandet finns det även en inneboende ambition och rivalitet som fram tills nu huvudsakligen har associerats med män.

Men historien är inte enkel, vare sig den förflutna eller den framtida. Vi måste minnas att vissa av de mest nydanande upptäckterna i rörelsen, och även dess autonomi, har formulerats av kvinnor som har grundat sina tankar på ett ifrågasättande av klassers och klasskampens auktoritet. Nu är rörelsens uppgift att utveckla en politisk strategi som grundar sig på dessa upptäckter och som förvaltar sin autonomi.

Många av dem som hävdat att klass, och inte kast varit mest grundläggande, har varit mindre framgångsrika i att översätta våra psykologiska insikter i autonoma och revolutionära politiska handlingar. Grundad på en manlig definition av klass har kvinnors befrielse reducerats till lika lön och en »rättvisare« och effektivare välfärdsstat.[3] För dessa kvinnor är kapitalismen fienden för att den är felaktigt formulerad, inte för att den existerar. Deras mål är inte att förstöra den kapitalistiska samhällsrelationen utan att struktureraden mer rationellt. (Den utomparlamentariska vänstern i Italien skulle kalla detta en »socialistisk«, till skillnad från en revolutionär position.) Det som den rationella kapitalismen, definierad som lika lön, fler och bättre dagis, fler och bättre jobb m.m., inte kan lösa kallar de »förtryck«, vilket, i likhet med Topsy, det föräldralösa slavbarnet som aldrig kände sina föräldrar, »bara växer«. Förtrycket kopplas inte till materiella relationer, utan är en fråga om »medvetande«, i detta fall psykologi förklädd i politisk jargong. På så sätt har »klassanalys« använts för att minska bredden av rörelsens attack och även underminerat dess autonomi.

Den, i princip, likartade, liberala grunden för dessa båda riktningar, att rationellt vilja förvalta »samhället« för att förhindra »förtryck«, är vanligtvis inte synlig förrän vi ser dessa »politiska« och »opolitiska« kvinnor samarbeta i konkreta frågor eller oftare mot revolutionära handlingar. De flesta av oss i rörelsen är inte en del av någon av dessa båda riktningar, utan försöker ihärdigt manövrera mellan dem. De båda frågar oss »är du feminist eller är du politisk?«

De »politiska« kvinnorna som diskuterar klass är lätta att identifiera. Det är de som kämpar för kvinnors befrielse, och vars huvudsakliga lojalitet inte är med kvinnorörelsen, utan med den mansdominerade vänstern. När strategi och handling inte grundas hos kvinnor, legitimeras kvinnokampen utifrån hur den anses påverka männen, som också går under namnet »arbetarna«, och kvinnors medvetande legitimeras om de former av motstånd de använder sig av traditionellt har använts av män. De »politiska« kvinnorna ser oss andra som opolitiska, vilket har medfört att vi har kommit samman genom självbevarelse. Detta har osynliggjort eller nedtonat de verkliga politiska skillnaderna som finns inom oss. Dessa börjar nu göra sig hörda. Grupper som kallar sig själva för psykologiska grupper (jag pratar här inte om medvetandehöjande grupper) är oftast de som uttrycker den politik som för fram kast som begrepp.[4] Men varifrån de som vidmakthåller kast, och enbart kast, än kommer är det en distinkt politisk linje som alltmer finner politiska och organisatoriska uttryck i varje diskussion kring handling. Vid nästa tillfälle av intensiv arbetarklasskamp är vi tvungna att skapa vårt eget politiska ramverk. Vi är tvungna att förkasta de begagnade teorier som kommer från mansdominerade socialistiska rörelser, och då kast är den enda förklaringsmodell som kommer att presen­ teras som alternativ är vi tvungna att konfrontera och förkasta även denna. Endast utifrån dessa handlingar kan den nya politik som finns i autonomin finna sin röst och styrka.

Denna process är inte unik för kvinnorörelsen. Den svarta befrielserörelsen i usa (och på andra ställen) uppstod likaså den genom att inta vad som såg ut att vara en kastposition gentemot de rasistiska, mansdominerade grupperna. Intellektuella i Harlem och Malcolm X, den store revolutionären, var båda nationalister, och båda verkade sätta hudfärg över klass när den vita vänstern fortfarande skanderade olika varianter på »svarta och vita, enas och kämpa«, eller »negrer och arbetare måste samarbeta«. Den svarta arbetarklassen fick genom nationalismen möjlighet att omdefiniera klass: till stor grad var svart och arbetare synonyma (begreppet arbetare var inte likställt något annat begrepp till denna grad, förutom möjligtvis kvinna), de krav svarta drev och de former av kamp som utfördes av svarta var de utförligaste arbetarklasskraven och de mest avancerade arbetarklasskamperna. Denna kamp fick med sig de främsta inom den intellektuella gruppen, som såg deras egen förföljelse som resultatet av kast, grundat i exploateringen av svarta arbetare. De intellektuella som fångades i nationalismen efter att klassperspektivet hade försvunnit därifrån uppfattade ras alltmer i individuella termer, och blev den grupp ur vilken de stadiga organisationerna kunde utvinna tokenismen[5], varvid de till exempel tillsatte en svart person som presidentens rådgivare om slumkvarteren, till skapandet av en ny, mer integrerad teknokrati. På samma sätt kommer kvinnor som hävdar att kast är den mest fundamentala frågan att övergå i en revolutionär feminism, baserad på ett omdefinierat klassbegrepp, eller också kommer de att välkomna en integration i den vita, manliga maktstrukturen.

Men »marxistiska kvinnor är«, som en kvinna från rörelsen i New Orleans menar, »enbart marxistiska män i drag.« I deras ögon finns det ingen kvalitativ skillnad mellan kvinnokampen och den kamp som den, av män styrda, organiserade arbetarrörelsen anför­ trott kvinnorna, förutom att dagens kvinnorörelse är underordnad den »allmänna kampen«.

Med den »allmänna kampen« avser jag klasskampen. Men det finns inget inom kapitalismen som inte är kapitalistiskt, det vill säga, som inte är en del av klasskampen. Därför uppkommer frågorna (a) är kvinnor, när de inte är lönearbetare, enbart till gagn för reproduktionen av kapitalismen (som det oftast har förståtts), och därför enbart till gagn för en mer grundläggande, allmän kamp mot kapitalismen, och (b) kan något, som har exkluderat så många kvinnor under så lång tid, över huvud taget vara »allmänt«?

Mariarosa Dalla Costa förkastar tanken om klass underordnad feminismen, men även feminismen underordnad klass. Hon problematiserar det som till vår skam har passerat som marxism inom kvinnors erfarenheter, vilka vi har utforskat och kämpat för att kunna formulera. Hon har skapat en kritik, grundad på våra psykologiska insikter, av den politiska ekonomin kring exploateringen av kvinnor, en teoretisk grund för den revolutionära och autonoma kvinnorörelsen. Utifrån vår kunskap om hur vi har degraderats utvecklar hon, längre än någon annan jag känner till, frågan »varför«.

En av Marx stora bedrifter var att visa på hur särskilda samhälleliga relationer mellan människor inom produktionen av livets nödtorft uppstår utan medveten planering, »bakom ryggen på individer«, och utgör skillnaden mellan olika former av samhällen. I ett klasssamhälle formas de sociala relationer som den styrande klassen utnyttjar för att exploatera arbetarna på ett sätt som är unikt för varje historisk epok, och alla andra samhällsrelationer, med början i familjen och sedan även alla andra institutioner, speglar detta.

För Marx var historien en process som beskriver de exploaterades kamp. Dessa exploaterade människor utmanade kontinuerligt, men även i plötsliga revolutionära situationer, de grundläggande samhälleliga relationerna i produktionen och därigenom även de institutioner som är uttryck för dessa relationer. Familjen var den grundläggande biologiska enhet som var specifik för varje samhälle, direkt förbunden med produktionssättet. Enligt Marx hade familjen, även före klassamhället, förtryckt kvinnor. Klassamhället var en förlängning av å ena sidan relationen mellan män å andra sidan relationen mellan kvinnor och barn. Alltså en förlängning av männens kontroll över deras kvinnors och barns arbete.

Kvinnorörelsen har gått djupare i sin analys av den kapitalistiska familjen. Förutom att beskriva de mekan­ ismer som gör kvinnan underordnad mannen har den även visat på att familjen är den institution där unga från födseln formas till att acceptera de kapitalistiska re­ lationernas logik, vilka i marxistiska termer börjar med det kapitalistiska arbetets disciplin. Andra kvinnor har identifierat familjen som platsen för den huvudsakliga konsumtionen och åter andra har visat på hemmafruns roll som en gömd reservarbetskraft: »arbetslösa« kvin­ nor utför osynligt arbete inom hushållet, och kallas ut på arbetsmarknaden när kapitalet behöver dem någon annanstans.

Dalla Costas artikel stödjer dessa förhållanden, men låter dem fylla en annorlunda funktion: familjen är inom kapitalismen ett centrum för normalisering av kapitalismen, konsumtion och reservarbetskraft, men huvudsakligen ett centrum för samhällelig produktion. När tidigare så kallade marxister hävdade att den kapitalistiska familjen inte producerade för kapitalismen, inte var en del av den samhälleliga produktionen, blev resultatet att kvinnor förvägrades en samhällelig makt. På grund av att de ansåg att kvinnor i hemmet inte hade någon samhällelig makt, kunde de med andra ord inte se att kvinnor i hemmet producerade. Om det du producerar är nödvändigt för kapitalismen är vägran att producera ett grundläggande verktyg för social makt.

Marx analys av den kapitalistiska produktionen var inte en betraktelse över hur samhället fungerade. Den var ett verktyg för att finna ett sätt att omstörta kapitalismen, att hitta de samhällskrafter som, i och med att de exploaterades av kapitalismen, var subversiva element i kampen. Det var just på grund av att han sökte efter de krafter som oundvikligen skulle störta kapitalismen som det var möjligt för honom att förklara kapitalismens samhälleliga relationer, vilka genomsyras av arbetarklas­ sens potentiella övertagande. Det var just på grund av att Mariarosa Dalla Costa letade efter kvinnors del i denna sociala makt som det blev möjligt för henne att visa på att kvinnor, även när de inte arbetar utanför hemmet, är viktiga producenter.

Den vara som de producerar är, till skillnad från alla andra varor, unik för kapitalismen: den levande människan, arbetaren själv.[6]

Kapitalismens tillvägagångssätt för att stjäla arbete är att betala arbetaren en lön som är (mer eller mindre) tillräckligt stor för att leva på, och för att kunna reproducera nya arbetare. Men arbetaren måste producera fler varor än vad hans lön är värd. Det obetalda merarbetet är det som kapitalisten är ute efter och det som ger honom ökad makt över alltfler arbetare: han betalar en del av arbetet för att få resten gratis, så att han kan få makt över fler arbetare och få ännu mer gratis, ad infinitum, tills vi stoppar honom. Han köper med lönen rätten att använda den enda »sak« som arbetaren kan sälja, hans eller hennes arbetsförmåga. Den specifika samhälleliga relationen som kännetecknar kapitalismen är då lönerelationen. Denna lönerelation kan enbart existera när det är möjligt att sälja arbete som en vara. Marx kallar denna vara för arbetskraft.

Detta är en besynnerlig vara, för den inte är ett ting. Arbetsförmågan finns enbart hos människor vilkas liv

är upptagna i produktionsprocessen. Först måste den vara nio månader i livmodern och bli matad, klädd och tränad; när den sedan arbetar måste dess säng bäddas, dess golv sopas, dess matlåda göras i ordning, dess sexualitet inte tillfredsställas utan döljas, dess middag vara färdig när den kommer hem, även om klockan är åtta på morgonen efter nattskiftet. Detta är det sätt på vilket arbetskraften produceras och reproduceras när den förbrukas i fabriken eller på kontoret. Att beskriva dess grundläggande produktion och reproduktion är att beskriva kvinnors arbete.

Den sociala gemenskapens sfär är därför inte en plats för frihet och avslappning utanför fabriken, där det händelsevis råkar finnas kvinnor som är underordnade män som deras personliga slavar. Den sociala gemenskapens sfär är den andra halvan av kapitalismen, ett annat område av fördold kapitalistisk exploatering, den andra, gömda källan till merarbete. Detta område blir alltmer organiserat som en fabrik, Dalla Costa kallar detta en social fabrik, där kostnaden för och organiseringen av kollektivtrafik, boende, sjukvård, utbildning och polis alla är föremål för kamp. Denna sociala fabrik har som sin mittpunkt kvinnan i hemmet som producerar arbetskraft som en vara, och hennes kamp for att undgå detta.

Kvinnorörelsens krav får på grund av detta en ny och subversivare betydelse. När vi exempelvis säger att vi vill ha kontroll över våra egna kroppar ifrågasätter vi kapitalets dominans, vilken har omformat våra reproduktionsorgan, på samma sätt som våra armar och ben, till verktyg för att skapa ökat merarbete; förvandlat vår relation till män, till våra barn och vårt själva skapande av dem till arbete i denna ackumulations tjänst.

»A Woman’s Place«, från början publicerad som en pamflett, kommer från usa. Den skrevs 1952 i det kalla krigets mest intensiva tid i Los Angeles, där immigrationen av unga arbetande män och kvinnor hade nått dramatiska proportioner (se Dalla Costa och James 1972). Fastän den bär mitt namn, var jag enbart ett redskap för att uttrycka vad kvinnor, hemmafruar och fabriksarbeterskor kände och visste i egenskap av immigranter till det Gyllene Väst från syd och öst.

Det var redan då uppenbart att arbete utanför hemmet inte gjorde slavarbetet innanför hemmets väggar mer attraktivt, det befriade oss inte från ansvaret för hushållsarbetet när det var delat. Det var likaledes klart att vi inte kunde tillbringa livet med att paketera choklad, bygga radio­ och TV­apparater. Vi förkastade och kämpade mot båda företeelserna. Exempelvis

skrattade på den tiden en mans vänner åt honom om han bar förkläde och diskade. Det förändrade vi.

Det är ingen tvekan om att modet att slåss för dessa förändringar uppstod ur den lönecheck vi hatade att arbeta för. Men även om vi hatade det, var det för de flesta av oss den första möjligheten till en självständig social erfarenhet utanför det isolerande hemmet, och det verkade vara det enda alternativet till den isoleringen. Efter det enorma inträdet av kvinnor i industrin under andra världskriget och det brutala utkastandet därifrån mellan 1945 och 1947, ville de ha oss tillbaka 1947. Vi gick tillbaka, och under Koreakriget (1949) ökade antalet kvinnor i industrin. Av alla de orsaker som räknas upp i pamfletten ville vi ha pengar och såg inget alternativ till att begära arbete.

Att vi var immigranter från industri­, jordbruks­ och kolgruveområden gjorde att vi var ännu mer beroende av lönen, då vi inte hade någon annan än oss själva att falla tillbaka på. Men det gav oss fördelar också. I de nya flygplans­ och elektronikindustrierna i Los Angeles, tillsammans med de vanligare jobben för kvinnor, exempelvis inom mat­ och klädesindustrin, kunde vi – fler vita kvinnor än svarta, som på den tiden förvägrades arbete med högre lön (eller lön som var möjlig att överleva på) – uppnå större rörelsefrihet och handlingsutrymme. Vi var inte hindrade av fäder och mödrar som hade stannat kvar i öst eller syd. När fackföreningarna, som hade utformats i öst flera år tidigare genom hård kamp, importerades till väst förhandlade de om en tio­öre­om­året lönehöjning, och de var en del av den disciplinära apparat som mötte oss på fabriksgolven, och som vi betalade höga avgifter som försvann innan vi hade sett skymten av dem. Andra traditionella »politiska« organisationer fanns inte eller var obefintliga. Vi gjorde ett tydligt brott med hur det hade varit innan.

I sextiotalets kvinnorörelse fick kraften hos dem som hade vägrat eller aldrig upplevt de gamla formerna av »beskydd« ett ordentligt genomslag. Tio år tidigare hade vi genom vår konfrontation med kapitalismen (direkt och genom män) kommit i kontakt med vad som har blivit en alltmer internationell erfarenhet. Denna erfarenhet lärde oss att ett andra jobb utanför hemmet endast innebär ytterligare en chef överställd den förra; att en kvinnas primära arbete är att reproducera andra människors arbetskraft, och hennes andra arbete att reproducera och sälja sitt eget arbete. Hennes kamp inom familjen och i fabriken, de samarbetande organisatörerna av hennes arbete, hennes mans arbete och hennes barns framtida arbete, är en helhet. De

två aspekternas av den kapitalistiska produktionen sammansmältning i en person förutsätter inte bara ett nytt perspektiv av kampen, utan en helt ny värdering av vikten och den centrala betydelsen av kvinnor inom den kampen.

Dessa är de olika temana i Dalla Costas artikel. Det som skapades av så kallade »reaktionära« eller »bakåtsträvande«, eller i bästa fall »icke­politiska« hemmafruar och fabriksfruar i usa för tjugo år sedan blir i händerna på en kvinna i Italien ett verktyg för en ny utformning av en marxistisk teori och en nyorientering av kampen. Denna teoretiska utveckling korsar, uttrycker en behövlig ny nivå av kampen, och denna förändring har kvinnor redan internationellt påbörjat.

Vi har kommit en bra bit på väg, eller hur?

 

Översättning från engelskan av Jonas Ringström

Denna text är tagen från Fronesis 9­10, 2002 – där den först publicerades på svenska.

Sedan har den i sin tur kopierats från www.motkraft. net 2011 inför en studiecirkelträff i Umeå 12/10 2011 och gjorts till PDF av en medlem i Förbundet Allt åt alla Umeå.

Kategorier
Material

Kvinnorna och samhällsomstörtningen

Av: Mariarosa Dalla Costa och Selma James

Texten som PDF

Dessa iakttagelser är ett försök att definiera och analysera »kvinnofrågan« och att placera den inom ramen för den »kvinnoroll« som har skapats genom den kapitalistiska arbetsdelningen.

På följande sidor har vi främst låtit hemmafrun representera denna kvinnoroll. Vi förutsätter att alla kvinnor är husmödrar och att även de som arbetar utanför hemmet förblir husmödrar. Världen över är det nämligen just det som är specifikt för hushållsarbete – inte bara i form av antal arbetstimmar eller arbetets art, utan i form av den livskvalitet och de relationer som detta arbete skapar – som bestämmer en kvinnas samhällsställning, oavsett var hon befinner sig och till vilken klass hon hör.

Vi koncentrerar oss här på arbetarklasskvinnans ställning, men vill med det inte påstå att endast arbetarklassens kvinnor exploateras. Snarare vill vi visa att den roll som arbetarklassens hemmafruar har, och som vi anser oumbärlig för den kapitalistiska produktionen, också är bestämmande för alla andra kvinnors ställning. Varje analys av kvinnor som en kast måste alltså utgå från en noggrann undersökning av den situation arbetarklassens hemmafruar befinner sig i.

För att förstå hemmafruns centrala betydelse, är det först och främst nödvändigt att kort analysera hur kapitalismen har skapat den moderna familjen och hemmafruns roll i denna genom att bryta ner de familjegrupper och samhällen som tidigare existerade.

Denna process är på intet sätt avslutad. När vi nu talar om västvärlden och i synnerhet Italien, vill vi klargöra att i den utsträckning som det kapitalistiska produktions­ sättet tar herraväldet i tredje världen, kommer samma nedbrytningsprocess oundvikligen att ske – och sker – även där. Vi bör heller inte ta för givet att familjen, så som vi i dag känner den i de mest tekniskt avancerade västländerna, är den slutgiltiga form som familjen kan anta under kapitalismen. Men en analys av nya tendenser kan endast komma ur en analys av hur kapitalismen skapade denna familj och i vad kvinnans roll i dag består, där båda sakerna förstås som skeenden i en process.

Vi har för avsikt att komplettera dessa observationer av kvinnorollen med en analys av den förvärvsarbetande kvinnans ställning, men det blir en senare fråga. Här vill vi endast peka på sambandet mellan vad som kan synas vara två skilda erfarenheter: hemmafruns och den förvärvsarbetande kvinnans.

Den dagliga kamp som kvinnor har fört sedan andra världskriget, står i vägen för fabrikens och hemmets organisering. Kvinnors »opålitlighet« inom och utanför hemmet har hastigt ökat sedan dess och strider direkt mot fabriken som en tids­ och rumsmässigt organiserad disciplinering, och mot den sociala fabriken som ett sätt att organisera reproduktionen av arbetskraft. Trenden mot ökad arbetsfrånvaro, mindre respekt för tids­ scheman och högre arbetsmobilitet delas av de unga manliga och de kvinnliga arbetarna. Men där mannen under avgörande perioder i sin ungdom kommer att vara familjens ende familjeförsörjare, måste kvinnor, som i allmänhet inte är tillbakahållna på detta sätt, alltid ansvara för hushållsarbetet. Det tvingar dem att lösgöra sig från arbetsdisciplinen, något som skapar avbrott i produktionsflödet och därigenom högre kapitalkost­ nader. (Detta tas ofta som ursäkt för de diskriminerande löner som många gånger om ersätter kapitalets förluster). Detta är samma tendens till frigörelse som sammanslutningar av hemmafruar ger uttryck för när de lämnar barnen på sina mäns arbeten![1]

Denna tendens är och blir i allt högre grad en av de avgörande formerna för krisen inom fabrikssystemen och den sociala fabriken.

Under senare år, i synnerhet i de utvecklade kapitalistiska länderna, har ett antal kvinnorörelser med olika in­ riktning och omfattning tagit form. Alltifrån de som anser att den grundläggande konflikten i samhället är den mellan män och kvinnor, till dem som fokuserar på kvinnors ställning som ett specifikt uttryck för klassexploatering.

Även om den förra inriktningens ståndpunkt och attityd kan verka förbryllande, i synnerhet för de kvinnor som kraftfullt tagit del i politiska strider, anser vi det värt att visa på hur kvinnor som ser könsmässig exploatering som den grundläggande motsättningen i samhället utgör ett mycket viktigt indicium på den frustration som miljon­ tals kvinnor känner, både inom och utanför rörelsen. Det finns de som förklarar sin egen homosexualitet i liknande termer (vi hänvisar särskilt till de åsikter som uttryckts av rörelsen i usa): »Våra förbindelser med kvin­ nor började när vi tillsammans kunde erkänna att vi inte längre stod ut i förhållanden med män, att vi inte kunde hindra dem från att övergå i maktförhållanden där vi oundvikligen var underordnade. Vår uppmärksamhet och energi avleddes, vår makt blev utspridd och dess ändamål begränsades.« Utifrån detta avståndstagande har en rörelse av homosexuella kvinnor kommit att utvecklas, som hävdar möjligheten till ett förhållande fritt från könsmässig maktkamp, befriat från den biolo­ giska samhällsenheten, och som samtidigt hävdar vårt behov av att öppna oss mot en vidare samhällelig och därigenom könsmässig potential.

För att förstå frustrationen hos de kvinnor som på allt fler sätt gör sina röster hörda, måste vi klargöra vad i familjens natur som under kapitalismen plötsligt framkallar en så omfattande kris. Förtrycket av kvinnan började, när allt kommer omkring, inte med kapitalismen. Det som fick sin inledning med kapitalismen var en intensiv ex­ ploatering av kvinnorna i egenskap av kvinnor och den slutliga möjligheten till frigörelse.

Den kapitalistiska familjens ursprung

I det förkapitalistiska patriarkala samhället var hemmet och familjen centrala för jordbruks­ och hantverksproduktionen. Med kapitalismens uppkomst organiserades den samhälleliga produktionen i stället med fabriken i centrum. De som arbetade i detta nya produktionscentrum, fabriken, mottog en lön. De som utestängts därifrån erhöll inget alls. Kvinnor, barn och äldre förlorade den relativa makt som utgick från familjens beroende av deras arbete, vilket ansågs samhälleligt och nödvändigt. Kapitalet, som upplöste den helhet som utgjordes av familjen, samhället och produktionen, koncentrerade dels den grundläggande samhällsproduktionen till fabriken och kontoret, och avskilde samtidigt mannen från familjen och förvan­ dlade honom till lönearbetare. På mannens skuldror lades bördan av ekonomiskt ansvar för kvinnor, barn, gamla och sjuka – med andra ord, alla de som inte avlönas. I detta ögonblick började utstötningen ur hem­ met för dem som inte frambringar eller ger service åt de lönearbetande. De första att efter männen fördrivas från familjen, var barnen; de sattes i skolan. Familjen upphörde därmed inte endast som produktionscen­ trum, utan också som den centrala platsen för utbildn­ ing.[2]

I den utsträckning som män har varit despotiska överhuvuden i den på strikt arbetsdelning grundade patriarkala familjen, var kvinnornas, männens och barnens erfarenheter nedärvt motsägelsefulla. Men i det förkapitalistiska samhället sågs det arbete som varje medlem i slavsamhället utförde som riktad mot ett mål: antingen mot feodalherrens välstånd eller mot den egna överlevnaden. På detta sätt tvingades hela slavsamhället till samarbete i en enhet av ofrihet som i samma ut­ sträckning involverade kvinnor, barn och män, och denna enhet var kapitalismen tvungen att bryta upp. [3 ]I detta avseende gick den ofria individen, ofrihetens demokrati,[4] in i en kris. Med övergången från slaveri till fri arbetskraft, skildes den manliga och den kvinnliga proletären åt, liksom de båda skildes från sina barn. Den ofria patriarken blev den »fria« löntagaren och på kön­ ens och generationernas motsättningsfulla erfarenheter byggdes ett djupare främlingskap och därigenom ett mer subversivt förhållande.

Vi understryker att denna separation mellan barn och vuxna är essentiell för att förstå vidden av kvinnors separation från männen och för att till fullo förstå hur kvinnorörelsen i organiserandet av sin kamp, även då den tar sig uttryck som ett våldsamt förkastande av alla relationer med män, endast kan ha som mål att överbrygga den åtskillnad som har sin grund i lönear­ betets »frihet«.

Klasskampen i utbildningen

Den analys av skolan som vuxit fram under senare år – i synnerhet i samband med studentrörelsens uppkomst – har tydligt identifierat skolan som ett centrum för ide­ ologisk disciplinering och för formande av arbetskraften och dess herrar. Vad som möjligen aldrig har fram­ kommit, åtminstone inte på djupet, är det som föregår allt detta; barnens förtvivlan den första dagen i förskolan, när de finner sig avlämnade i en klass och deras föräldrar plötsligt överger dem. Men det är just i detta ögonblick som berättelsen om skolan tar sin början.[5]

Med detta synsätt reduceras inte grundskoleeleverna till ett bihang, som blott genom de krav på »fri lunch, inga avgifter, fria böcker« som det lärt från de äldre, kan förenas med studenter inom högre studier.[6 ]Hos de grundskoleelever som är söner och döttrar till arbetare, finns alltid en medvetenhet om att skolan på något sätt ställer dem mot sina föräldrar och sina jämlikar, vilket skapar ett instinktivt motstånd mot att studera och »bli bildad«. Det är detta motstånd som gör att svarta barn spärrats in i utbildningsmässigt undermåliga skolor i Storbritannien.[7] Det europeiska arbetarklassbarnet, liksom det svarta arbetarklassbarnet, ser i läraren en person som lär honom eller henne någonting som står i strid med hennes mor och far, inte för att värna barnet, utan som ett angrepp på klassen. Kapitalismen är det första produktionssystem där de exploaterades barn disciplineras och utbildas i institutioner som organiseras och kontrolleras av den härskande klassen.[8]

Det slutgiltiga beviset för att denna främlingsskapande indoktrinering, som inleds redan i lekskolan, grundar sig på familjens uppsplittring, är att arbetarklassbarn som kommer till universitetet (det fåtal som gör det) är så hjärntvättade att de inte längre kan tala samma språk som den egna gruppen.

Arbetarklassens barn är alltså de första som instinktivt gör uppror mot skolan och den utbildning som ges. Men deras föräldrar släpar dem till skolan och spärrar in dem där då de är angelägna att deras barn »skaffar sig en utbildning«, vilket innebär förutsättningar att slippa från det löpande band eller det kök till vilket deras föräldrar är hänvisade. Om ett arbetarklassbarn visar särskild begåvning, koncentrerar sig hela familjen omedelbart på detta barn. De ger honom de bästa förutsättningarna, åsidosätter inte sällan de andra och sätter sina förhoppningar till att han kommer att ta dem alla ut ur arbetarklassen. Detta blir i själva verket ett sätt för kapitalet att genom föräldrarnas förhoppningar få hjälp att disciplinera ny arbetskraft.

I Italien lyckas föräldrar i allt mindre utsträckning med att sätta sina barn i skolan. Barnens motstånd mot skolan ökar ständigt, även om detta motstånd ännu inte är organiserat. Samtidigt som barnens motstånd mot att utbildas i skolorna växer, ökar även deras vägran att acceptera den innebörd kapitalet har givit deras ålder. Barn vill ha allt de ser; de förstår inte att för att få saker måste man även betala för dem, för att betala för dem måste man ha en inkomst, och då måste man vara vux­ en. Inte undra på att det blir svårt att förklara för barnen varför de inte kan få det televisionen har intalat dem att de inte klarar sig utan.

Men någonting håller på att ske bland den nya generati­ onens barn och unga, vilket gör det allt svårare att förklara den godtyckliga tidpunkt när de når vuxen ålder för dem. Den yngre generationen demonstre­rar sin mognad för oss: under 60­talet har sexåringar redan konfronterats med polishundar i södra usa. I dag återfinner vi samma fenomen i Italien och på Nordirland, där barnen har varit lika aktiva som de vuxna i upproren. När barns (och kvinnors) plats i historien börjar erkännas, kommer tveklöst även andra exempel på mycket unga personers (liksom kvinnors) deltagande i revolutionära kamper att komma fram i ljuset. Det som är nytt är självständigheten i deras delta­ gande trots och på grund av att de utestängts från den direkta produktionen. I fabrikerna vägrar de unga följa de äldre arbetarnas ledarskap, och i städernas uppror ut­ gör de den hårda kärnan. I storstaden har kärnfamiljens generationer skapat ungdoms­ och studentrörelser som har initierat processer som skakar den konstitutionella makten; i tredje världen finns de arbetslösa ungdomar­ na ofta ute på gatorna långt innan arbetarklassen har hunnit organisera sig i fackföreningar.

Det är värt att notera det den Londonbaserade tidningen The Times (I juni 1971) rapporterade angående ett lärarmöte som sammankallats då en lärare tillrättavisats för att ha slagit en elev. »Samhällsomstörtande och oansvariga element lurar bakom varje hörn med en till synes planerad avsikt att undergräva alla auktoriteters makt.« Detta »är en sammansvärjning för att förstöra de värderingar på vilka vår civilisation är byggd och där våra skolor utgör några av de finaste bastionerna«.

Exploateringen av de oavlönade

Vi har velat ge en kort kommentar till den upproriska attityd som stadigt breder ut sig bland barn och ungdomar, särskilt bland dem med arbetarklass­ bakgrund och i synnerhet bland svarta, då vi anser att detta har ett nära samband med kvinnorörelsens kraftiga tillväxt och att det är något kvinnorörelsen själv måste ta i beaktande. Det rör sig här om ett uppror från dem som utestängts, som skilts ut av produktionssystemet, och som nu i handling uttrycker sitt behov av att förgöra de krafter som står i vägen för deras samhälleliga existens, men som denna gång sluter sig samman som individer.

Kvinnor och barn har utestängts. Den ena partens uppror mot exploatering genom utestängning står i proportion till den andras revolt.

När kapitalet värvade mannen och gjorde honom till lönearbetare, skapade det en spricka mellan honom och alla oavlönade proletärer som inte direkt deltar i samhällsproduktionen, och som därför ansågs oförmög­ na att utgöra subjekten i en samhällsrevolution.

Sedan Marx har det stått klart att kapitalet styr och utvecklas genom arbete; med andra ord, att grunden för det kapitalistiska samhället var lönearbetaren och hans eller hennes direkta exploatering. Vad som varken stått klart eller förutsatts av arbetarrörelsen är att det är just genom lönearbetet som exploateringen av de oavlönade har kunnat organiseras. Denna utsugning har blivit än mer effektiv då den har dolts av avsaknaden av lön. På detta sätt har lönen innefattat en större mängd arbete än vad som framgått vid fabriksförhandlingarna. Kvinnornas arbete framstår som bestående i personliga tjänster utanför kapitalets sfär. Kvinnorna tycktes lida enbart av manlig chauvinism, och verkade bli hunsade för att kapitalismen i allmänhet betydde »ojämlikhet« och »dåligt och orimligt uppförande«. Det fåtal (män) som lade märke till det, övertygade oss om att det handlade om »förtryck« men inte om utsugning. Men »förtry­ cket« skylde en annan och mer genomgripande sida av det kapitalistiska samhället. Kapitalet utestängde inte barnen från hemmet och satte dem i skolan enbart för att de var i vägen för andras mer produktiva arbete eller endast för att indoktrinera dem. Kapitalets herravälde genom lönen tvingar varje arbetsför att tjänstgöra på ett sätt som är, om än inte omedelbart, så i sista hand till gagn för utvidgningen och utbyggnaden av kapitalets herravälde. Det är, i grunden, skolans avsikt. Vad gäller barn ges skenet av att deras arbete består i att lära sig för deras eget bästa.

Proletariatets barn har tvingats genomgå samma utbildning i skolorna. Detta är en kapitalistisk likriktning av de oändliga inlärningsmöjligheter som står till buds. Kvinnan har, å sin sida, isolerats i hemmet och tvingats utföra vad som anses vara okvalificerat arbete; arbetet att föda, uppfostra, disciplinera och förbereda arbetaren för produktionen. Hennes roll i samhällets produktionscykel förblir osynlig, då endast produkten av hennes arbete, arbetaren själv, är synlig. Själv är hon därigenom fången i förkapitalistiska arbetsförhållanden och avlönas aldrig.

Och när vi säger »förkapitalistiska arbetsförhållanden«, tänker vi inte endast på de kvinnor som måste använda sopkvast. Inte ens det bäst utrustade amerikanska kök återspeglar dagens tekniska utvecklingsnivå; på sin höjd återspeglar de artonhundratalets teknologi. Om du inte får betalt per arbetstimme inom vissa begränsningar, bryr ingen sig om hur lång tid det tar dig att uträtta ditt arbete.

Detta medför inte endast en kvantitativ, utan också en kvalitativ skillnad gentemot andra typer av arbete, och det härrör från just den typ av vara som detta arbete är bestämt att producera. Inom det allmänna kapitalistiska systemet ökar inte arbetsproduktiviteten om inte en konfrontation mellan kapital och arbetarklass existerar: teknologiska uppfinningar och samarbete är på samma gång ett tillfälle till angrepp för arbetarklassen och ett tillfälle till kapitalistiskt gensvar. Men även om detta i allmänhet är sant för produktionen av varor, gäller det inte för denna speciella vara: arbetskraften. Om tekniska förändringar kan sänka mängden nödvändigt arbete och om arbetarklassens kamp inom industrin kan använda dessa förändringar för att få större ledighet, kan det­ samma inte sägas om hushållsarbete; när kvinnan isol­ erad i hemmet måste avla, uppfostra och ta ansvar för barnen, frigör en ökad mekanisering av hushållssysslor inte någon tid för kvinnan. Hon är ständigt i tjänst, för det finns inte någon maskin som tillverkar och tar hand om barn.[9] En högre produktivitet inom hushålls­ arbetet kan därmed endast relateras till specifika tjänster, som matlagning, tvättning eller städning. Hennes arbetsdag saknar slut, inte på grund av att hon saknar maskiner, utan för att hon är isolerad.[10]

Att befästa myten om den kvinnliga oförmågan

Med uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet hänvisades kvinnorna alltså till ett tillstånd av isolering, där hon stängdes in i familjens cell och i varje avseende gjordes beroende av män. Hon förnekades den fria löneslavens nya självständighet och blev kvar i ett förkapitalistiskt stadium av personlig beroendeställning, denna gång mer brutal då den stod i kontrast till den storskaliga, högt socialiserade produktion som nu tog överhanden. Det som ger intryck av att vara kvinnans oförmåga att uträtta vissa saker, att förstå vissa saker, har sitt ursprung i hennes historia, en historia som i vissa avseenden starkt liknar särskolans »efterblivna« barns. Då kvinnor blev avskurna från samhällsproduktionen och isolerade i hemmet, förnekades de alla möjligheter till socialt liv utanför grannskapet, och de berövades därigenom utbildning och kunskap om samhället. När kvinnor förvägras bredare kunskaper om organisering och planering av gemensamma industrieller andra masskamper, förnekas de en grundläggande källa till utbildning: erfarenheten av samhällsrevolt. Denna erfarenhet utgörs i första hand av erfarenheten att lära känna sin kapacitet, sin makt och kapacitet, och den egna klassens makt. Således har den isolering kvinnor lidit av kommit att befästa myten om den kvinnliga oförmågan, både i samhället och hos dem själva.

Denna myt har för det första dolt att vid de tillfällen då arbetarklassen har kunnat organisera massaktioner i samhället, såsom räntestrejker och allmänna kamper mot inflation, har basen för detta alltid varit kvinnors ständiga informella organisering. För det andra har kvinnors stöd och organisering vid kamper inom den direkta produktionscykeln, både formellt och informellt, varit avgörande. Vid kritiska tillfällen kommer detta kvinnonätverk upp till ytan och utvecklas vidare av den »oförmögna kvinnans« begåvning, energi och styrka. Men myten lever vidare. I de fall då kvinnor tillsammans med män kunde utropas till segrare – genom att överleva (vid arbetslöshet) eller genom att överleva och vinna (vid strejk) – tillhörde segerbytet »hela« klassen. Kvinnor har sällan, om någonsin, fått någonting själva; sällan, om någonsin, har kampen haft som mål att i något avseende förändra hemmets maktstruktur och dess förhållande till fabriken. Oavsett strejker eller arbetslöshet – en kvinnas arbete upphör aldrig.

Livmoderns uppgift under kapitalismen

Tillintetgörandet av kvinnan som person har aldrig inneburit en så direkt minskning av hennes fysiska integritet som det kom att göra med kapitalismens uppkomst. Kvinnlig och manlig sexualitet lydde redan före kapitalismen under en rad former och förutsättningar. Men det förekom också effektiva preventivmetoder som oförklarligt har försvunnit. Kapitalet skapade familjen som kärnfamilj och underordnade där kvinnan under mannen, som den person som, genom att inte direkt delta i samhällsproduktionen, inte heller kan visa sig oberoende på arbetsmarknaden. Då detta blockerar alla hennes möjligheter till kreativitet och utveckling av arbetsförmågan, begränsas även uttrycken för hennes sexuella, psykologiska och känslomässiga oberoende.

Vi upprepar: aldrig tidigare har en sådan begränsning av kvinnans fysiska integritet ägt rum, vilket påverkar allt från hjärna till livmoder. Att i gemenskap med andra delta i produktionen av tåg, bilar eller flygplan är inte detsamma som att i avskildhet slita samma kvast på samma få kvadratmeter kök under århundraden.

Detta handlar inte om jämlikhet mellan män och kvinnor inom flygplansproduktionen, men tjänar till att belysa hur skillnaderna mellan de två exemplen inte bara avgör skillnaderna i kampformer, utan också visar på det som så länge varit osynligt: de olika former kvinnors strider har tagit sig i det förgångna. På samma sätt som kvinnor har berövats möjligheten att utveckla sin kreativa förmåga, är de bestulna på sitt sexualliv, vilket har omvandlats till uppgiften att reproducera arbetskraft. Samma iakttagelser som vi gjorde av den teknologiska nivån vad gäller hushållstjänster kan överföras på födelsekontrollen (liksom, för övrigt, hela det gynekologiska området), forskning som helt intill nyligen ignorerats, medan kvinnor har tvingats föda barn och förvägrats rätten till abort när de mest primi­ tiva preventivmetoderna inte oväntat misslyckats.

Utifrån denna totala förminskning av kvinnan konstruerade kapitalet kvinnorollen och gjorde, inom familjen, mannen till verktyget för denna reduk­ tion. Mannen som lönearbetare och familjeöverhuvud utgjorde det specifika instrumentet för den specifika exploatering som exploateringen av kvinnor innebär.

Arbetsdelningens homosexualitet

I detta avseende kan vi förklara hur degraderade förhållanden mellan män och kvinnor avgörs av den åtskillnad samhället har påtvingat man och kvinna, där kvinnan underordnas som objekt och ett »komplement« till mannen. Ur denna aspekt bör vi se kraften i den explosion av inriktningar inom kvinnorörelsen, där kvinnor vill föra kampen mot män[11] och inte längre önskar använda sin styrka för att upprätthålla sexuella förhållanden med dem, då varje sådant förhållande är frustrerande. En maktrelation utesluter varje möjlighet till tillgivenhet och intimitet. Samtidigt anses det i relationen mellan man och kvinna berättigat att med makt styra sexuell tillgivenhet och intimitet. I denna bemärkelse utgör gayrörelsen det mest omfattande försöket att särskilja sexualitet och makt.

Men homosexualiteten är samtidigt allmänt rotad i det kapitalistiska samhällets egen struktur; kvinnor i hemmen och män på fabriker och kontor, skilda från varandra under hela dagen, eller en typisk fabrik med tusen kvinnor och tio förmän, eller en sekreterarbyrå (med kvinnor, naturligtvis) som arbetar för femtio yrkesmän. Alla dessa situationer utgör redan en homosexuell ram för livet.

När kapitalet upphöjer heterosexualiteten till religion, gör den det samtidigt omöjligt för män och kvinnor att komma i kontakt med varandra både fysiskt och känslomässigt – och det undergräver därmed heterosexualiteten frånsett som en sexuell, ekonomisk och samhällelig disciplin.

Vi anser att det är från denna realitet vi måste utgå. Gayrörelsens genombrott har varit och är viktig för kvinnorörelsen just eftersom den gör det angeläget att för egen del hävda det specifika i kvinnokampen och att framför allt klargöra, på djupet, alla aspekter och samband i exploateringen av kvinnor.

Mervärdet och den sociala fabriken

Här vill vi peka på en ståndpunkt som den ortodoxa marxismen, i synnerhet i form av ideologi och prak­ tik hos så kallade marxistiska partier, alltid har tagit för given: när kvinnor stannar utanför samhälls­ produktionen, alltså utanför den samhälleligt organiserade produktionscykeln, befinner de sig även utanför den samhälleliga produktiviteten. Med andra ord har kvinnans roll alltid ansetts vara den psykiskt underordnades, eftersom hon frånsett då hon har begränsat arbete utanför hemmet ansetts befinna sig utanför produktionen. I huvudsak tillför hon en rad bruksvärden i hemmet.[12 ]Detta var i grunden även Marx synsätt, då han efter att ha iakttagit vad som skedde med de kvinnor som arbetade i fabrikerna drog slutsatsen att det vore bättre för dem att stanna i hemmet där det fanns en moraliskt högre levnadsform. Vad rollen som hemmafru egentligen innebär framgår inte klart hos Marx. Samtidigt har iakttagare lagt märke till att kvinnor från Lancashire, som har varit bomulls­ arbetare i över ett sekel, är mer sexuellt frigjorda och får större hjälp med hushållssysslorna av sina män. Å andra sidan är kvinnorna i Yorkshires kolgruvedistrikt, där en låg procent kvinnor arbetar utanför hemmet, mer dominerade av sina män. Inte heller har de män som insett exploateringen av kvinnorna inom samhällsproduktionen gått steget längre och förstått kvinnornas exploatering i hemmet. Män är alltför kom­ prometterade genom sitt förhållande till kvinnor. Detta är anledningen till att endast kvinnor kan definiera sig själva och gå vidare med kvinnofrågan.

Vi måste klargöra att inom lönearbetet skapar hus­ hållsarbetet inte bara bruksvärde, utan är även centralt i produktionen av mervärde. Detta gäller för hela kvinnorollen som en personlighet som underordnats på alla nivåer – fysiskt, psykologiskt, och arbetsmässigt – och som har haft och fortsätter ha en tydlig och väsentlig plats i den kapitalistiska arbetsdelningen, genom att vara produktiv på samhällsnivån. Låt oss närmare undersöka kvinnorollen som en källa till samhällelig produktion, alltså till mervärdesskapande. Inledningsvis inom familjen.

Löneslaveriets produktivitet som upp- byggd på det oavlönade slaveriet

Det hävdas ofta, i samband med definitionen av lönearbete, att kvinnor i hushållsarbete inte är produktiva. I själva verket gäller det motsatta, sett till den enorma mängd samhällstjänster som den kapitalistiska ordningen omvandlar till privata aktiviteter, och som läggs på hemmafruar. Hushållsarbete är inte ett i sig »kvinnligt arbete«; en kvinna förverkligar inte sig själv i högre utsträckning, eller blir mindre utmattad, än en man av att tvätta och städa. Dessa är samhälleliga tjänster då de tjänar reproduktionen av arbetskraft. Och kapitalet har, just genom att institutionalisera familjestrukturen, »frigjort« mannen från dessa uppgifter så att han står fri att »tjäna« tillräckligt för att en kvinna ska kunna reproducera honom som arbetskraft.[13] Det har således gjort män till löneslavar, i den utsträckning som det har lyckats samla hushållstjänsterna hos familjens kvinnor, och genom samma process har det kunnat kontroll­ era tillströmningen av kvinnor på arbetsmarknaden. I Italien är kvinnor fortfarande oumbärliga i hemmet, och kapitalet behöver ännu denna familjeform. På den nuvarande europeiska utvecklingsnivån, och i synnerhet i Italien, föredrar kapitalet fortfarande att importera sin arbetskraft – miljontals män från underutvecklade områden – medan kvinnorna samtidigt lämnas kvar i hemmet.[14]

Kvinnorna är inte till nytta endast då de utför hushållsarbete oavlönat och utan att strejka, utan också genom att de alltid tar emot dem som periodvis fördrivs från sina arbeten i ekonomiska kristider. Familjen, denna modersfamn som alltid står öppen att hjälpa och skydda, har i själva verket utgjort den bästa garantin för att de arbetslösa inte omedelbart blir en hord av subversiva outsiders.

De organiserade partierna inom arbetarrörelsen har varit noggranna med att inte resa frågan om arbete inom hemmet. Frånsett det faktum att kvinnor alltid behandlats som en lägre stående livsform, även på fabriker, skulle det att ta upp frågan vara liktydigt med att utmana hela grunden för fackföreningarna som sysslar (a) endast med fabriken, (b) endast med avgränsad och avlönad arbetsdag, och (c) endast med den del av lönen som vi får och inte med den del av lönen som åter tas ifrån oss, dvs. inflationen. Arbetarklassens partier har alltid tvingat kvinnor att skjuta upp sin frigörelse till en avlägsen framtid, och gjort frigörelsen beroende av de framsteg som männen vinner för »sig själva« i en kamp vars räckvidd begränsas av dessa partier.

I verkligheten har varje fas i arbetarklassens kamp på nytt befäst underordningen och utnyttjandet av kvinnor, om än på en högre nivå. Förslaget om pensioner för hem­ mafruar[15] (vilket får oss att undra: varför inte en lön i stället) visar endast på den fullständiga beredvilligheten hos dessa partier att fortsätta institutionalisera kvinnor som hemmafruar och män (och kvinnor) som lönesla­ var.

Nu bör det ha framgått att ingen av oss tror att emancipation, frigörelse, kan uppnås genom arbete. Arbete är alltid arbete, både inom och utanför hemmet. Löntagarens oberoende innebär endast att vara en »fri individ« för kapitalet, vilket inte gäller i mindre utsträckning för kvinnor än för män. De som argumenterar för att frigörelsen för arbetarklass­ kvinnor står att finna i ett arbete utanför hemmet är en del av problemet, inte lösningen. Att vara slav vid det löpande bandet innebär inte en frigörelse från slaveriet vid köksbänken. Att förneka detta är att också förneka slaveriet vid löpande bandet, vilket åter bevisar att utan kunskap om hur kvinnor exploateras, kan exploateringen av männen inte heller förstås. Men denna fråga är så avgörande att den kommer att beröras separat. Det vi här vill göra tydligt är att genom att inte betala löner för det vi producerar i en kapitalistiskt organiserad värld, döljs kapitalistens gestalt bakom makens. Maken framstår som den enda mottagaren av hushållstjänsterna, vilket ger hushållsarbetet en dubbeltydig och slavliknande karaktär. Maken och barnen blir, genom sin kärleksfulla inblandning, sin kärleksfulla utpressning, kvinnans främsta förmän, de som omedelbart kontrollerar detta arbete.

Maken har en benägenhet att läsa tidningen och vänta på att få middagen lagad och serverad även i de fall då hans fru förvärvsarbetar och kommer hem samtidigt. Det är tydligt att den specifika form av exploatering som hushållsarbete utgör kräver en specifik form av kamp, nämligen kvinnokamp inom familjen.

Om vi inte lyckas inse att familjen är själva stöttepelaren i den kapitalistiska arbetsordningen, och begår misstaget att endast se den som en överbyggnad, som är helt beroende av kampens stadier på fabrikerna, kommer vi att få en haltande revolution som alltid vidmakthåller och förvärrar en grundläggande motsättning i klasskampen, en motsättning som fyller en funktion i kapitalismens utveckling. Vi skulle med andra ord åter begå misstaget att se oss själva endast som skapare av bruksvärde och att betrakta hemmafruar som skilda från arbetarklassen. Så länge hemmafruar anses stå utanför klassen, förblir klasskampen begränsad, hindrad och oförmögen att verka fullt ut. Uppgiften är inte att utarbeta detta vidare här, men genom att synliggöra och fördöma hushålls­ arbetet som en maskerad form av produktivt arbete, reses en rad frågor som rör både kvinnokampens mål och strategier.

Att socialisera den isolerade arbetarens kamp

I själva verket, skulle det krav som nu borde följa, nämligen »avlöna vårt hushållsarbete«, löpa risken att, med tanke på nuvarande maktförhållanden i Italien, ge intryck av att vilja befästa grunden för det institutionaliserade slaveri som skapas genom att hushållsarbetet kan förutsättas – därför skulle ett sådant krav knappast kunna fungera som ett mobiliserande mål i praktiken.[16]

Frågan är i stället hur kampformer kan utveck­ las som inte bara lämnar hemmafrun hemma i lugn och ro, på sin höjd beredd att delta i tillfälliga gatu­ demonstrationer, i väntan på en lön som aldrig skulle återgälda något; snarare måste vi finna kampformer som verkligen bryter ned denna struktur av hushållsarbete, fullständigt avvisar det, förkastar vår roll som hemma­ fruar och hemmet som vår tillvaros enklav, eftersom problemet inte endast är att upphöra med detta arbete, utan att krossa hela husmodersrollen. Utgångspunkten är således inte hur hushållsarbetet kan bli mer effektivt, utan att finna en framskjuten plats i striden; det vill säga inte en högre produktivitet inom hushållsarbetet, utan en mer subversiv kamp.

För att genast kullkasta förhållandet mellan den tid som avsätts för hushållsarbete och den tid som rör annat: det är inte nödvändigt att varje dag spendera tid på att stryka lakan och gardiner, att skura golven blanka eller att damma. Och ändå gör många kvinnor just detta. Uppenbarligen är det inte för att de är enfaldiga: låt oss här påminna om den tidigare parallellen med särskolan. I själva verket ligger deras enda möjlighet att skapa sig en identitet inom detta arbete, eftersom kapitalet har avs­ kurit dem från den organiserade samhällsproduktionen, vilket vi tidigare påpekat.

Att vara avskild från samhällsproduktionen får inte automatiskt som följd att också vara avskild från samhällskampen: däremot tar denna kamp tid från hushållsarbetet och erbjuder samtidigt en alternativ identitet åt kvinnan som tidigare endast kunde finna den inom hushållets enklav. I kampens gemenskap, upptäcker och utövar kvinnorna makt som i sak ger dem en ny identitet. Denna nya identitet innebär, och kan endast komma att föra med sig, en ökad grad av makt i samhället…

Varje plats för strid utanför hemmet erbjuder, just för att varje sfär av den kapitalistiska ordningen tar hemmet för givet, kvinnorna en chans till attack: fabriksmöten, kvartersmöten, studentförsamlingar – var och en av dessa är fullgoda platser för kvinnokampen, där kvinnor kan möta och konfrontera män, inte som kvinnor mot män, utan som individer, snarare än mor­ far, son­ dotter, med alla de möjligheter detta bjuder att utanför hemmet kunna kullkasta de motsättningar och besvikelser som kapitalet har velat låta brisera inom familjen.

Arbetsvägran

Således måste vi vägra att se hushållsarbetet som kvinno­ arbete, ett arbete som tvingats på oss, som vi själva aldrig uppfunnit, som aldrig avlönats och där vi har fått utstå absurda arbetstider, tolv, tretton timmar per dag, för att vi skulle tvingas kvar i hemmet.

Vi måste bege oss hemifrån. Vi måste avvisa hemmet för att förena oss med andra kvinnor, för att kämpa mot alla de situationer där det förutsätts att kvinnor stannar i hemmet, för att knyta an till den kamp som förs av alla i dessa små getton, vare sig gettot är ett daghem, en skola, ett sjukhus, ett äldreboende eller slummen. Att överge hemmet är redan i sig självt en form av kamp, sedan de sociala tjänster vi utför där inte längre skulle bli utförda under sådana förhållanden. På så sätt skulle alla de som arbetar utanför hemmet kräva att den börda vi hit­ tills har burit läggs där den hör hemma – på kapitalets skuldror. Denna förändring av kampens förutsättningar kommer att bli än mer våldsam ju mer kraftfullt vägran till hushållsarbete sker från kvinnornas sida: kraftfullt, bestämt och på massnivå.

Arbetarklassfamiljen är en svårare nöt att knäcka, eftersom den utgör ett stöd för arbetaren i egenskap av arbetare och därigenom ett stöd för kapitalet. Klassens understöd och överlevnad beror på denna familj – men på kvinnans bekostnad gentemot sin egen klass. Kvinnan är löneslavens slav, och hennes slaveri säkrar hennes mans slaveri. Liksom fackföreningen skyddar familjen arbetaren, men den tryggar samtidigt att han och hon aldrig kommer att bli något annat än arbetare. Och det är därför den kamp som arbetarklasskvinnan för mot familjen är avgörande.

Att möta andra kvinnor som arbetar inom och utan­ för hemmet ger oss nya tillfällen till kamp. I den utsträckning vår kamp är en kamp emot arbete, kan den innefattas i den strid arbetarklassen utkämpar mot det kapitalistiska lönearbetet. Men i den utsträckning exploateringen av kvinnor genom hushållsarbete har haft sin egen specifika historia, knuten till kärnfamiljens överlevnad, kan denna kamps specifika förlopp, vilken måste leda till att kärnfamiljen såsom den formats av den kapitalistiska samhällsordningen förgörs, tillföra en ny dimension till klasskampen…

Kvinnorna och kampen för att slippa arbeta

Låt oss sammanfatta. Hemmafruns roll, bakom vilken samhälleligt arbete finns gömt, måste förgöras. Men våra alternativ är begränsade. Fram tills nu har myten om den kvinnliga oförmågan, som har sitt ursprung i den isolerade kvinnan, beroende av någon annans lön och därför formad av någon annans medvetande, brutits endast av en handling: kvinnan som tjänar sitt eget levebröd, bryter det personliga ekonomiska beroendet, ger henne en självständig erfarenhet av världen utanför hemmet och utför samhälleligt arbete i en samhällsstruktur, antingen i fabriken eller på kon­ toret och där inleder sina egna former av samhällsrevolt jämte klassens traditionella former. Kvinnorörelsens uppkomst innebär ett förkastande av detta alternativ.

Kapitalet griper nu efter samma drivkraft som skapade kvinnorörelsen – miljontals kvinnors förkastande av sina traditionella platser och utökande av arbetsstyrkan med fler kvinnor. Kvinnorörelsen kan endast utveck­ las i opposition till detta. Genom sin blotta existens framställer den och måste med större tydlighet visa det faktum att kvinnor förkastar myten om frigörelse genom arbete.

För nu har vi arbetat tillräckligt. Vi har skördat miljarder ton bomull, diskat miljarder smutsdiskar, skrubbat miljarder golv, maskinskrivit miljarder ord, installerat miljarder radioapparater, tvättat miljarder blöjor för hand och i maskin. Var gång de gett oss tillträde till en traditionellt manlig bastion, har vi utsatts för en ännu en nivå av exploatering. Här kan vi på nytt dra en parallell, även om situationerna skiljer sig åt, mellan tredje världens underutveckling och underutvecklingen i storstaden, eller för att var mer precis, i storstadens kök. Kapitalistisk planering erbjuder den tredje världen att få »utvecklas«; att den utöver nuvarande våndor ska tvingas genomgå den plåga som följer med varje industriell motrevolution. Kvinnor i storstaden har erbjudits samma »hjälp«. Men de av oss som har tagit oss utanför hemmen för att vi varit tvungna eller för att tjäna extra eller för att bli ekonomiskt oberoende, har varnat de andra: inflationen har naglat fast oss vid det här jävla skrivbordet eller vid det här löpande bandet, och där finns ingen frälsning. Vi måste vägra den utveckling de erbjuder oss. Men den arbetande kvinnans kamp handlar inte om att återgå till hemmet, hur lock­ ande det än kan te sig en måndagsmorgon, inte heller är det hemmafruns kamp för att byta fängelsevistelsen i ett hus mot att fjättras vid skrivbord och maskiner, hur lockande det än verkar jämfört med ensamheten i en tolvrumslägenhet.

Kvinnor måste fullt ut upptäcka sina möjligheter, som varken handlar om att stoppa strumpor eller att bli sjökapten. Visst kan vi önska oss dessa saker, men i dag kan de endast återfinnas i kapitalets historia.

Den utmaning kvinnorörelsen står inför är att finna kampmetoder som, medan de frigör kvinnan från hemmet, å ena sidan undviker ett dubbelt slaveri och å den andra förhindrar ännu en grad av kapitalistisk kontroll och organisering. Detta är den slutgiltiga skiljelinjen mellan reformistisk och revolutionär politik inom kvinnorörelsen.

Det har till synes funnits få kvinnliga genier. Det har inte varit möjligt, då det genom kvinnornas avskildhet från samhällsprocessen inte går att se några frågor på vilka de skulle ha kunnat utöva sitt geni. Nu finns det en sådan fråga, kampen i sig.

Freud hävdade att varje kvinna från födseln lider av penisavund. Han glömde tillägga att denna känsla av avundsjuka först börjar i det ögonblick hon uppfattar att det att ha en penis på något sätt är liktydigt med att ha makt. I än mindre utsträckning insåg han att fallos traditionella betydelse gick in i ett helt nytt skede då åtskillnaden mellan man och kvinna blev en kapitalistisk indelning.

Och det är här vår kamp tar sin början.

Översättning från engelskan av Mia Ohlsson

Denna text är tagen från Fronesis 9-10, 2002 – där den först publicerades på svenska.

Sedan har den i sin tur kopierats från www.motkraft. net 2011 inför studiecirkelträffen i Umeå 12/10 2011 och gjorts till PDF av en medlem i Förbundet Allt åt alla Umeå.

Noter

1. Detta inträffade som en del i den omfattande kvinnodemonstration som hölls vid firandet av internationella kvinnodagen i usa i augusti 1970.

2. Detta förutsätter en helt ny innebörd av begrep­ pet utbildning, vilket den forskning som nu bedrivs om den obligatoriska skolans – den påtvingade inlärningens – historia bevisar. I England upplevdes lärarna som »moralpoliser« som (1) gentemot barnen kunde uppställa gränser för vad som var »brottsligt« och därmed hålla arbetarklassen i schack; (2) förgöra »mobben«, arbetarklassens organisering baserad på den familj som ännu var antingen en produktionsenhet eller åtminstone en livsduglig organisatorisk enhet; (3) göra regelbunden närvaro och punktlighet till en vana och en förutsättning för barnens senare anställningar, och (4) stratifiera klassen genom betygsättning och urval. Liksom vad gäller familjen, var övergången till denna nya form av social kontroll varken smidig eller rak, och den var ett resultat av de motsättningar mellan krafter inom klassen och inom kapitalet som karakteriserar varje fas i kapitalismens historia.

3. Lönearbete baseras på att samtliga förhållanden underordnas löneförhållandet. Arbetaren miste ingå ett individuellt avtal med kapitalet, och berövas därmed skyddet från sina likar.

4. Karl Marx, »Critique of Hegel’s Philosophy of the State«, i Writings of the young Marx on Philosophy and Society (1967), s 176.

5. Det rör sig här inte om den kärnfamiljens snävhet som hindrar barn från en lätt övergång till att börja skapa relationer med andra människor; inte heller om vad som följer av detta, det vill säga psykologers argument att med rätt uppfostran skulle en sådan kris ha kunnat undvikas. I stället har vi att göra med hela samhällets organisation där familjen, skolan och fabriken är var för sig avskilda rum. Varje passage mellan dessa rum är en smärtsam övergång. Smärtan kan inte överkommas genom att relationerna mellan de olika rummen lappas ihop, utan endast genom förgörelsen av varje enskilt rum.

6. »Fri lunch, inga avgifter, fria böcker« var en slogan hos en avdelning inom den italienska studentrörelsen, som hade som mål att förbinda de yngre studenternas kamp med arbetare och universitetsstuderande.

7. I Storbritannien och USA anser sig psykologerna Eyseneck och Jensen ha »vetenskapligt« stöd för att svarta har en lägre »intelligens» än vita, en uppfattning som står i diametral motsättning till den som progressiva pedagoger som Ivan Illyich har. Det de vill uppnå förenar dem, men metoden skiljer dem åt. Psykologerna är hur som helst inte mer rasistiska än övriga, bara mer rättframma. »Intelligens« är egenskapen att anta din fiendes ståndpunkt och att forma din egen logik utifrån detta. Då hela samhället som institution agerar med förutsättningen om den vita rasens överlägsenhet, föreslår psykologerna mer medveten och djupgående »betingning« så att de barn som inte lär sig läsa inte i stället lär sig tillverka molotovcocktails. Detta är ett känsligt synsätt som Illyich, som intresserar sig för »lågpresterande« barn (det vill säga barn som förnekar »intelligensen»), kan sälla sig till.

8. Även om kapitalet styr i skolorna, är kontrollen inte given en gång för alla. Arbetarklassen utmanar ständigt och i ökande grad innehållet i det kapitalistiska skolväsendet och vägrar betala kostnaderna. Det kapitalistiska systemets svar är att återupprätta den egna kontrollen, och denna kontroll verkar alltmer ordnas efter fabriksliknande riktlinjer.

9. Vi bortser alls inte från de pågående försöken med provrörsbefruktningar. Men i dag är sådana mekanismer fullt ut underställda kapitalistisk vetenskap och kontroll. Att använda sig av detta skulle helt gå emot oss och mot klassen. Det ligger inte i vårt intresse att avsäga oss avlandet, att överlämna det i fiendens händer. Det som ligger i vårt intresse är att vinna friheten att avla och varken betala lönearbetets eller den samhälleliga utestängningens pris.

10. Då barn inte kan uppfostras med hjälp av tekniska uppfinningar, utan endast genom mänskligt omhändertagande, kan den verkliga frigörelsen från arbetstid inom hushållet, den kvalitativa förändringen av hushållsarbete, endast komma från kvinnorörelsen: ju mer rörelsen växer, desto mindre kan männen – och i första hand de politiskt militantas män – räkna med ett kvinnligt omhändertagande av barnen. Och på samma gång ger den nya sociala miljö som rörelsen konstruerar barnen ett socialt rum med både män och kvinnor, som inte har något att göra med de daghem som organiseras av staten. Dessa saker innebär att segrar redan har vunnits i kampen. Just eftersom segrarna är resultat av en rörelse som till sin natur är en kamp, har de inte som mål att byta ut någon form av samarbete mot kampen i sig.

11. Det är omöjligt att säga hur länge dessa tendenser kommer fortsätta att driva rörelsen framåt och när de kommer att övergå i sin motsats.

12. Några av de första läsarna av den engelska översättningen ansåg att denna definition av kvinnors arbete borde vara mer precis. Vad vi menade var att hushållsarbete som arbete är produktivt i Marx bemär­ kelse, då det skapar mervärde.

Därefter talar vi om kvinnans samlade produktivitet; kvinnans produktivitet i relation både till hennes arbete och till hela hennes roll får anstå till en kommande text som vi nu arbetar på. I denna förklaras kvinnans plats mer uttalat utifrån hela kapitalets cirkulation.

13. Se introduktionen, s 11. Arbetskraft är: »en besyn­ nerlig vara i det att den inte är ett ting. Arbetsförmågan finns endast hos den människa vars liv konsumeras i produktionsprocessen. …Att beskriva dess grundläg­ gande produktion och reproduktion är att beskriva kvin­ noarbetet« (Denna sista not är tagen ur originaltexten).

14. Detta går emellertid stick i stäv med trenden att anställa kvinnor i industrin inom vissa sektorer. Kapitalets olika behov inom samma geografiska sektor har skapat en åtskild och även motsätmingsfull propaganda och politik. Där familjens stabilitet tidigare baserats på en relativt standardiserad mytologi (där politik och propaganda varit enhetlig och stått officiellt oemotsagd), motsäger nu ett flertal olika sektorer av kapitalet varandra och undergräver själva definitionen av familjen som stabil, oföränderlig och en naturlig enhet. Det klassiska exemplet på detta är mängden åsikter och ekonomiska policies kring preventivmetoder. Den brittiska regeringen har nyligen fördubblat sitt bidrag till fonder för detta ändamål. Vi måste undersöka i vilken utsträckning denna politik har ett samband med rasistisk invandrarpolitik, alltså med manipulation av källorna till mogen arbetskraft, och med arbetsetik­ ens ökande urholkning som resulterar i rörelser bland arbetslösa och ensamstående mödrar, vilket innebär en kontroll av födslar som skulle förorena kapitalets renhet med revolutionära barn.

15. Denna politik drivs av det italienska kommunist­ partiet, som under några år lade fram en motion i det italienska parlamentet som skulle innebära en pension för kvinnor i hemmet, både hemmafruar och ensam­ stående kvinnor, när de nådde 55 års ålder. Motionen antogs aldrig.

16. I dag ställs krav på avlönat hushållsarbete i allt högre grad och med allt mindre motstånd både inom den italienska kvinnorörelsen och på annat håll. Sedan första utkastet till denna text skrevs (juni 1971), har debatten fördjupats och många av de oklarheter som orsakades av diskussionens ungdom har försvunnit. Men framför allt har tyngden hos proletariatets kvinnors behov inte endast radikaliserat rörelsens krav. De har också gett oss större styrka och förtroende att föra fram dem. För ett år sedan, vid den italienska kvinnorörelsens upp­ vaknande, fanns de som ansåg att staten lätt kunde kväsa det kvinnliga upproret mot hushållsarbete genom att »betala« ett månadsbidrag på 7­8 lire vilket de redan hade gjort, särskilt till de »stackare« som var beroende av pensioner.

Nu har dessa tvivel i stor utsträckning försvunnit. Och det står i alla hänseenden klart att kraven på avlönat hushållsarbete endast är en bas, ett perspektiv att utgå ifrån, vars förtjänst i grunden är att direkt knyta förtrycket, underordningen och isoleringen av kvinnan till dess materiella grund: kvinnlig exploatering. För närvarande är detta möjligen den viktigaste uppgiften för kravet på avlönat hushållsarbete.

Detta ger genast en indikation åt kampen, en riktning uttryckt i organisatoriska termer där förtryck och exploatering, klass­ och kastsituation är oupplösligt sammanbundna. Att ständigt omsätta detta synsätt till praktisk handling är den uppgift som kvinnorörelsen möter – i Italien och i övriga världen.

Kategorier
Material

”Rätten till staden” – Första texten

Texten som här.

Detta är en sammanställning av ett antal citat från texten »Proletariat och kapital. En för kort smekmånad?» som kommer att tryckas i riff-raff nr 9. Texten är skriven av Théorie communiste år 2004 och är en kritik av Gilles Dauvés och Karl Nesics text »Tillståndet i världen» (riff-raff nr 5, 2003). Dauvés och Nesics heter i original »Il va falloir attendre» — »Vi måste vänta». TC kritis- erar D & N för att de betraktar kapitalismen idag som ett undantag, en instabil period där man inte kan vänta sig att det kommer att ske något revolutionärt uppsving och att vi skulle behöva komma tillbaka till ett mer stabilt förhållande mellan arbete och kapital, likt hur det såg ut under efterkrigstiden, för att kunna hoppas på något sådant. TC menar istället att kapitalismen idag är den enda som existerar och att man inte kan sopa under mattan alla de genomgripande förändringar som världskapitalismen har genomgått de senaste 40 åren. De osäkra anställ- ningarna och migrationsvågorna t.ex. är här för att stanna; storfabriken har brutits upp och har ersatts med ett komplicerat system av underlev- erantörer m.m. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat klasskampens villkor. Att teoretis- era en kommunistisk revolution låter sig endast göras på grundval av den klassmotsättning som faktiskt existerar och på något ideal (allra minst ett ideal som hämtats från en svunnen tid). Det finns ingenting att vänta på…

Med den allmänna utvecklingen av osäkerhet, flex- ibilitet och alla former av begränsade anställnings- kontrakt så är arbetslösheten inte längre denna inre utsida till lönearbetet som den var under »gul- dåren». Arbetskraftens segmentering löses upp i ett totalt köp av densamma och en användning av varje individuell arbetskraft enligt värdeförmerin- gens punktvisa behov. Detta totala köp förändrar helt och hållet välfärdsstatens funktion, men där den har funnits försvinner den inte. Den bidrar till arbetskraftens segmentering för att säkerställa hela arbetarklassens permanenta anställningsbar- het och den spelar inte längre enbart med den av- lönade befolkningen, utan med den arbetsföra och den tillgängliga befolkningen. Detta är övergån- gen från welfare till workfare. Det är en påtaglig »tillbakagång» vad gäller uppnådda rättigheter, men det är likväl en utvidgning av systemet: CMU, RMI, RMA [socialbidrag m.m., ö.a.] som i Frank- rike försvaras av CFDT [en fackförening, ö.a.]. En dylik utvidgning är betydligt mer utvecklad i de anglosaxiska länderna. Välfärdssystemet går inte tillbaka medan det förblir identiskt till sin natur; dess »regression» är en mycket mer grundläggande förändring av arbetsmarknadens allmänna natur.

Arbetskraften förutsätts alltså som kapitalets eg- endom, inte enbart formellt (arbetaren har alltid tillhört kapitalistklassen i sin helhet före att han sålt sig till det ena eller andra kapitalet) utan också reellt genom att kapitalet betalar för dess individu- ella reproduktion till och med utanför dess ome- delbara konsumtion som för varje arbetskraft är tillfällig. Kapitalet har inte inte helt plötsligt bliv- it filantropiskt, för i varje arbetare reproducerar det något som tillhör det: en arbetets allmänna produktivkraft som blivit extern och oberoende av varje enskild arbetare och till och med av summan av arbetare.

Även om lönens andel av det tillskjutna värdet inte slutar att minska hindrar inte detta att vi befinner oss vid ett väsentligt fenomen hos omstrukture- ringen: att lönemängden ökar. Den »fordistiska kompromissens» slut har medgett en nystart för kopplingen mellan de två formerna för mervärde- utvinning: utökningen av jämlöpande dagar är en form av absolut mervärdeutvinning som motverkar profitkvotens fallande tendens, precis som sär- kopplingen mellan löner och produktivitet. Om man ser på massan av lönearbetare i världsskala så är dess tillväxt en självklarhet.

Ökningen av sysselsättningsgraden eller an- ställningsgraden, det vill säga antalet anställda i förhållande till hela befolkningen, är en av om- struktureringens väsentliga kännetecken. För kapi- talistklassen handlar det inte längre om att sänka efterfrågan på arbete (deltid, en sänkning av pen- sionsåldern osv.) utan om att uppmuntra utbudet. Måltavlan är den icke-anställde (ungdomar som försenar sin yrkesstart, oentusiastiska personer, förtidspensionärer) och inte enbart den arbetslöse. Metoderna för denna ökning är många och vari- erande. Alla går via anställningarnas flexibilisering och prekarisering. Ur denna synvinkel skulle en åtskillnad mellan inkomst från sysselsättning och försörjningsstöd vara en betydande förenkling. Var och en skulle förfoga över en minimiinkomst kop- plad till lönen, men inte betald av arbetsgivaren. Att åtskilja inkomst från sysselsättning och från försörjningsstöd är antagligen det enda sättet som man kan introducera flexibiliteten på lång sikt. Det öppnades upp för detta i många länder genom att försörjningsstödet minskas gradvis efter det att man fått en ny anställning, ämnat att underlätta för bidragstagaren att gå över till en deltidsanställning (som huvudsakligen riktar sig till den »vilan- de» delen av den kvinnliga arbetskraften) eller till en tidsbegränsad anställning. Svenskar, danskar och engelsmän försöker alla hitta sätt att tvinga unga att utbilda sig eller ta ett jobb, annars förs- vinner bidraget.

Den nya lönenormen är baserad på att upprätthål- la reallönen eller som bäst en progression som är klart lägre än produktivitetvinsterna. Fördelnin- gen mellan lön och profit förflyttar sig kontinu- erligt till de anställdas nackdel. Om den moderna industrin och den datoriserade tjänstesektorn i centrumländerna förblir platser med en begränsad »fordism» kommer jobbskapande men lågproduk- tiv produktion och tjänster att bibehålla väldigt låga löner. För att återställa ett minimum av reali- sationssvillkoren återanvänds och distribueras en växande del av mervärdet till de övre lagren av de avlönade klasserna, via ekonomins finansifiering. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar, men kapitalet har aldrig haft mänsklighetens väl som mål eller ens som förutsättning. Den växande ojämlikheten är inte en av systemets defekter, som man skulle kunna korrigera eller som skulle stå i strid med den ideala kapitalismens goda intresse. Det är en väsentlig, funktionell, del av denna nya »ackumulationsregim» (om man vill använda sig av det här uttrycket).

Den växande massan av lönearbetare, den stigan- de sysselsättningsgraden och det totala köpet av arbetskraften åtföljs av en växande lönedifferen- tiering och en tillväxt i finansiella inkomster för ett tunt lager av de anställda. Detta löser inte re- alisationsproblemet på ett lika »virtuost» sätt som »fordismen», men det är detta som vi har framför oss.

[V]i måste lokalisera problemet på en global nivå; det var lätt att tala om en »fordistisk kompromiss» när fyra femtedelar av mänskligheten var utestäng- da från den. Den fantastiska tillväxten i arbetskraft som mobiliseras av kapitalet i världsskala gör var- je samband mellan produktion, produktivitet och realisation irrelevant på en nationell och till och med regional skala.

Genom att introducera databehandling i arbet- sprocessen har kapitalet svarat på den kollektiva kunskapen och på den framskjutna plats som ar- betarna hade vid det traditionella, fordistiska, lö- pande bandet. Kapitalet tog bort mycket dödtid genom att fylla arbetsstationerna och optimera tid- steknologin (som accelererade det fasta kapitalets omslagstid). Den gav en adekvat existens åt arbe- tets samhälleliga krafter som utvecklades genom samverkan, i enlighet med sin egen natur på så vis att de hädanefter är objektiverade i specifika or- gan för det fasta kapitalet. Kapitalet humaniserade inte det löpande bandet; alla sjuttiotalets experi- ment förblev just marginella experiment. Men som av historiens ironi är det på basis av dessa organi- satoriska experiment som elektronik- och datorin- dustrin några år senare skall komma att ge dem deras fulla potential. Så »humaniseringen» har vis- serligen ägt rum, men kapitalet förblir alltid ka- pitalet. Numera är flödesproduktionen en general- isering av det löpande bandet till hela samhället.

Under lång tid har de sociala bromsarna (vägran av uppdelat arbete, avkvalificering, tyngden i han- delslogiken) liksom de tekniska (utrustningens komplexitet, oförmågan att lagra specialisternas kunskap så att den är tillgänglig för den mindre kvalificerade på ett decentraliserat sätt…) varit nog för att hindra löpande bandet-modellen från att sträcka sig utanför det slutgiltiga monterings- bandet på bilfabriken samt ett par andra verksam- heter, trots dess fördelar i fråga om förseningar och lagerhållning. (Duval, Guillaume, L’entreprise efficace, Éditions Syros, s. 74.)

I samma rörelse eliminerades de »sociala proble- men» som återfanns överallt inom underhålls- branschen, en av de sista bastionerna av verk- städer i händerna på en »arbetararistokrati» vilken i hög grad behållit en oberoende organisering och arbetsrytm genom sitt kunnande. Problemen elim- inerades genom att underhållsfunktionen under- ställdes det tayloriserade arbetets allmänna regel.

Flödet inbegriper likaledes möjligheten att ersätta en »storfabrik» med flera distinkta enheter som etableras nära de viktigaste kunderna. Hela logik- en med produktionsorganisering efter yrke desta- biliseras. Arbetaridentitetens förfall är en logisk härledning av det omstrukturerade exploaterings- förhållandets struktur…

Vad som är betecknande för den nuvarande peri- oden är den massiva utvidgningen av alla sektorer, inom industrin såväl som tjänstesektorn, under tayloristiska principer för arbetsorganiseringen. Det som Taylor och Ford till slut lyckades med i en liten del av ekonomin (de storskaligt serie- producerande industrierna) tränger sig numera på överallt. Nu håller taylorismen på att bli den förhärskande arbetsmetoden inom alla ekonomis- ka verksamheter. Den nya arbetsorganisationen, det är taylorismen. Om löpandebandsarbetet, som i Frankrike endast berör fem procent av arbetar- na, fortsätter att utvecklas så är inte detta det nya med taylorismen (även om det löpande bandet inte är samma sak som på sextiotalet). Nymodigheten ligger i taylorismens utvidgning och i tillämpandet av dess principer på andra sätt i form av det lö- pande bandet: kvalitets- och tidstvång, arbete under överbelastning (pressen på snabbmatsres- taurangen att fylla på med plastbrickor, muggar osv. och att sköta om fritösen), repetitivt arbete (en ökning med 50 procent under åttiotalet enligt en enkät bland de anställda utfärdad av Arbets- departementet), en arbetstakt som påtvingas på grund av ett beroende av en kollega, en utvidgn- ing av standardiseringar inom företaget, krav från kunderna… Efter att ha blivit kontraproduktiv vid sextiotaletets slut återfann tayloriseringen sin dy- namik och gick bortom den efter sjuttiotalets kris.

Arbetet har inte »humaniserats»; disciplinen in- nefattar nya ersättnings-, bonus- och sanktions- former, nya kriterier för befordran. Disciplinen är »rörlighetens», »kvalitetens», »grup- pens» och mångfaldens disciplin, liksom disciplin- en i rädslan för att bli arbetslös. Det är en påtv- ingad disciplin, men kan man begära något annat av löneförhållandet?

Dammarna brast. De sociala och tekniska begrän- sningarna försvann, samma begränsningar som hade möjliggjort närmare hundra år av tayloriser- at arbete inom ramarna för några få serieproduc- erande företags verkstäder. […] [F]rån och med nu infiltrerar, förskriver, delar och kontrollerar arbe- tet allting. (Guillaume Duval, a.a., s. 165.)

»Om utökningen av taylorismen till slut visade sig kontraproduktiv i Turin», så var det genom Fiatar- betarnas kamp. Taylorismens begränsningar un- der den förra expansionsfasen hör inte enbart till arbetsprocessen, utan föreningen av denna med skapandet av en homogen arbetskraft på en arbets- marknad där arbetslösheten hålls i schack och i ett läge med stora produktivitetsvinster. Taylorismen var en krigsmaskin mot yrkesarbetaren, men det slutade i att frambringa en arbetskraft som var kollektiv på fabrikens nivå och samhällelig på den allmänna reproduktionsnivån. Denna arbetskraft visade sig vara omöjlig att absorbera; den var en- dast en begränsning för arbetsprocessen eftersom det var en klasskamp.

Kapitalistklassen möttes av två behov [vid 1960-talets slut / 1970-talets början]: att krossa arbetarkollektivet och att bryta förhållandet mellan löneökningar och produktivitetsvinster. Det var med detta som utgångspunkt som den allteft- ersom »fixade till» en ny arbetsorganisation i den omedelbara produktionsprocessen.

Oavsett om detta sker inom de gamla tayloriserade sektorerna där arbetsorganisationen förändrats i grunden, eller inom de många fler sektorer där de tayloristiska metoderna påtvingar sig på andra sätt fast med bibehållna tayloristiska grundprinci- per, så omkullkastas arbetarkollektivet. Hela kat- egorier kastas ut eller begränsas till underordnade uppgifter: tempoarbetare, facklärda (de tidigare »herrarna över verkstäderna»), ungdomar som kommer ut från korta tekniska utbildningar. Fack- männens tekniska begåvning och autonomi ifrå- gasätts i ljuset av maskinoperatörer och tekniker och de vet inte längre vilka de är (precis som mäs- taren). Andra »uppvärderas»: arbetare som sköter automatiserade kontrollsystem, produktionstekni- ker. Dessa senare blir det nav som kollektivets ned-/ uppgraderinsprocess organiseras kring. Vid sidan av massan av marginaliserade arbetare, vars uppgifter har blivit underordnade, banaliserade och rutinmässiga, som reducerats till simpla sen- sorer och som vidare påtvingas nya begränsning- ar, uppträder en kategori arbetare som skall binda samman direkta och indirekta uppgifter och vara ansvariga för allsidiga operationer såväl horison- tellt (uppgifter på samma nivå på olika maskiner) som vertikalt (uppgifter på olika nivåer på en och samma maskin).

Om man tar exemplet med Peugeotfabriken i Sochaux, som har studerats av Beaud och Pialoux i Retour sur la condition ouvrière (Éditions Fayard), måste två saker konstateras:

1. Att det är under sjuttiotalet som »mot- ståndssolidariteten» på fabriken når sin topp, samtidigt som »lönekompensationen» befinner sig vid sin höjdpunkt.

2. Att denna »verkstadskultur», denna »kollek- tiva skicklighet» i början av åttiotalet, har försvun- nit eller åtminstone inte längre fungerar.

Arbetet omorganiserades i grupper eller arbetslag runt en »lagledare» (ett steg mittemellan arbetare och förman), ett system med kollektiva och indivi- duella bonusar infördes, självkontroll inom arbet- slagen upprättandes och allt sköttes av unga in- genjörer. Team-bonusen leder till att gruppen själv upprättar en ordning mot »avvikare»; sådana som inte vill eller kan acceptera de minimala former- na för »delaktighet» marginaliseras. Samtidigt innebär den massiva närvaron av bemanningsan- ställda ett permanent hot för arbetarna på samma gång som dessa ofta får avlastning på de tyngsta arbetsstationerna. I kampen mot rigiditeten och arbetarmotståndet som ärvts från den gamla or- ganisationen handlar det om att få solidariteten på golvet att fungera till förmån för ledningen: den vardagliga gången på fabriken är tänkt att del- egeras till arbetarkollektivet. »Inblandningen» är alltid en begränsning, en maktbalans, och aldrig en kompromiss. Inom kapitalet är erkännandet av arbetets värde alltid ett medel för en större under- kastelse.

Globaliseringen: En särkoppling mellan kapitalets värdeförmering och arbetskraftens reproduktion

Den nya kapitalistiska världsorganisationen påför i planetär skala innehållet i och formen för det ka- pitalistiska exploateringsförhållandet så som det kom ut ur den omstrukturering som föddes i och med arbetarnas nederlag i början av sjuttiotalet. Ur omstruktureringen av exploateringsförhållan- det har en ny värld fötts. Där som det fanns en lokalisering som band samman industriella, finan- siella och arbetskraftsintressen kan en särkop- pling mellan kapitalförmeringen och arbetskraft- ens reproduktion nu etablera sig.

Det är lätt att föreställa sig värdeförmeringens sammanhållning i värdsskala om man befinner sig på den allra största skalan: kapitalistiska hy- percentrum som sammanför de högsta funktion- erna inom den hierarki som vi har sett etablera sig i företagens organisation (finans, högteknologi, förskningscenter…); sekundära zoner med verk- samheter som är nödvändiga för teknologin i mel- lanledet vilka sammanför logistiken och handelns utbredning, otydligt avgränsade zoner vars perif- erier ägnas åt montering, ofta legotillverkning; och slutligen, kriszoner och »sociala sophögar» där en hel informell ekonomi med lagliga och olagliga produkter frodas. Denna »svarta» ekonomi säkrar inte bara dessa zoners överlevnad utan möjliggör också, genom handeln med arbetskraft, energi, ka- pital med »okänt» ursprung, en rörlighet hos de regioner som omger dem. (Kan man föreställa sig någon reproduktion i olje- eller gasrepublikerna i Centralasien utan det afghanska opiumet, eller »moderna» sektorers överlevnad i Bolivia utan kokainproduktionen?)

Om kapitalets värdeförmering är enad tvärsigenom denna zonindelning så är den det inte på samma sätt vad gäller arbetskraftens reproduktion. Var och en av dessa zoner har specifika reproduktion- ssätt. I den första världen: en liten grupp högav- lönade med privatiserade sociala risker som över- lappar varandra i fraktioner av arbetskraften, där vissa aspekter av »fordismen» finns bevarade, och andra, som blir allt talrikare, vilka underställs en »ny kompromiss». Det bästa man kan göra anspråk på på lång sikt är att tillhöra denna kollektiva ar- betskraft som köps på livstid mot en socialt elän- dig inkomst och som därigenom individuellt och tillfälligt exploateras till ännu lägre kostnader. I den andra världen: reglering genom låga löner som påförs under ett starkt tryck av inhemsk migration och en stor anställningsotrygghet, öar med internationell legotillverkning som kan vara mer eller mindre stabil, föga eller ingen försäkring mot sociala risker, arbetskraftsinvandring. I den tredje världen: humanitärt bistånd, olika former av illegal handel, överlevnad tack vare jordbruket, reglering genom all möjlig slags maffia och mer eller mindre mikroskopiska krig, men även tack vare en förnyad lokal och etnisk solidaritet. Ka- pitalismen är på väg att lyckas med konststycket att omarbeta klaner, etniciteter, den »ursprungliga sociala kompetensen» och härda dem till specifika organ i reproduktionen av dess disponibla arbets- kraft. Åtskillnaden är total mellan den förenade globala kapitalförmeringen och den reproduktion av arbetskraften som är adekvat för denna förmer- ing. Mellan de två har det ömsesidiga förhållandet av strikt ekvivalens mellan massproduktion och betingelserna för arbetskraftens produktion förs- vunnit, det som var bestämmande för fordismen.

Vi sade att det var ganska enkelt att uppfatta denna sammanhållning på den allra största skalan, men den skulle inte existera på den nivån om man inte fann den på alla andra nivåer. Det är endast genom att finnas på alla andra nivåer som den kan vara något sammanhållet och inte någon juxtaposition [slummässigt sammanförda delar, ö.a.], ty det är därigenom, i det att den återfinns på alla nivåer, som det kan finnas en världsmarknad för produk- ter, kapital och arbetskraft. Zonindelningen mise en abîmes [En procedur där en bild sätts in i sig själv eller där ett verk framställs inuti ett verk av samma typ, vilket skapar ett självliknande mön- ster. Ö.a.] är en funktionell bestämning av kapi- talet; den upprätthåller, trots avbrottet mellan de två, expanderande världsmarknader och en plan- etär utvidning av den disponibla arbetsstyrkan, detta utanför deras nödvändiga relation inom ett och samma rum av en i förväg bestämd reproduk- tion. (Det är därför som zonindelningen måste vara en mise en abîmes.) Ett verkligt kraftprov, ett »tillfixande» under loppet av omstruktureringen, som inte någon storslagen regulationistisk eller nyliberal strategi hade kunnat förutse.

Vi kan endast tala om globaliseringen av kapital- ets värdeförmering i så måtto som det hierarkiska ordnandet inte rätt och slätt ställer tre typer av rum vid sidan av varandra i världsskala där dess funktioner visar sig som ett jämt och homogent block. Om något sådant hade varit fallet skulle grundprinciperna för det omstrukturerade kapi- talet såsom globalisering, särkopplingen mellan kapitalförmeringen och arbetskraftens reproduk- tion, försvinna.

Avbrottet mellan en nödvändig relation mellan ka- pitalförmeringen och arbetskraftens reproduktion splittrar de sammanhållna reproduktionsytorna i sina regionala och även nationella indelningar. Särkopplingen producerar sina skärningspunkter och sin oändliga upprepning. Exploateringen och dess reproduktion organiserar en geografi där varje territorium sätter den globala hierarkiska or- ganiseringen en abîmes. Inom varje nivå på skalan uppställer sig och förenas en »överutvecklad» kär- na, zoner prydda med en mer eller mindre kraftig kapitalistisk koncentration; kriszoner där direkt våld utövas mot de »sociala sophögarna», margin- aliserade, ghetton, en underjordisk ekonomi av handel med kvinnor och män som kontrolleras av olika slags mafia.

I denna nya värld upprättas ett repressionssystem närapå överallt som förutbestäms av en snäv kon- formitet mellan våldets organiserande och organ- iserandet av ekonomin till en punkt där skillnaden mellan krig och fred, mellan polisoperationer och krig, utplånas. I Brasiliens favelas, på fängelserna i usa, i de stora metropolernas förorter, i Kinas frihandelszoner, längs oljestråken runt Kaspiska havet, på Västbanken och i Gaza, har det polisiära kriget blivit en samhällelig reglering: arbetskraf- tens demografi, geografi, hantering [gestion], re- produktion och exploatering. Det handlar om en hantering i världsskala: inkomster nära gränsen till överlevnad, under dödshot för de massor av individer som kastas mot städerna till följd av förstörelsen av jordbruket, bortkörda efter att ha blivit utnyttjade och massakrerade av paramilitär- er eller parapoliser.

Ett enande av det kapitalistiska rummet

Dauvé och Nesic erkänner att hela världen »inte kan likna Amsterdam eller Chicago», men säger samti- digt detta: »omstruktureringen har endast någon mening om den återförenar det allra mest moder- na kapitalistiska området med den övriga världen runt detta område.» Denna återförening har aldrig varit så intim just därför att det inte längre finns några autonoma och självcentrerade områden och för att den är reell på alla nivåer, på grund av den ömsesidiga sammanblandningen av de mest mod- erna och de mest marginella. Det är just denna ex- trema förening genom sammanblandning – slutet på var och en för sig – som Dauvé och Nesic, helt till följd av deras fordistiska nostalgi, betraktar som ett sönderfall.

Särkopplingen mellan arbetskraftens reproduk- tion och kapitalets värdeförmering, [strukturen av en] mise en abîmes i varje enskilt område av den globala hierarkin, det är kring dessa två samman- länkade punkter som den inre sammanhållningen hos den globala reproduktionen av de kapitalistis- ka samhällsförhållandena idag utspelar sig. »Kao- set» sticker i ögonen på Dauvé och Nesic till den grad att det förblindar dem. Men detta kaos är en- bart den kapitalistiska omstruktureringens ordn- ing. De grundläggande bestämningarna av det om- strukturerade exploateringsförhållandet breder ut sig i världsskala och reproduceras överallt på alla nivåer. Detta på grund av rörligheten i kapitalets reproduktion som påför utvinningen av mervär- det i sin relativa form. Lokaliseringen, territoriellt sammanfogad, av arbetskraftens reproduktion och kapitalets värdeförmering, var det paradigmatiska hindret för denna rörlighet och det sammanfatta- de alla de övriga.

Aldrig har värdeförmeringen så mycket som idag (och ändå mindre än i morgon) dragit in den största delen av jordklotet, Afrika inbegripet, tvärsigenom dess interna migration mot plantageregionerna, gruvzonerna, hamnmetropolerna och den utom- kontinentala migrationen mot Europa eller Sy- dasien. I hela västerlandet har det gamla förhål- landet mellan äldre och yngre brutit samman och frigjort de nödvändiga energierna till marknadens anarki, till den råa exploateringen av resurser som kontrolleras av ett fåtal större företag och vars vin- ster hamnar i Schweiz, Guernsey, Luxemburg eller på Jungfruöarna, via den lokala kleptokratin. Efter att ha utrotat de arbetande indierna har kapitalis- terna börjat importera svarta. Dessa människor är en aldrig sinande resurs. Allt det här är smutsigt och instabilt – sådan är kapitalismen –, men det är inte något »negativt herravälde», vilket inte bety- der ett dyft, utan det är en annorlunda organiser- ing av den kapitalistiska världen.

»Förr», närmare bestämt »1950», organiserades världen runt löneförhållandets och utbytets ex- pansion. »Detta är inte längre fallet.» Man kan inte, som Dauvé och Nesic, i Rubaks efterföljd, säga att arbetarklassen befinner sig i en »permanent ex- pansion» och samtidigt förneka denna expansion i världens alla regioner. Att säga att kapitalismen idag »drar sig tillbaka till sina historiska bastion- er», ens provisoriskt, är ett tecken på total blind- het. Från Kina till Mexiko, över självaste Afrika, är den hisnande utvidgningen av den urbana misären en formidabel expansion av utbytet. Dessa nyligen urbaniserade massor blir fångade i utbytets kret- slopp och resultatet är deras misär. Vilka var de framträdande dragen hos detta varuutbyte för mil- jontals kinesiska bybor, eller för byarna ute i bush- en? Sedan trettio år har hela Syd- och Sydostasien och länderna i Latinamerika fått se sin avlönade befolkning skjuta i höjden, och idag har Kina ry- ckts med i dansen, där kåkstäderna som utsträcker sig till periferin och som omgärdar stationerna är ett verkligt organiserande av lönearbete.

Det omstrukturerade kapitalet är hela tiden kapi- talet; det får utstå stora svårigheter, men dessa är dess egna svårigheter och de orsakas inte av att det inte längre är vad det var »förr i tiden». I ett exploateringssystem där lönearbetet organiseras som prekärt och roterande bland stundom väldiga massor, befriar kapitalet en större massa disponi- belt arbete än vad det absorberar produktivt och detta är på samma gång ett villkor för detta nya exploateringssätt och ett reellt »regleringsprob- lem».

Omstruktureringens kriterier ligger inte i en an- hopning av data om arbetsprocessen, lönearbetet eller globaliseringen – inte ens i deras dynamik –, utan i ett förändrat innehåll i och en förän- drad struktur för klassmotsättningen: ett skifte av kampcykel. Alla exploateringssättets förvan- dlingar blir enbart en omstrukturering av det ka- pitalistiska produktionssättet genom att det är en kontrarevolution gentemot den tidigare cykeln och en bestämning av en ny kampcykel. Det var dels det sätt på vilket integrationen av arbetskraftens reproduktion byggdes upp, dels mervärdets om- vandling till tillskottskapital, som hade blivit ett hinder för mervärdets tillväxt i dess relativa form.

Emot den tidigare kampcykeln har omstrukture- ringen avskaffat varje specificitet, status, välfärd, »fordistisk kompromiss», uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationsområden och det fasta förhållandet mellan centrum och per- iferi.

Omstruktureringens syntetiska grundprincip lig- ger i att avskaffa och ombilda allt som kan utgöra ett hinder för kapitalets självförutsättning, för dess rörlighet.

Nedbrytning och återuppbyggnad

»Idag bryter kapitalet ned mer än vad det struk- turerar» upprepar författarna. Vi hjälper till: det är sant, en nedbrytning av alla nationella kapital, i de framväxande ekonomierna, men också, vilket är betydligt mer intressant för att förstå fenomenets natur, i de allra mest utvecklade centrumländerna. Men är det så uppenbart som det verkar att kapita- let bryter ned mer än vad det strukturerar? Struk- turen finns på annat håll, i företagsstrukturen och deras nätverk liksom olika statliga/ understatliga/ överstatliga former av kontroll över territorium och hanteringen av arbetskraften.

En blick på den nationella eller lokala ramen kan visa att kapitalet bryter ned, men om man tar hän- syn till de tre nivåerna (den globala, kontinentala och den nationella eller lokala), oavsett inom vilk- en bransch som verksamheten äger rum, struk- turerar kapitalet i högsta grad rummet för dess värdeförmering, det vill säga reproduktionen av de kapitalistiska samhällsförhållandena.

Globaliseringen betonar de skarpa skillnader- na mellan redan befintliga områden och ökar de rumsliga ojämnheterna, men den gör mer än att betona dem; den skapar av dessa skillnader en hi- erarki inom en helhet som de inte kan få grepp om. Vid tiden för utlokaliseringarna »kompenseras» inte nedbrytningen av den regionala eller nationel- la industristrukturen genom att det skapas en ny nationell sammanhållning i de underutvecklade länderna som välkomnar de nya industriområde- na. Men sammanhållningen och strukturen exis- terar på annat håll: i världsskala. Dauvé och Nesic väntar sig av globaliseringen att den skall vara en upprepning i större skala av de nuvarande stora industrinationernas födelse. Efter att de konstat- erat det uppenbart omöjliga i minsta början till förverkligande av denna hypotes, drar de slutsat- sen, inte att deras hypotes inte är adekvat i förhål- lande till verkligheten utan att den reellt exister- ande kapitalismen inte har en adekvat karaktär i förhållande till deras hypotes.

Sålunda avslutas en historisk era då kapitalet »ännu kunde skryta med att ha en ›progressiv› karaktär, med uppdraget att röja allt ›ålderdomligt› ur vä- gen och att bevilja miljarder människor tillträde till ›moderniteten›». Givetvis står allt inom citat- tecken, fantastiska citattecken, men vi befinner oss inte långt ifrån en förfallsteori. Kapitalet var progressivt och är det inte längre. Vi lägger märke till att fram till »fordismens kris» var kapitalet inte verkligt progressivt, men det »skröt [vår emfas] med att ha en progressiv karaktär». Vilken otrolig nyansskillnad! Vi har här alltså som kriterium för kapitalets omstrukturering dess förmåga eller oförmåga att hålla fast vid en självrättfärdigande diskurs. Vi måste notera att om denna diskurs att låtsas »utrota svälten, öppna skolor, befria kvin- nan, att bidra med värdighet», om detta skulle vara ett kriterium, då kan man endast dra samma slutsats som George W. Bush, att kapitalismen be- finner sig mitt i en progressiv fas och att Kennedy och Rostow var upplysningsfientliga, då de enbart ville hålla tillbaka det onda.

Låt oss vara cyniska! Finns det något fullständi- gare tillträde till moderniteten (utan citattecken) än de hundratals miljoner kinesiska bönder som trängs ihop som tillfällig arbetskraft i metropol- ernas utkanter under de gnistrande skyskraporna, än de tiotals miljoner unga indonesier som till- verkar multietniska barbiedockor, än de tolvåriga liberier som, med uzi i hand, blir indragna i den internationella diamanthandeln, än den fjärdedel av de unga moldaverna mellan 18 och 30 år som söker sig till prostitution i Västeuropa.

Om cynismen hindrar oss från att vilja anpassa den kapitalistiska marknaden efter vår hypotes så nöjer den sig emellertid med att fastslå sak- ernas tillstånd och säga att »såhär ser det ut». Vi har försvarat att den nedbrytning som Dauvé och Nesic talar om bara är en illusion som uppstår på en viss skala, att den är en omstrukturering och inre sammanhållning i världsskala, huvudsakligen tvärsöver de multinationella företagens organisa- tion. Man kan invända att de senare endast svarar för en bråkdel av den kapitalistiska produktionen i världen. På det svarar vi att de kontrollerar och hierarkiskt ordnar branscherna som de är verk- samma inom och att de för så gott som alla företag är den nödvändiga genomfarten för att nå tillträde till marknaden. Men det finns en annan mycket mer grundläggande invändning: att strategierna från sammanhängande företag uppställda sida vid sida, på deras nivå, inte ipso facto [genom sig själv] ger den kapitalistiska reproduktionen dess logiska sammanhang.

Kategorier
Material

Att undersöka vår vardag

Av: Kolla!/Direkt Aktion

Den här texten är tänkt som en introduktion till undersökningar som politisk metod, den gör inga anspråk på att vara heltäckande eller ens lyckas täcka det viktigaste men vår förhoppning är att den kan tjäna som en inspiration till att ni som läser den ska börja undersöka era egna liv. Det är nämligen både busenkelt och givande och dessutom har väl alla någon gång funderat över varför arbetet fungerar som det gör. På ett sätt är ju kunskapen om våra egna liv belöning och mening nog att starta en undersökning, men vi är övertygade om att undersökningen ger oss värdefulla insikter om vår egen kamp mot lönearbetet och är ett sätt att vässa våra vapen.

Textens utgångspunkt är arbete på en arbetsplats men det går bra att byta ordet och sammanhanget arbetsplats mot exempelvis skola, arbetsförmedling eller hem. I någon mening är ju alla delar av våra liv en del av en social fabrik där vi ständigt produceras som varor, samtidigt innebär det att vi ständigt har möjligheten (och dessutom utnyttjar den) att fly från eller göra motstånd mot vårat samhälleliga arbete.

Många av våra chefer, förmän och fackombud ser vårt undandragande som ett utslag av lättja, dålig arbetsmoral eller ren jävulskap. Och det är det såklart. Men samtidigt som vårt snattande på jobbet innebär att vi höjer vår lön är den längre rasten eller viljan att göra arbetsuppgifter bra och långsamt ett sätt för oss att ta kontrollen över vårt eget arbete. Det handlar alltså om klasskamp. Undersökningarna är ett bra sätt att komma djupare in i denna ständigt förekommande konflikt, ett sätt att se oss som en del av ett oändligt stort osynligt parti som hela tiden ifrågasätter och undergräver vårt löneslaveri. Det kan kännas svårt att komma igång med en undersökning. Å andra sidan undersöker vi ju vår egen vardag och utbyter erfarenheter av vår kamp när vi sitter ner och tar en kopp kaffe med våra arbetskamrater. Det är ju trots allt vi själva som vet mest om vårt eget arbete, undersök- ningen är alltså inget som kräver att man är expert på att samla in och behandla information som en forskare.

Fikarummet kan vara ett bra ställe att starta er undersökning, den enda skillnaden mot tidigare är att ni försöker samla och systematisera det ni redan pratar om när ni pratar om arbetet. Här är det viktigt att inte ta sej vatten över huvudet eller krångla till saker i onödan. Själva handlingen att samla ihop och sätta ord på våra egna erfarenheter är något som i sej själv ger upphov till en djupare förståelse för vår kamp och ger oss möjligheter att fördjupa den och därför vill vi ju sprida undersökningen till att inkludera alla på vår arbetsplats och nå en så total kunskap som möjligt. Men det är ofta väl svårt att direkt få med sej alla eller att gå in i minsta detalj. Ett bättre ställe att starta på är nog att prata med den grupp av vänner som ni har omkring er och att låta undersökningen ta sitt avstamp i sådana saker som ni redan pratar om. På vår hemsida finns några olika exempel på frågor som kan vara värda att prata om men det är viktigt att komma ihåg att det är er undersökning. Bara ni vet bäst vilka frågor som är intressanta och vilka svar ni vill ha, exempelfrågorna kan vara en hjälp men dom finns till för er skull – inte tvärt om.

Skillnaden mot det vanliga fikarumssnacket är bara att ni nu pratar om ert arbete med ett uttalat och ondskefullt (nåja) mål, att hitta dom kampformer där det är ni och inte era chefer som tar makten över er arbetstid och era arbetsuppgifter. Det kan handla om allt från hur långa raster ni tar, till hur ni utför vissa arbetsmoment, till vilka era möjligheter är att utvinna förmåner genom ert arbete och så vidare. Bara ni själva vet vilka gränser som finns för era möjligheter att bekämpa arbetet och förbättra er egen situation och genom att prata om gränserna kan ni sakta men säkert tänja på en del av dom, riva vissa murar och smyga in på helt nya områden.

Ni skriver ju inget skolarbete så det finns ingen som tvingar er att skriva ner era erfarenheter eller utgå från ett förutbestämt frågeformulär. Däremot kan det, om ni orkar, vara ett stöd i er undersökning om ni för nåt slags anteckningar. Det kan räcka att bara skriva en lista över dom olika moment och områden där ni tycker att ni har varit framgångsrika. Genom att skriva ner eller ordna era erfarenheter kan ni tillsammans se mönster som var och en av er kanske missar. Kanske är det så att chefen kör samma fula trix mot alla eller att ett visst moment är tar mer tid än vad ni får på er? Det viktiga är att själva uttalandet och nedtecknandet gör att ni tillsammans kan bli konkreta och ger er en möjlighet att tillsammans fundera kring vad som funkat, vad som funkat sämre och vad det kan bero på.

När ni tillsammans identifierat något eller några delar av ert arbete där ni tycker att era möjligheter till framgångsrik kamp är större kan det vara läge att inkludera andra av era arbetskamrater. Här är det viktigt att tänka på att vi inte är försäljare, vi vill inte få våra arbetskamrater att köpa ett åsiktspaket eller en produkt. Vi är intresserade av att ta reda på hur dom upplever sin situation som lönearbetare och hur dom i sin vardag gör det bästa av situationen. Eftersom ni ju jobbar på samma ställe med ganska liknande saker är det inte helt orimligt att ni har ungefär samma erfarenheter och ungefär samma strategier för att göra arbetet uthärdligare. Det är inte alltid helt enkelt att närma sej alla arbetskamrater, i dagens samhälle är flykten från arbetet en sak som dom flesta talar tyst eller inte alls om, men med rätt doser ödmjukhet och envishet kan det gå vägen. Väldigt få vill fylla i ett långt formulär med kluriga frågor, men dom flesta är beredda att dela med sej av hur dom får ett stressigt moment att bli mindre stressigt eller hur dom gör för att själv få styra över mer av sin arbetstid. I synnerhet om den som frågar gör det utifrån sin egen situation.

Tillsammans kommer ni förstå hur ert eget arbete fungerar och hur ni kan göra det så enkelt som möjligt. I förlängningen kan er kunskap ge er ett verktyg att ta allt mer makt över ert eget arbete, inte genom att rösta in rätt politiker eller genom att förlita er på experter, det är tillsammans vi förändrar vår situation till det bättre!

För att sammanfatta: Hitta en grupp av dina närmsta arbetskamrater. Prata ihop er kring ert arbete, hur gör ni för att få arbetsdagen att gå så smidigt och bekvämt som möjligt? Sammanfatta era erfarenheter av motstånd. Bredda er cirkel, inkludera fler av era arbetskamrater. Ta reda på vilka erfarenheter dom har av motstånd och dela med er av era egna. Tillsammans kan vi ta makten över vårt eget arbete!

Förhoppningsvis innebär ert insamlande av erfarenheter att ni tillsammans kan se var just ni kan bli som effektivast i er kamp för ett drägligare arbetsliv och själva insamlandet av kunskapen gör att ni sprider den över hela arbetsplatsen. Kom bara ihåg att vi inte är en upplyst elit som ska leda våra arbetskamrater med lögner och lurendrejeri! Istället lär vi oss av oss själva och av varandra.

Kategorier
Material

Utan arbetslust: en studie av kvinnors strategier

Av: Kvinnopolitiskt Forum

Utan arbetslust: en studie av kvinnors strategier

Under våren 2005 genomförde Kvinnopolitiskt forum en undersökning om kvinnors tid. Syftet var dels att problematisera konceptet fritid, hur mycket fri tid kvinnor egentligen upplevde sig ha utifrån definitionen ”tid som du har för dig själv”, dels att diskutera innebörden av begreppet arbete. En annan avsikt var att undersöka och samla in eventuella erfarenheter av och praktiker för att frigöra tid. Metoden för undersökningens var att intervjua kvinnor i olika åldrar som vi mött på offentliga platser i Stockholm.

Många av de intervjuade kvinnorna upplevde att de inte fick betalt för allt arbete de utförde under en vanlig vardag. En del ansåg sig ha mycket fri tid medan andra tyckte att det var svårt att få tid för sig själv. Gemensamt för de flesta var att de hade tänkt på hur de skulle kunna förändra sin arbetssituation, det rörde sig om allt från att byta jobb och chef till att gå ner i arbetstid.

En av frågorna rörde den delen av arbetet som inte är officiellt reglerad men som man ändå förväntas utföra i sitt arbete. Det kan vara att komma till jobbet lite innan arbetsdagen påbörjas eller använda sociala och intellektuella färdigheter för att lösa problem utöver de obligatoriska arbetsuppgifterna. Inom vårdsektorn ingår det sällan i arbetsuppgifterna att ha en god relation till anhöriga men det är ändå en förutsättning för arbetet. Hur regleras arbetet med att skapa goda relationer till kunder?

Av intervjusvaren att döma var det tydligt att arbetaren förväntades utföra dessa extrauppgifter som varken regleras, ingår i arbetsbeskrivningen eller betalas för. Utan det extra arbetet skulle inte arbetsplatsen fungera.

En konsekvens av att inte utföra detta arbete kunde vara att bli utskälld av chefen, men vissa erkände att det händer att de skiter i vissa uppgifter ändå. Möjligheten att avstå från att utföra obetalt arbete bestämdes också av positionen och tryggheten på arbetsplatsen.

” – Jag vet inte vad som skulle hända. Kanske inget? Det skulle bli konflikter?” ”

– Det skulle bli jobbigt dagen efter. Mer att göra.” En annan av det intervjuade påpekade att bristen på arbetsplatsbeskrivning var ett faktum inom vården men att det både kunde betraktas som något positivt och negativt. ”

– ”Det ger oss ett större inflytande över vårat arbete och gör det svårare för cheferna att kontrollera vad man faktiskt gör och hur lång tid det tar”

Undersökningarnas resultat pekar på att det vanligaste sättet för att utöka sin fritid är att minska hemarbetet. Många kvinnor berättade att de helt enkelt struntar i visst hemarbete som inte är direkt nödvändigt för livsföringen. Konsekvensen kunde vara att hemmet inte alltid var välstädat, att de obetalda arbetsuppgifterna inte blev mi- nutiöst genomförda Snabbmatskonsumtion var ett annat sätt att minska arbetstiden som det innebär att inhandla råvarorna, planera och genomföra matlagningen.

Det förekom också att man på betald arbetstid gjorde en del av det arbete som man förväntades göra efter den betalda arbetsdagens slut, som att handla hem mat, köpa kläder och träna.Ett annat vanligt sätt att undslippa viss arbetsbörda var att minska den betalda arbetstiden och på andra sätt klara ekonomin. Detta sätt förutsatte i många fall andra människors deltagande i det obetalda arbetet eller ekono- miskt stöd från annan person. Genom kollektivt boende, där flera personer delar arbetsbördan och boendekostnaden, effektiviseras arbetet och frigörs tid. Å andra sidan uppgavs att ensamhushåll i vissa fall var ett medel för att förändra situationen med arbetsdelningen i hemmet i positiv riktning.

Undersökningens resultat speglas också i allmänt statistiskt material. Under 1990-talet minskade kvinnor sin hemarbetstid med ca 40 minuter, eller 15 %. Kvinnors tidsåtgång för matlagning, diskning, klädunderhåll och allmän städning har minskat. Män har tagit över en del av matlagningen men inget av städningen. Minskningen beror inte på att männen sammantaget har tagit ett större ansvar för arbetet i hemmet. Bilden av jämställdhet som gärna förmedlas i populär media motsägs av att mäns insats i hemmen inte visar någon ökning under samma period.

Statistiken och vår undersökning uppenbarar att det är kvinnors ändrade beteenden som ligger bakom dessa förändringar, inte männens ökade bidrag till det obetalda arbetet. Det är ett uttryck för en vägran att påföras obetalt arbete.

Hemmet som arbetsplats har visat sig erbjuda många möjligheter för kampen för mer fritid. Kvinnors förhållningssätt till arbete är ett dynamiskt förhållande mellan påförande av arbete och vägran. Hemmet som en arena för kampen om fritid och levnadsvillkor är något som sällan belyses. I betraktandet av kvinnan i detta sammanhang träder hon fram som ett aktivt subjekt.

Förändringen av hemarbetet beror på kvinnors vägran och de förändrade villkoren för kvinnors liv och arbete. Efter det massiva inträdet på arbetsmarknaden har en situation med dubbel arbetsbörda uppstått där kvinnor förväntas att effektivt vara förvärvsarbetande och välutbildade samt ansvariga för hem och familj. Att på ett flexibelt sätt förena betalt och obetalt arbete vilket intensifierar arbetstempot och skapar en extremt produktiv arbetskraft som avkrävs tillgänglighet dygnets alla timmar. De dubbla kraven framtvingar behovet av att på nytt formulera strategier mot arbete i ett patriarkalt samhälle.

Vi kan se, att många av de strategier de intervjuade kvinnorna använder sig av har en individuell karaktär, men är samtidigt så utbredda att man kan prata om dem som ett kollektivt fenomen. Vår undersökning tillsammans med det statistiska underlaget, tyder på en vilja att ha ett aktivt liv bortom arbetet och ett förkastande av den traditionella hemmafrusrollen. Kvinnor är högst medvetna om hemarbetets betydelse och agerar därefter.

Vår undersökning visar på några tillvägagångssätt för att uppnå ett sådant liv, praktiker för tillägnandet av egen tid, oberoende av myten om det jämställda Sverige.

Frågor som använts för undersöka vardagskonflikter kring osynligt arbete

1. Hur mycket fri tid har du en vanlig vardag om du räknar bort sovtid, restid och arbetet på jobbet/i hemmet? Fri tid=tid som du har för dig själv.

Om den intervjuade svarar mycket fri tid: Hur lyckas du få så mycket fri tid? Om den intervjuade svarar lite fri tid: Du arbetar alltså mycket!? Hur mycket av ditt totala arbete på jobbet och i hemmet får du betalt för?

2. Hur är arbetsfördelningen i ditt hem?

Om den intervjuade bor tillsammans med någon annan:

a. Hur har ni kommit fram till den fördelningen?

b. Hur skulle du vilja förändra fördelningen?

Om den intervjuade bor i ensamhushåll:

a. Har du tidigare bott tillsammans med någon?

b. Hur var arbetsfördelningen då?

c. Var ensamhushåll ett medel för att förändra fördelningen?

3. Är det tillräckligt att följa arbetsbeskrivningen på ditt jobb eller finns det även outtalade krav på dig (på din arbetsplats)?

4. Vad skulle hända om du inte uppfyllde de outtalade kraven?

5. Har du hittat några strategier för att få mer fri tid? Exempel: snabbmat, smita från jobbet, sova för lite, träning, läsa på tunnelbanan.

6. Hur skulle du vilja förändra din arbetssituation?

Kategorier
Material

Klassammansättning

Av: Kolinko/Riff-Raff

Introduktion

Begrepp i vårt sökande efter en möjlighet till revolu- tion. Vi letar efter en kraft som är förmögen att förändra samhället underifrån och upp. Att säga att det endast är de exploaterade som är kapabla att störta exploateringen är helt korrekt, men alltför generaliserande. Hur sker då denna befrielseprocess egentligen? Marxist-leninisternas uppfattning skiljer sig från våra erfarenheter: vi ser varken arbetarklassen som ett enhetligt objekt, eller tror att det enda klassen behöver är ett politiskt parti, som övervinner klassens splittring och ger arbetarkampen en revolutionär riktning. Analysen av klassammansättningen kan hjälpa oss att förstå vad det är som är avgörande för de kam- per arbetarna för, hur dessa kamper kan förvandlas till en klassrörelse och hur vi kan spela en aktiv roll i denna process.

Vi tänker börja med några korta punkter om förhållan- det mellan den politiska praktiken och synen på vad som är arbetarklassen.

1. Synen på »revolutionärernas roll» har sin grund i en specifik uppfattning om arbetarklassen och i en specifik relation till klassen. I diskussionen om »revolutionärer- nas roll» jämförs vanligen olika politiska strömningar (leninism, syndikalism, rådskommunism) med varandra. Vi måste analysera hur olika synsätt på vilken roll revo- lutionärerna och deras organisationer ska spela kommer ur olika uppfattningar om klassen och olika, specifikt historiska, relationer till klasskampen.

2. De olika kommunistiska strömningarna (leninism, råds-kommunism och så vidare) delar en formell syn på arbetarklassen. Genomgående så ser de olika ström- ningarna på kapitalet som endast en formell relation av exploatering: privata intressen eller staten tillägnar sig merarbetstiden.

Den faktiska materiella processen av arbete och exploa- tering nonchaleras. Denna formella syn på kapitalet leder till en formell syn på arbetarklassen: en massa av exploa- terade individer som inte har något att sälja förutom sin arbetskraft, på grund av deras icke-ägande av produk- tionsmedlen.

Från denna gemensamma syn på arbetarklassen dras olika politiska slutsatser: Leninisterna betonar behovet av ett politiskt parti som är kapabelt att samla massorna, vilka endast hålls samman av sin formella likhet som icke- ägande. Partiet måste därför ge en strategisk vägledning åt de exploaterades spontana kamp. Rådskommunisterna konstaterar bara att den exploaterade massan skapar sina egna organisationsformer i kampen. De bortser från stra- tegifrågan och ser som sin huvuduppgift att föra vidare erfarenheterna från arbetarnas självorganisering.

3. En formell syn på klass kan varken förklara eller stödja arbetar-klassens egna befrielse.

Den formella synen på exploatering (tillägnad merar- betstid) kan inte visa på en möjlighet till självorganisering som arbetarna kan utveckla. Som »icke-ägare» av produk- tionsmedlen kan deras styrkeposition inte förklaras. Själva det faktum att alla är exploaterade skapar inte en verklig samhörighet mellan individerna. Möjligheten till självor- ganisering kan bara härledas ur det faktum att arbetarna har en praktisk relation till varandra och till kapitalet: de arbetar tillsammans i produktionsprocessen och de är en del av den samhälleliga arbetsdelningen. Som producenter hamnar de inte bara i motsättning till kapitalet som for- mella »lönearbetare», utan skapar också kapitalet genom sin specifika praktik. Endast utifrån denna relation, attarbetarna skapar kapitalet i produktionsprocessen, kan ar- betarkampen utveckla sin styrka. Isolerandet av arbetarna i olika enskilda företag, branscher och så vidare kan inte övervinnas »artificiellt», genom att ta likheten att »alla ex- ploateras» som grund för en organisation. Sådana försök slutar oftast i ännu en »gräsrotsfackförening»: det kom- mer alltid att finnas ett behov för en utomstående institu- tion, om arbetarnas sammanhållning inte baseras på deras faktiska sociala samarbete, utan endast på den »formella likheten», sammanhållning på grund av exploaterat löne- arbete. Leninismen förstår inte att det finns en djupare anledning för arbetarkampen att anta en fackförenings- form, utan behandlar problemet som enbart en fråga om ledarskap: är den externa sammanhållningen skapad av fackföreningarna eller det kommunistiska partiet? Kriti- ken mot leninismen lyckas oftast begränsa sig till att bara ifrågasätta formen för denna externa likhet: den är »ode- mokratisk», inte byggd av arbetarna själva. Vänsterkritiker analyserar väldigt sällan produktionsprocessen som en grund för samörighet i klasskampen. Därför lutar de åt att bara följa spontaniteten i kampen, utan att förstå eller stödja en strategisk riktning inom denna. Varför uppstår då olika politiska strömningar, trots deras gemensamma syn på arbetarklassen?

4. Orsaken till leninismens och dess vänsterkritikers olika politiska synsätt och praktik är de olika materiella förhål- landena av exploatering och klasskamp som de stod inför.

Rådskommunismen och andra kritiserar i huvudsak det leninistiska partiets förmyndaraktiga och odemokratiska karaktär. Vi anser att en mer grundläggande kritik av leninismen innehåller en analys av de specifika materiella förhållanden bolsjevismens partiplattform framträdde ur, i Ryssland under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Ett jordbrukssamhälle med utspridda och isolerade bondbyar, en hög andel analfabeter och enbart några få industrialiserade områden kunde bara enas poli- tiskt av en utomstående massorganisation.

Därför var rådskommunismens mest djupgående kritik att denna organisationsform inte var användbar för eller passade i deras historiska situation: Västeuropas industria- liserade områden på 1920-talet. De insåg att fabrikerna redan hade enat arbetarna och att skapandet av arbetarrå- den under den revolutionära perioden 1918-23 var arbe- tarklassens politiska svar. Idag är det bara några få kritiker av leninismen som tänker på denna »materiella kärna». Kritiken stannar vanligen på den politiska nivån, utan att vidröra leninismens och andra strömningars materiella rötter. Idag måste vi ställa kritiken på sina fötter igen ge- nom att analysera förändringarna i exploateringens orga- nisering och i arbetarnas kamper. Det är förutsättningen för utvecklandet av nya politiska strategier. Konceptet »klassammansättning» kan hjälpa oss med detta.

5. Kärnpunkten i konceptet klassammansättning är tesen att det finns ett nära samband mellan kampens form och produktionens form. Arbetare kämpar inte tillsammans på grund av ett medvetande om att »de alla är exploaterade». Arbetarkamper växer fram ur konkreta arbetsför- hållanden, från faktiska exploateringssituationer. Arbetar- kampen tar sig olika former (i olika tider, i olika regioner och olika sektorer, etc.), eftersom den konkreta arbets- processen och den materiella formen för exploateringen skiljer sig åt. Produktionssättet och positionen inom den samhälleliga produktionsprocessen bestämmer formen för och möjligheterna till en kamp: långtradarchaffisars kamp skiljer sig från byggnadsarbetarnas, strejker i fabrikersom producerar för världsmarknaden har andra resultat än strejker i call center, etc. I analysen av sammanhanget mellan produktionssätt och arbetarnas kamp så kan vi skilja mellan två olika varianter av klassammansättning:

• * Den »tekniska klassammansättningen» beskriver hur kapitalet för samman arbetskraften, vilket betyder de förutsättningar som finns i den omedel- bara produktion (som exempelvis arbetsdelningen i olika avdelningar, lösgörandet av administratio- nen från produktion, användandet av en viss sorts maskineri) och i reproduktionen (boendeområden, familjestrukturer etc.).

• * Den »politiska klassammansättningen» beskriver hur arbetarna vänder den »tekniska sammansätt- ningen» mot kapitalet. Arbetarna tar sin samman- hållning som kollektiv arbetskraft som startpunkt för sin självorganisering och använder produktions- medlen som medel för kamp. Det förs fortfarande en diskussion i frågan om vilken särskild punkt i processen av arbetarkamp som kan beskrivas i termer av »politisk klassammansättning». En posi- tion använder begreppet så fort som arbetarna på ett enskilt företag eller i en enskild bransch orga- niserar sin kamp utifrån produktionsförhållandena. Den andra positionen tar som en förutsättning för en ny »politisk klassammansättning», en våg av arbetarkamp som enas till en klassrörelse genom kamp som förs i centrala delar av den samhälleliga produktionsprocessen (t.ex. så låg fokus i klass- rörelsen under 60- och 70-talet huvudsakligen i bilfabrikerna). I följande stycke vill vi skissa hur de olika produktionsformerna influerar metoderna, innehållen och perspektiven i kampen:

a. den direkta organiseringen

Om arbetarna väljer individuella eller kollektiva lösningar på sina problem beror i huvudsak på det sätt som de behöver förhålla sig till varandra på i den dagliga arbets- processen. När arbete i huvudsak baseras på individuell prestation och förmåga (som inom exempelvis hantverk) är det troligt att även konflikterna tas på ett individuellt plan. När arbetsdelningen skapar ett ömsesidigt beroende mellan arbetarna blir nödvändigheten av kollektiv kamp mer självklar. Potentialen för självorganisering beror vida- re på frågan om huruvida arbetsprocessen gör det möjligt för arbetarna att kommunicera med varandra (hög grad av samarbete, många arbetare koncentrerade på samma arbetsplats eller inom samma bostadsområde etc.).

b. den direkta makten

Grunden för arbetarkampernas framväxt, innehåll och förmåga att få anhängare är frågan om huruvida de kan nå en styrkeposition mot kapitalet, eller ej. Detta beror på olika omständigheter, till exempel om arbetarna är samlade vid ställen av betydande vikt för produktions- processen och ackumulationen, om kampen tar plats i en specifik ekonomisk situation (till exempel under en eko- nomisk boom, med massor av beställningar) eller under en speciell kapitalsammansättning som ökar beroendet av arbetskraften (till exempel en hög standard på maski- nerna, vilket kräver produktion dygnet runt).

c. politiskt innehåll

»Politiskt medvetande» – medvetande om att konfron- tera kapitalet som en klass – kan inte påföras arbetarna utifrån, utan kan endast utvecklas i kampen. Medvetan- deutveckling beror också på det praktiska förhållandet mellan producenterna och på deras relation till produk- tionsmedlen. Det specifika kapitalistiska produktions- sättet är massproduktion baserad på arbetsdelning och maskiner. Om arbetarna uppfattar exploateringen bara från en »facklig» synvinkel, som en orättvis fördelning av produkterna, eller från en »politisk» synvinkel, som en social relation av produktion, med sina egna lagar, beror på de förutsättningar de måste arbeta under. Det är inte en fråga om arbetarnas »rätta eller falska medvetande» som leninisterna skulle hävda, utan en fråga om hur ex- ploateringen av arbetarna inte bara är kapitalistisk på ett formellt sätt (fritt lönearbete) utan också på ett materiellt (en hierarkisk arbetsdelning, maskinkontrollerad arbets- process och så vidare). Några exempel på hur de specifika produktionsförhållanden influerar det politiska innehållet i arbetarkampen – och deras relation till kapitalet som ett produktionssätt är:

Relation till löneformen

Under kapitalismen döljer lönerelationen, framträdandes som det »individuella utbytet av pengar mot arbete», det faktumet att kapitalet exploaterar arbetarnas kollektiva arbetskraft. En arbetare som anställs tillsammans med hundra andra arbetare och som måste göra samma arbete kommer troligen att se att det »individuella avtalet» bara är ett skämt, jämfört med till exempel en hantverkare som »innehar» en speciell förmåga och därför har en speciell form av arbete att sälja.

Relationen till arbete

Arbetet är under kapitalismen abstrakt. Vilka specifika uppgifter man utför är oviktigt; det är enbart faktumet att arbetet tillför mervärde till varan som är intressant för kapitalet. En arbetare som måste göra »oskolat» arbete tillsammans med andra kommer att ha ett annat förhål- lande till arbetet än en specialiserad arbetare. Den förre kommer att uppleva arbetet som abstrakt och därigenom vara mindre benägen att glorifiera det eller enbart organi- sera sig inom ramarna för sitt yrke.

Relationen till andra arbetare

En formell betraktelse av klass räcker inte långt. Det visar sig när vi ser på arbetskraftens och ledningens samman- sättning på fabriksgolvet. Vi kan konstatera att förmän, gruppledare eller chefer också är »lönearbetare» och där- för exploaterade, men nästan varje kamp måste konfron- tera dessa »småbossar». Den hierarkiska arbetsdelningen av den samhälleliga produktionsprocessen är grunden för en rasistisk och sexistisk delning inom arbetarklassen. Å ena sidan splittrar kapitalet arbetarna, men å andra sidan för kapitalet samman arbetare av alla hudfärger, kön, nationaliteter och så vidare i produktionsprocessen. Om splittringen mellan arbetare ifrågasätts eller förstärks be- ror allmänt på kampen. Fabriker, speciella sektorer och så vidare med en »mångkulturell» sammansättning är extra avgörande i denna process.

Relation till produktionsmedlen

Kapitalet är processen inom och resultatet av ett produk- tionssätt där det döda arbetet (maskiner, arbetsmaterial) styr över den levande arbetskraften. En arbetare som måste underkasta sig maskinernas rytm, och som lägger märke till att hans/hennes situation inte förbättras trots de teknologiska framstegen, är mer benägen att konfron- tera kapitalet, som en motsägelsefull produktionsform. Hantverksarbetaren är fortfarande »herre» över sina arbetsredskap i produktionsprocessen och ser därigenom troligare sin »chef» som symbolen för exploatering.

Relation till varan

Arbetare inom massproduktionens fält inser bara genom att arbeta, att varornas kvalitet spelar en sekundär roll och att allt handlar om kvantitet. Vanligen kan arbetarna inte relatera till varornas bruksvärde eftersom de bara ser en liten del av hela produktionsprocessen och på ett stadium där varan ännu inte har något bruksvärde. Många arbetare framställer inte en materiell vara, utan arbetar under industriliknande former med att leverera »tjänster». Vi måste diskutera effekten för arbetarkampen av dessa varornas immaterialitet. Det fortsätter att vara en öppen fråga för oss hur långt kampen hos hantverkare, jord- bruksarbetare och andra proletärer som inte arbetar under »industriella» former kan utveckla en antikapitalistisk karaktär. Det är en avgörande fråga om dessas kamper kan förenas med »industriproletariatets» kamp, trots de skiljda villkoren, och utan utomstående förmedlare (som exempelvis globaliseringsrörelsen, Peoples Global Action, zapatisterna och andra organisationer som försöker att länka samman olika »sociala rörelser»).

d. expansion

Om kampen kan spridas och expandera beror också på spontanitet, den samhälleliga situationen och rena slum- pen. För en politisk strategi är det viktigt att analysera den materiella basen för en expansion: vad är förhållan- det mellan en enskild kamp och den totala samhälleliga produktionen? Enskilda företag är, i större eller mindre utsträckning, sammankopplade i den samhälleliga arbetsdelningen: internationella produktionskedjor, transporter, kopplingar till forskningsarbete på universitet, till of- fentliga sektorn och distribution. Det finns olika sätt som en kamp kan påverka samhället, till exempel det sätt en strejk påverkar massarbetarnas vardagsliv. Lägger arbetare som inte är direkt engagerade i en strejk märke till dess resultat som producenter, eftersom de till exempel inte kan göra sitt arbete då det saknas komponenter? Märker de det som konsumenter, då de till exempel saknar sin dagliga tidning på morgonen? För spridandet av kampen är det viktigt att andra arbetare inte bara är informerade genom media, utan också påverkas i sitt dagliga arbete och liv. Dessa effekter visar på den samhälleliga dimen- sionen i dagens produktion och kullkastar föreställningen om »isolerade arbetsplatser». Även de sociala förmågor som arbetarna förvärvar medan de är arbetskraft påverkar deras potential att bryta igenom kampens isoleringen, genom egen aktivitet: till exempel kunskapen om hur man organiserar och improviserar i produktionsproces- sens kaos, förmågan att använda kommunikationsmedlen, immigrantarbetarnas erfarenheter och kontakter.

e. politiskt allmängörande

I klasskampens historia har det aldrig uppstått en »mass- resning», en samtidig resning hos majoriteten. Det har alltid varit små sektioner av proletariatet (från en en- staka fabrik, bransch eller region) som startat upproret, som drivit det framåt och som blivit symbol eller fokus för klassrörelsen. Dessa »kärnor» är varken baserade på ett »högre medvetande» eller har uppstått av slumpen. På 60- och 70-talet var det huvudsakligen arbetarna i bilfabrikerna som spelade denna roll. Bilsektorn var den drivande kraften bakom den kapitalistiska boomen under de föregående årtiondena. Den absorberade tusentals ar- betare, som flyttade från olika fattiga regioner till de stora städerna. Bilindustrin allmängjorde arbetarnas kunskap om teknologi och arbetsorganisering på ett internationellt plan. Den var i centrum för den internationella arbets- delningen med produktiva länkar till nästan varje annan sektor. Genom att varan – bilen – var en symbol för ökat välstånd, var enda chansen att få del av den att under- kasta sig fabrikens styre. I andra tider och platser har det varit speciella regioner som har varit rörelsens centrum. Detta i mindre grad på grund av »tradition», än för dessa regioners betydelse i den samhälleliga produktionsproces- sen, såsom hamnstäder och gruvregioner. I utvecklingens centrum kan kopplingen till staten och kapitalet ses lätt- tare (planering av infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, speciallagar), och den globala karaktären i detta samhälle är tydligt (»utländska investeringar», invandring m.m.). Vi kan ta städer som Turin som exempel för 50- och 60-talet, de sydamerikanska maquilladoras och »speciella utvecklingszoner» i Kina idag. Även i Europa finns ut- vecklingszoner (till exempel Polens västra gräns, regionen runt Dresden, Piemont). Vi tror att kampen kan sprida sig utan dessa »center», men ofta är det som begränsar strejkrörelser det faktumet att »centrum» inte har deltagit eller har besegrats. Så frågan om ett »allmängörande» är inte en fråga om »politiskt ledarskap», utan en fråga om i vilken utsträckning kamper kan församhälleligas längst den samhälleliga produktionens linjer och slå mot kapita- lets centrala punkter.

f. kommunistiska tendenser

Det finns vitt skilda synsätt på den kommunistiska ten- densen. Å ena sidan finns synsättet att människor har ett »mänskligt behov» efter ett bättre samhälle som uttrycks i deras kamp mot exploatering. Å andra sidan finns det ortodoxa synsättet att produktivkrafternas utveckling kommer att omkullkasta kapitalismen och göra kommu- nismen möjlig. Leninisterna och de flesta vänsterkom- munistiska strömningarna har en väldigt mekanisk syn på produktivkrafterna: teknologins utveckling och expansio- nen av den samhälleliga arbetsdelningen sker med kon- kurrensen som drivkraft. Kommunismens grund är det faktumet att de växande produktivkrafterna är förmögna att minska den individuella arbetstiden. Dessa ström- ningar ser bara till det faktum att produktivkrafterna är i fel händer, och ignorerar motsättningarna i teknologins materiella form (löpande band), i vetenskapen (taylorism) och i församhälleligandet (globalisering) – vilka i sig är grunden för det kapitalistiska styret över arbetarna. Upp- hävandet av dessa motsättningar kan bara ske inom en klassrörelse som både förändrar produktionens materiella förutsättningar och församhälleligar produktionskraf- terna under kampens gång. Därför måste kamp relatera till de samhälleliga möjligheternas motsättningar (enorm produktion av materiellt välstånd, ökad produktivitet) och verklighetens slavande och relativa fattigdom.

Ett fortsatt centralt problem är den ojämna utveckling- en: produktivkrafterna existerar inte enbart som en »nivå av produktivkrafter» avskild från arbetarna. Den tekno- logiska nivån, användandet av forsk-ning och vetenskap och graden av samhällelig arbetsdelning är olika i varje sektor, region och så vidare. Då arbetare måste möta olika utvecklingsstadier i arbetsprocessen, så förhåller de sig i kampen på olika sätt till möjligheterna och motsättning- arna i de samhälleliga produktivkrafterna. I underutveck- lade områden (inga eller få investeringar, investeringar i »arbetsintensiv» exploatering) kommer »behovet av kom- munism» framförallt att uttryckas i arbetarnas attacker mot fattigdom och arbetsintensiv produktion, som en konsekvens av den kapitalistiska användningen av sam- hällelig produktivitet. I utvecklingens centrum visar sig motsättningarna rent faktiskt i att livet, trots den »tekno- logiska utvecklingen» och »överflödet», fortfarande styrs av slit och relativ fattigdom.

Huvudfrågan blir ur vilken punkt i den ojämna ut- veckling kampen kan utveckla sig till en nu global »pro- duktivkraft». Vilken kamp kommer att vara förmögen att uttrycka möjligheterna och hoppet om en bättre pro- duktionsform, tack vare de materiella förutsättningarna (teknologisk nivå, vetenskap, arbetsdelning och så vidare) den kan växa fram ur? Den kommunistiska revolutionen måste riva ner den artificiella förekomsten av »utveckling och underutveckling». Vi måste fråga vid vilken punkt i samhällsproduktionen som denna process startar och utvecklar makt. Det är lätt att hitta bra exempel som visar sambanden mellan produktivkrafternas nivå och klasskampens utopi. Revolter i jordbrukssamhället har i mindre grad en »samhällsutopi» utan reser snarare krav på att få bruka jorden på eget sätt. Fabrikskampen i Västeuropa i början av förra århundradet utvecklade det socialistiska hoppet att själva styra fabrikerna, och därige- nom hela samhället, under arbetarnas kontroll. Kamperna på 60- och 70-talet uttryckte hur produktionen gjordes alltmer »vetenskaplig», maskineriets ökade terror och alienationen från arbetet och varorna. Åtskillnaden mel- lan »arbetarkampen» och andra sociala rörelser upplöses mer och mer på grund av det faktum att hela samhället (skolan, universitetet, stadens infrastruktur) hade knutits närmare den »faktiska produktionsprocessen». Rörelsens centrum (fabriken, universitetet) tillägnade sig mycket av det moderna samhällets »produktiva möjligheterna». Den ökande arbetsdelningen inom fabriken och vid löpande bandet användes för att organisera nya former av strejker; ockuperade fabriker och universitet blev centrala mötes- platser; den »nya vetenskapen» och nya kommunikations- medel utvecklades av rörelsen, och så vidare. Genom att göra detta blev rörelsen själv mer »produktiv» och kreativ och spred utvecklandet av »produktionsmedlen» till andra delar av samhället. Rörelsen speglade »produktivkrafter- nas utveckling» i sina krav: inte »fabriken under arbetar- nas kontroll» utan »automatisering i fabriken och välstånd åt alla…»

6. Klassammansättningen uttrycker klasskampens inner- sta sam-manhang och tendens. Problemen ovan väcker frågan om strategier för klasskampen. Strategin kan bara erhållas ur kapitalismens ten-denser. I produktio- nens samhällsprocess skapas och sammankopplas delar av utveckling och underutveckling, som en reaktion på klass-motsättningarna, vilket förklarar den dynamiska karaktären i systemet. Inom högteknologiska fabriker så finns det olika avdelningar, eller olika »teknologiska» nivåer. Dessa fabriker är själva kopplade till leverantö- rer med olika utvecklingsstandard, ända ner till »tredje världens» sweatshops. De olika utvecklingsnivåerna är den materiella basen för klasskampens uppsplittring och ojämnhet. Arbetarkamper som kan sprida sig över den »ojämna utvecklingens» leder till att motsättningarna inom produktionen blir mer likartade. Arbetarnas kamp i bilfabriken på 60-80-talet fick resultatet att förhållan- dena i huvudfabrikerna blev lika över hela världen, även i tidigare »underutvecklade zoner» (Mexiko, Brasilien med mera), såväl på den teknologiska nivån som för arbetarna (en likartad relation mellan lön och vara). Kapitalet rea- gerade på den »politiska klassammansättningen» (klass- kampens spridning) med en »teknisk nysammansättning», med reproduktionen av en ojämn utveckling på ett högre plan: regioner »avindustrialiseras», i andra skapar kapitalet stora teknologiska språng framåt, de gamla kärnfabri- kerna delas upp i olika enheter i en produktionskedja, produktionen »globaliseras» etc. Kapitalet skapar nya utvecklingscenter som kan bli nya kristalliseringspunk- ter för framtida klassrörelser, för kampens spridning och allmängörande. Vi kan förvänta oss nya klassrörelser och nya förbindelser mellan dessa. Dessa rörelsers strategi kommer inte att växa fram lösryckta i revolutionärernas huvuden, utan finns inom den materiella utvecklingens process (av arbetsdelning, maskineri och så vidare).

7. Revolutionärens uppgift är att analysera den kapita- listiska utvecklingen för att kunna bedöma och visa på klasskampens potential. Revolutionärens särskilda roll kan inte förklaras med ett »politiskt medvetande» som inte kan nås genom klasskampen. Den kan inte härledas ur ett allmänt synsätt eller tolkning av saker som faktiskt händer. Makten, möjligheterna till självorganisering, till expansion och allmängörande bestäms av produktions- förhållandena. Revolutionärernas uppgift är att visa på sammanhangen mellan de materiella förhållandena och kampens praktik och perspektiv. Klassrörelsen kommer att äga rum inom ett nät av utveckling och underutveck- ling. Därför måste vi visa på kopplingen mellan olika delar i detta nät och de politiska orsakerna till ojämlik- heten. Analysen av den materiella basen för arbetarkam- pen bestämmer också var vi ska intervenera. Det är inte tillräckligt att bara följa kampens »spontana» mönster och dokumentera dem. Vi måste leta efter punkter vilka kan vara av strategisk betydelse för framtiden. Dessa områden behöver inte vara de »mest utvecklade» eller »ackumula- tionens center». Ofta är de sektorer som förbinder olika nivåer av utveckling (transport mellan olika fabriker, »informationsarbete» mellan produktion och distribution) betydande för en spridning av kamper. För detta behöver vi mer än bara ett informellt utbyte mellan våra grupper, vi behöver en organiserad diskussion och intervention.