Tillsammans med cirka 250 personer från den breda arbetarrörelsen deltog vi idag i Ådalsmarschen mellan Frånö och Lunde till minne av skotten i Ådalen 1931 då 5 arbetare dödades av svensk militär när de demonstrerade mot sänkta löner och strejkbryteri.
Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal vid pausen i Strömnäs:
Simon Nikolaus Nordin var 21 år gammal 1931. Han jobbade som slipare på sågen här i Strömnäs och han var förbannad på hur samhället såg ut. Han var förbannad för att han behövde bo med hela sin familj och sina föräldrar i ett enda rum på kolbacken i Strömnäs. Han var förbannad för att lönen inte ens räckte till mat och kläder.
När Graningeverkens ägare satte in strejkbrytare blev han ännu mer förbannad. Simon visste att arbetarna kunde vinna vilken strid som helst bara de lät bli att arbeta, att när sågverken och massafabrikerna stod stilla förlorade kapitalägarna långt mycket mera pengar än vad de fattiga strejkande arbetarna någonsin kunde drömma om att arbeta i hop på sina magra löner. Därför bestämde sig Simon också att gå Frånö till Lunde den 14:e maj för att ta itu med strejkbryteriet.
Då, precis som idag, fick arbetarna sätta tilltro till sig själva om något skulle bli gjort. Arbetarklassens befrielse måste helt enkelt vara deras eget verk, och varför då inte börja med att ta i tu med strejkbrytarna som nu fanns på hemmaplan?
Förutom att vara en indignerad arbetare mitt i en uppslitande klasskonflikt 1931, var Simon Nikolaus Nordin också min farfar. Han levde hela sitt liv här i Strömnäs, men han dog ungefär en månad efter att jag föddes, i början av december 1978, 68 år gammal, plågad av både fysisk och psykisk ohälsa.
Eftersom jag inte fick lära känna min farfar undrar jag i bland vad han skulle säga om samhället som det ser ut idag. Jag tror att han skulle vara förbannad fortfarande. För väldigt mycket har gått väldigt fel i Sverige idag:
Människor från Syrien och andra krigshärdar flyr sina hem i desperation, men nekas inträde i Europa därför att fascismen och högerpopulismen återigen står högt på agendan i de politiska finrummen.
Återigen finns fattiga människor i Sverige som inte har råd med mat för dagen och som inte kan få en bostad värd namnet. Fattiga människor ligger och sover i skjul, kojor och tält eller direkt på gatan. De jagas från plats till plats av polisen utan möjlighet till rättvisa och utan framtidsutsikter.
Almega, den stora arbetsköparorganisationen, har i årets lönerörelse aktivt kartlagt fackansultna och tillsammans med Strömma kanalbolag satt in strejkbrytare under Sjöbefälsförbundets strejk på skärgårdsbåtarna i Stockholms skärgård.
Och som av en händelse har det, sedan den 1:a februari i år, återigen blivit lagligt att ställa militärer ur Sveriges yrkesarmé mot civila demonstranter.
Men precis som arbetare gjorde motstånd mot den gryende fascismen och kämpade mot kapitalismen på 30-talet gör folk motstånd värden över i dag också. Ännu finns det hopp. I samma stund som Ådalen reser sig och 25 000 personer demonstrerar mot försämringar i sjukvården här, samlas hundratusentals fransmän på torg runt om i Frankrike under parollen ”Nuit Debout”, som betyder ”uppe hela natten”. I Spanien finns en stark rörelse av ”los indignados” som kämpar mot vräkningar och social orättvisor. I Rojava i Kurdistan byggs ett frihetligt socialistiskt samhälle upp, mitt under brinnande krig.
Vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma och att vi är många som ser alla dessa problem som kapitalismen skapar i våra liv, överallt, hela tiden. Aldrig har det varit mera sant att arbetarklassen saknar ett fädernesland, vi kan inte lita till att någon kommer ta hand om oss, utom vi själva. Men arbetarklassen sitter på all makt i samhället och genom att helt enkelt lägga ned arbetet kan vi få vad vi vill. Vi har ännu idag möjligheter att ta till för att krossa klassamhället.
Men vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för. Utan kamp kommer ingen seger. Om vi kämpar, om vi reser oss upp som en klass, oavsett varifrån vi kommer, vilka språk vi talar, vilket kön vi har och var någonstans i klassen vi befinner oss så är vi garanterade segern, för utan oss arbetare så kan inte en enda kapitalist tjäna ett enda öre. Det är vi som utför allt arbete oavsett om det är i en fabrik, på ett kontor eller om det sker obetalt i hemmet. Till och med de av oss som är sjuka och arbetslösa, eller de som tigger på gatorna har en funktion i klassamhället och det finns en anledning till att de är där de är idag. Någon tjänar pengar på våran olycka. Vi både kan och ska bestämma att alla dessa pengar som vi skapar genom vårat arbete ska fördelas rättvist.
Jag har organiserat mig politiskt för att kämpa för det klasslösa samhället, precis som min far och mor gjorde före mig och som min farfar gjorde här i Strömnäs för exakt 85 år sedan. Genom att arbeta målmedvetet och kompromisslöst tillsammans kan vi bryta ned klassamhället och i stället bygga ett samhälle efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Alla vi som är här i dag är sannolikt politiskt organiserade redan, vi finns i fackföreningar, partier och oberoende socialistiska förbund. Därför vill jag inte uppmana någon här att organisera sig politiskt. I stället vill jag uppmana alla här att organisera! Att se till att hjälpa andra att komma med i kampen, ta på er att göra jobbigt arbete. Gör det som måste göras, men som inte är enkelt eller kul. Håll alltid vårat mål, det klasslösa samhället för er inre blick och kämpa på även när det är motigt. För jag kan lova er att det är värt det. I samma stund som vi som klass förstår våran styrka kommer vi inte längre behöva slåss, då kommer det inte längre finnas några slag kvar att utkämpa, vi kommer redan att ha vunnit kriget. Tack!
