”Det här är Rumäniens problem!”, ”Rumänien borde inte fått gå med i EU”, ”Kasta ut Rumänien ur EU!”

Dessa är vanligen upprepade uttalanden i kommentarsfält och på tidningars insändarsidor när EU-migranternas situation diskuterats det senaste året. Inte sällan hörs de till och med från mittenpolitiker, när krav ställs på ansvarstagande för den sociala utsatthet som blivit allt synligare i utkanten av våra bostadsområden.

Så varför har länder som Sverige, Tyskland, Storbritannien och Frankrike ett intresse av att befinna sig i union med nationer öster om före detta järnridån? Svaret på den frågan är i första hand inte idealistiskt, utan ekonomiskt.

I takt med att Brasilien, Kina, Indien och Ryssland växt till starka ekonomiska aktörer har även konkurrensen om sinande naturresurser och arbetstillfällen hårdnat. Detta har å ena sidan föranlett den gruvboom i till exempel Sverige, Finland och Grekland som ska säkra unionens resursförsörjning och därmed oberoende av de växande ekonomierna, men, det har å andra sidan även skapat ett behov av prispressad arbetskraft i framförallt exportindustri och byggnation. Under det senaste decenniet har en avsevärd andel industrier centraliserats till Tyskland, som upprätthållit konkurrensen genom ständigt ökade tillgångar av rörlig, billig arbetskraft från öst. Samtidigt skapar de öppnade gränserna även stärka konsumentmarknader för de produkter som produceras.
I hela Europa hålls vinsterna i byggbranschen uppe med samma metoder. Ett centralt syfte med EU:s utvidgning österut är alltså jakten på billigare arbetskraft och växande (kontroll av) exportmarknader.

Men med (de nationalekonomiska) vinsterna av en rörlig arbetskraft följer också en ökad rörlighet av social utsatthet. Vi lever i en tid där den första världen flyttat in i den tredje, men där den tredje också flyttat in i den första. De klasskillnader som tidigare dolts i geografiska uppdelningar syns plötsligt även i de regioner där kapital anhopats. Att förbjuda ”utländska medborgare” att tigga är ett försök att åter osynliggöra den globala kapitalismens sociala konsekvenser.

Vi tror inte på en ”återgång” eftersom vi vet att detta skulle kräva andra former av lönedumpning, höjd pensionsålder, längre arbetstider och tvingande metoder för ökat barnafödande.
Vi menar istället att vi måste skapa rörelse för en ”globalisering underifrån”, där vi kämpar tillsammans för sociala skyddsnät anpassade till nuvarande situation, och på sikt för ett annat, mer jämlikt produktionssätt. Bara genom att agera tillsammans kan vi påtvinga en resursfördelning av de växande rikedomarna, som de senaste trettio åren kommit allt färre till del. Därför organiserar vi oss med våra grannar, både de med och de utan permanent hem, för att rätten till bostad ska vara villkorslös!