Kategorier
Allmänt

Svaret kan bara vara en globalisering underifrån!

iStock_000017352219Small

”Det här är Rumäniens problem!”, ”Rumänien borde inte fått gå med i EU”, ”Kasta ut Rumänien ur EU!”

Dessa är vanligen upprepade uttalanden i kommentarsfält och på tidningars insändarsidor när EU-migranternas situation diskuterats det senaste året. Inte sällan hörs de till och med från mittenpolitiker, när krav ställs på ansvarstagande för den sociala utsatthet som blivit allt synligare i utkanten av våra bostadsområden.

Så varför har länder som Sverige, Tyskland, Storbritannien och Frankrike ett intresse av att befinna sig i union med nationer öster om före detta järnridån? Svaret på den frågan är i första hand inte idealistiskt, utan ekonomiskt.

I takt med att Brasilien, Kina, Indien och Ryssland växt till starka ekonomiska aktörer har även konkurrensen om sinande naturresurser och arbetstillfällen hårdnat. Detta har å ena sidan föranlett den gruvboom i till exempel Sverige, Finland och Grekland som ska säkra unionens resursförsörjning och därmed oberoende av de växande ekonomierna, men, det har å andra sidan även skapat ett behov av prispressad arbetskraft i framförallt exportindustri och byggnation. Under det senaste decenniet har en avsevärd andel industrier centraliserats till Tyskland, som upprätthållit konkurrensen genom ständigt ökade tillgångar av rörlig, billig arbetskraft från öst. Samtidigt skapar de öppnade gränserna även stärka konsumentmarknader för de produkter som produceras.
I hela Europa hålls vinsterna i byggbranschen uppe med samma metoder. Ett centralt syfte med EU:s utvidgning österut är alltså jakten på billigare arbetskraft och växande (kontroll av) exportmarknader.

Men med (de nationalekonomiska) vinsterna av en rörlig arbetskraft följer också en ökad rörlighet av social utsatthet. Vi lever i en tid där den första världen flyttat in i den tredje, men där den tredje också flyttat in i den första. De klasskillnader som tidigare dolts i geografiska uppdelningar syns plötsligt även i de regioner där kapital anhopats. Att förbjuda ”utländska medborgare” att tigga är ett försök att åter osynliggöra den globala kapitalismens sociala konsekvenser.

Vi tror inte på en ”återgång” eftersom vi vet att detta skulle kräva andra former av lönedumpning, höjd pensionsålder, längre arbetstider och tvingande metoder för ökat barnafödande.
Vi menar istället att vi måste skapa rörelse för en ”globalisering underifrån”, där vi kämpar tillsammans för sociala skyddsnät anpassade till nuvarande situation, och på sikt för ett annat, mer jämlikt produktionssätt. Bara genom att agera tillsammans kan vi påtvinga en resursfördelning av de växande rikedomarna, som de senaste trettio åren kommit allt färre till del. Därför organiserar vi oss med våra grannar, både de med och de utan permanent hem, för att rätten till bostad ska vara villkorslös!

Kategorier
Stockholm

Vid fort Europas inre gränser

Vad är det som händer?
Stockholms kommun har beslutat att avhysa hundratals EU-migranter från en ödetomt i Högdalen. Kronofogden har hotat att riva lägret måndagen den 17/2 och under veckan som gått har majoriteten av de som bott där därför flyttat till andra delar av staden. Vilka är motiven till avhysningen?
Det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr uppger att vräkningen sker av ”humanitära skäl”. Fredrik Jurdell, avdelningschef på Socialtjänsten, kallar bosättningen ”ovärdig” men medger i nästa andetag att de boende saknar de ekonomiska resurser som ger tillgång till andra alternativ. Att vräkningen skulle vara ett sätt att förbättra den humanitära situationen för de människor som varit hänvisade till egensnickrade skjul under vintern är givetvis ett absurt påstående. Tvärtom fungerar vräkningen som ett sätt att omöjliggöra en redan svår livssituation. Värdiga boendeformer erbjuds inte, däremot betalda hemresor för migranterna, som i de flesta fall är rumänska medborgare. I egenskap av EU-medborgare kan de inte deporteras, därför hittar kommunen andra sätt att göra livet så svårt som möjligt för dem. Målet är att de självmant återvänder hem. Rumänien är ett av EU:s fattigaste länder och för minoritetsgrupper som romer är situationen allra svårast. 84% av de rumänska romerna lever utan tillgång till rinnande vatten, el eller avlopp enligt en EU-undersökning. Arbetslösheten är nära hundraprocentig. Socialförvaltningen uppskattar att 90% av de hemlösa EU-migranter som befinner sig i Stockholm är romer. På vilket sätt underlättar Jerlmyr för dessa människor?

Den ”fria” rörligheten
De som bott i kåkstäderna i Högdalen befinner sig i en situation som är knuten till ekonomiska och politiska skeenden som utspelar sig på en rad olika nivåer: EU, Rumänien, Sverige, Stockholm. Den vackra frasen om fri rörlighet inom Europeiska unionen ekar idag tomt för de flesta – den rättigheten är förbehållen kapitalet. För romer och papperslösa migranter är realiteten en annan: den inre gränskontrollens. Det svenska REVA-arbetet blev synligt för allmänheten för ett drygt år sedan, då polisen kontrollerade icke-vita resenärers identitetshandlingar i Stockholms tunnelbana. Polisens uppenbart rasistiska arbetsmetoder väckte stark avsky. Romers utsatthet i Sverige blev också tydlig när det uppdagades att polisen upprättat ett register över romer och resande, omfattande tusentals människor, även avlidna personer och barn. REVA och avhysningen av lägret i Högdalen visar på samma process: vår stad har blivit arena för en rasistisk och cynisk politik som är uppkopplad mot EU.

Kriminaliseringen av fattigdom
Rumäniens ambassadör i Sverige, Raduta Machate, gick nyligen ut i en debattartikel och yrkade för ett tiggeriförbud i Sverige. Tiggeri är illegalt i Rumänien och en rad andra EU-länder, vilket enligt Machate underlättar ”integrationen” av romer och gör dem mer anställningsbara. Kriminalisering av fattigdom och bestraffning av tiggeri har djupa historiska rötter i Europa. På 1500-talet instiftades rigorösa straff i England, där lösdrivare piskades, stympades och brännmärktes. I Frankrike infördes en liknande lagstiftning på 1700-talet och även i Sverige har fattigdom bemötts med repression och tvångsarbetsåtgärder. Fattigvårdsauktioner, där barn såldes som arbetskraft till högstbjudande, förbjöds så sent som 1918 i Sverige. Kriminalisering av fattigdom är en metod som syftar till att tvinga fram arbete ur motvilliga kroppar, och utplåna de kroppar som inte är arbetsföra. Det är ett fenomen med en mörk och våldsam historia. Den pågående europeiska nedmontering av välfärden skapar förutsättningar för återkomsten av en sådan hård och bestraffande hållning till fattigdom, där sociala problem blir föremål för polisiära insatser, vilket vi sett i brasilianska favelor och franska banlieus de senaste åren. Beslutet att tredubbla polisnärvaron i Rinkeby och Tensta, samt rivningen av lägret i Högdalen, är oroande tecken till en liknande utveckling i Sverige.

En ren stad
Stockholm genomgår just nu omfattande omvandlingsprocesser, med den uttalade ambitionen att förvandla staden till en attraktiv och konkurrenskraftig storstadsregion. ”Ett Stockholm i världsklass” är den slogan man valt för projektet. Kapital och köpstarka invånare ska lockas hit genom bl.a. privatiseringar och utförsäljningar av bostadsbeståndet samt byggen av arenor och gallerior. Inflytandet över stadsplanering och utveckling flyttas allt längre från de boende själva, och de grupper som drabbas hårdast är de med minst tillgångar, som trängs allt längre bort från stadens centrum i takt med gentrifieringen. Varför är det så viktigt för Stockholms kommun att driva bort egendomslösa människor från en ödetomt i Högdalen? Är det ett försök att städa bort misär och fattigdom från stadsbilden i ett Stockholm i världsklass? I en stad där rätten till bostad är satt på undantag och där allt fler tvingas ta stora banklån för att kunna slå sig ned finns det en risk att något händer med solidariteten och omtanken. Bostadsrättsägarnas intressen knyts till kvadratmeterpriser och områdets attraktivitet blir av ekonomiska skäl viktig att upprätthålla. Läger för hemlösa EU-migranter eller boenden för ensamkommande flyktingbarn höjer inte marknadspriserna i ett område – risken är att det tvärtom sänker dem. Att polisen och andra myndigheter behandlar romer, papperslösa och icke-vita människor som kriminella element riskerar att förstärka och driva på en utveckling där vissa betraktas som icke-önskvärda eller belastande. Söderortsbornas engagemang för EU-migranterna i Högdalen, som kommit till uttryck via en rad initiativ till bland annat kläd- och pengarinsamlingar för att underlätta den svåra situationen, visar att det finns krafter som är starkare än det ekonomiska egenintresset. Det är dock viktigare än någonsin att uppmärksamma de effekter bostadspolitiken och stadsplaneringen i Stockholm får – hur skillnader mellan människor etableras och förstärks. Att solidarisera sig är att se till att alla behövande räknas in, inte pekas ut. Det är att kämpa mot segregering och rasism, för allas rätt till staden.

Kategorier
Allmänt Stockholm

fAåA Sthlm: Glastorn & stålburar


Mäktigt, så mäktigt. Frankfurt är en stad i Malmös storlek, men med en skyline som snarare liknar Manhattans. Mainhattan kallas också bankdistriktet, beläget mitt i stadskärnan, där alla större europeiska banker har kontor. Och mitt i allt ligger Europeiska centralbankens euroskrapa. Frankfurt är Europas ekonomiska huvudstad. Med i den europeiska krisen kanske vi även borde benämna den som Europas politiska huvudstad. Det är härifrån Trojkan – Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska unionen – skickar ut sina styrdirektiv om åtstramningar och krispolitik. Det är från dessa glastorn de nyliberala teknokraterna blickar ut över Europa. Deras Europa från ovan.

Revoltvågen mot krispolitik och åtstramningar svepte över världen 2011, fick ut människomassor på gatorna och svepte bort diktatorer. De spanska Indignados och amerikanska Occupy-rörelsen ockuperade torg, satte upp tältläger och började samla ett socialt alternativ och försöka artikulera ett motstånd, förankrat i kvartersorganisering, antivräkningskommittéer och generalstrejker. Rörelsen har bitit sig fast, förankrats. Dess lokalitet, trögrörlighet och vardagsförankring har varit dess styrka. Men dess förmåga att nätverka och kommunicera på ett internationellt och europeiskt plan har än så länge varit begränsad – förutom genom kampernas tydligaste symboler (tältlägren, stormötena, slagorden, aktionsdagarna).

En allians av vänsterorganisationer, med Interventionistische Linke i spetsen, kallade till en internationell samling den 16-19 maj. Uppmaningen var att blockera ECB och bankdistriktet, Blockupy Frankfurt, och visa att grekerna, spanjorerna, italienarna och de andra europeerna som kämpade lokalt inte stod ensamma. Att sända en tydlig signal mitt inifrån Tyskland, från det europeiska kapitalets huvudstad, mitt ifrån bestens hjärta – att teknokraternas krispolitik inte var oomstridd ens i deras egna högborg. Vi i Förbundet Allt åt alla hörsammade kallelsen och mobiliserade till protesterna.

Tajmingen i protesten förstärktes även av de nationella och regionala val som hölls i Europa veckorna innan, där medborgarna i land efter land (Grekland, Frankrike, Tyskland, Italien) straffade de politiska partier som hölls ansvariga för krispolitiken. Blockaden av Frankfurt kunde inte genomförts i ett mer laddat läge. Så de lokala myndigheterna tog till extraordinära metoder för att stoppa oss.

Den kristdemokratiska överborgmästaren Petra Roth hade nyligen förlorat regionalvalen, men kommer inte lämna över makten i staden förrän i juni. Så detta var hennes sista åtgärd vid makten. Hon hade dessutom stöd i ryggen inte bara av tyska staten, utan även den lokala borgarklassen. Den 31 mars hade nämligen en autonom svartablocketdemonstration med 6 000 deltagare hållits i staden, som efter polisangrepp hade övergått i kravaller och flera lyxbutiker i stan hade fått sina skyltfönster krossade – vilket resulterade i en stor medial hets mot de autonoma.

Roth och polismyndigheten såg därför till att förbjuda alla offentliga aktiviteter under Blockupy-dagarna. Inga folksamlingar fler än fyra personer skulle tillåtas, större samlingar än så skulle räknas som olaglig demonstration. Till och med Blockupys tältläger och rejvfest förbjöds. Till och med demonstrationen mot demonstrationsförbudet förbjöds. Först i delstatens högsta domstol gavs ett (!) arrangemang tillstånd: den stora lördagsdemonstrationen. Runt 5000 poliser var hela tiden i tjänst under Blockupydagarna, sammanlagt var ca 15 000 utkommenderade. Tunnelbanestationerna i centrum stängdes av, hela bankkvarteret spärrades av med kravallstaket och piketbussar. Europeiska centralbanken förvandlades till ett fort. All bankpersonal gavs ledigt och stan stannade helt upp. Occupy Frankfurts tältläger, som pågått i ett halvår utanför ECBs huvudkontor, stormades och tömdes på folk.

Som motiv för de särskilda åtgärderna angavs att i tyska statens avtal med EU om att husera ECB i Frankfurt ingick att staten skulle garantera att vissa essentiella funktioner skulle upprätthållas så ECBs verksamhet där skulle vara möjlig. De hänvisade därigenom till att skyddet av ECB var en fråga om internationell lag, inte tysk – och krävde därför att få gå utanför den tyska författningens rättigheter.

Det var alltså en redan nedstängd stad som alla vi tillresta europeiska aktivister mötte när vi kom till Frankfurt på onsdagkvällen och torsdagmorgonen. All Blockupys infrastruktur hade slagits sönder eller förbjudits, ett femtiotal föredrag, möten och workshops fick ställas in. Det var oklart var vi skulle

sova eller samlas. Men steg för steg organiserades allt upp igen. På torsdagmorgonensamlades vi med ca 200 aktivister till ett stormöte på universitetscampuset i Bockenheim. Vi fick höra att bussarna från Rom,Hamburg och Berlin var stoppade och genomsöktes. Alla aktivister i bussarna identifierades, filmades, vissa togs in på polisstationer och några av bussarna eskorterades tillbaka till sina städer av polisen. På Paulsplatz samlades 1500 personer, mycket Frankfurtbor, medlemmar från facket Ver.di och vänsterpartiet Die Linke, i en spontan manifestation mot demonstrationsförbudet. De höll upp tyska konstitutionen mot polisen, den konstituerade makten blev därigenom konstituerande igen – när dessa frankfurtbor tog sin självklara rätt att samlas på gatorna. Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”.

Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

På fredagen, dagen då bankkvarteren skulle blockeras, hade polisen satt upp checkpoints vid centralstationen och alla större vägar. Återigen greps folksamlingar på fler än fem personer och bussades iväg. Ändå lyckades mängder av aktivister samlas runt avspärrningarna. Det blev en katt-och-råtta-lek hela dagen. Ett slagord spred sig som en löpeld, alla skanderade det sjungandes mot polisen. ”Ihr habt euch selbst blockiert”, ni har blockerat allt själva. Bankkvarteren stod ju helt still, all verksamhet låg ju helt nere i tre dagar. Utan att vi ens behövde blockera dem.

Vi var många som inte lät oss begränsas av polisens illegitima tillträdesförbud, på fredagen greps vi för att ha brutit mot det grundlösa tillträdesförbudet. Under nio timmar blev vi förhörda, tvingade att klä av oss nakna och fick sitta i en kall cell med knäckebröd och vatten. Allt utan att en enda gång få veta vilket brott vi var gripna för. När vi släpptes fick vi nya grundlösa platsförbud för att skrämma oss att inte delta i den stora demonstrationen på lördagen.

Repressionen var tänkt att knäcka motståndet, att få oss att vilja ge upp, inte våga oss in i innerstan, att undvika den stora demonstrationen och göra våra röster hörda. Det misslyckades fundamentalt, från statens sida. Det fina med olydnadsaktioner är ju att de räknar in polisens agerande och repressionen i aktionen, gör den till en del av händelsen. Syftet med att offentligt utmana en lag, regel eller norm är ju att påvisa skillnaden mellan en legitim handling och statens våldsamma reaktion. En olydnadsaktion som inte väcker en reaktion har misslyckats. I den bemärkelsen var Blockupy Frankfurt en framgång. Den bild som förmedlades och sändes ut globalt var på en europeisk rörelse som fredligt samlades och utmanade bankkvarteren, och en stat som reagerade i panik och desperation, upphävandes alla medborgliga rättigheter för att garantera finanselitens intressen.

De ville skrämma oss. Men vi blev inte rädda. 30 000 personer samlades på lördagen i en bred och massiv manifestation mot krispolitiken. Polisen försökte vid upprepade tillfällen provocera fram bråk men misslyckades. Vi kunde tåga rakt in i bankkvarteren och visa upp ett annat Europa, ett Europa beståendes av sociala rörelser, konstruerat underifrån.

Det nätverk som bildades under Blockupydagarna kommer att fortsätta hålla kontakten. Ett framtida möte är inplanerat till hösten i Spanien. Vi i Förbundet Allt åt alla kommer givetvis att delta.