Kategorier
Allmänt

Kommunens dialogmöten om Apberget

Måndag den 11 november kl 12.15 kommer Umeå Kommun att presentera den ”medborgardialog” som tvingats fram rörande utformningen av den plats där Apberget tidigare låg. Detta evenemang är en simpel uppmaning att gå dit, fortsätta visa missnöje mot rivningen/processen, och möjliggöra att informationen om kommunens möte sprids till så många som möjligt. Allt åt Alla Umeå arrangerar alltså inte i sig något specifikt på plats.
———

Bakgrund:
Tidigare i höst rev Umeå Kommun den bland många umebor populära offentliga mötespunkten Apberget, på Rådhustorget. Kommunen hade inte informerat om den planerade rivningen, tills dess att informationen nådde medierna via en läcka. Vid den tidpunkten var det knappt två veckor tills grävskoporna skulle demolera Apan. I den folkstorm som uppstod gjorde politiker och tjänstemän en snabb reträtt och initierade en medborgardialog för platsens framtida utformning. Den dialogen presenteras på måndag den 11 november, 12.15 vid apgropen på Rådhustorget.

Rivningen av Apberget är en del i en längre process pådriven av fastighetsägare och handelns intresseorganisationer i syfte att göra Rådhusesplanaden till ett centralt handelsstråk. Sedan mitten av 00-talet har organisationer som Umeå C och Svensk Handel lobbat för att få bort bibliotekshuset, som har i deras ord en ”död fasad” mot gatan. Detta sker som vi vet nu genom flytten av biblioteket till mindre, dyrare lokaler i Kulturväven. Omgestaltningen av gatustråket, inklusive rivningen av Apberget, tycks vara nästa del i denna process. Gatan har sedan apan revs breddats avsevärt utanför den nya dystopiagallerian, och nu har björkar planterats på Apbergets gamla plats. Ett egendomligt faktum, med tanke på att politikerna tidigare sa att man inte kunde återställa Apberget pga den annalkande vintern.

I grund och botten är konflikten om Apberget en del i en större stadsomvandling där offentliga och gemensamma platser trängs undan till förmån för det privata.

Kategorier
Allmänt

I de rikas utopia

På torsdag, den 24 oktober, slår Balticgruppens nya shoppingcentrum ”Utopia” upp portarna i en grandios invigning. Vad som av vissa beskrivs som en utopi är för många Umebor den raka motsatsen – en dystopi. Gallerians namnval och marknadsföring har på många sätt blivit en perfekt representation över baksidorna med den stadsomvandling som pågått sedan Umeå utnämndes till Europeisk kulturhuvudstad för fem år sedan.

En stadsomvandling som bäst går att förklara som att gemensamma platser, verksamheter och resurser fråntas oss och förs över till det privata. Å ena sidan väldigt konkret; genom att icke-kommersiella- & offentliga mötesplatser trängs undan när hotell och gallerior ska byggas. Detta blev extra tydligt när Apberget revs tidigare i höst för att dra rör in i Utopiagallerian, och med stor ovisshet om vad som ska ske med platsen i framtiden. Å andra sidan har vi faktumet att skatteutbetalningarna riktas om; från att ha betalat verksamhet och lokalsubventioner till att genom olika former av samverkan överföras till vinstdrivande företag, via till exempel hyra, som till Balticgruppen i fallet med kulturväven. De pengar som till exempel idag indirekt subventionerar ett 50-tal amatörkulturella föreningar i Sagateatern, kommer efter vävens uppförande flyttas rakt ner i Christer Olssons (Balticgruppens VD) fickor.

Den dystopiska gallerian blottlägger även med största tydlighet klassklyftorna och de konflikter som följer dessa. Med de ”takhus” ovanpå gallerian, som i praktiken utgör ett så kallat gated community med astronomiska prisnivåer, fulländas bilden av en stad som byggs för vissa på bekostnad av andras behov och möjligheter. Som en symbol för ojämlikhet placerar sig överklassen på en gigantisk piedestal mitt i centrum. Därifrån kan de se ner på oss, när vi utslitna passerar till kollektivtrafiken eller parkeringshusen efter en arbetsdag på byggarbetsplatserna, i de stressiga snabbmatsrestaurangerna, vid städvagnen och så vidare. När reklamaffischen för gallerian skrattar oss i ansiktet i det kyliga senhöstmörkret klockan halv sju på morgonen blir det relevant att ställa oss frågan; För vem bygger vi det här?

Det är inte konsumenten, eller ens konsumtionen vi vänder oss emot. Vi delar upplevelsen och ”behovet” att shoppa nya kläder, prylar och gott käk för att – i alla fall för en stund – få lite glädje för det slit vi tvingas till på våra jobb. Vi vet att shoppingen är ett av de bättre tillgängliga substituten för verkliga gemenskaper och relationer i ett samhälle som aktivt fråntar oss dessa, och sätter upp hinder för att vi ska kunna etablera nya.
Istället riktar vi blicken mot ett produktionssätt baserat på exploatering, där ett fåtal köper vår arbetskraft för att tillskansa sig mer värde och hålla hjulen i snurr – oavsett om det berikar eller raserar samhället.

Vi riktar blicken mot stadsomvandlingens konkreta funktion och konsekvens. Mot det som fråntas oss när dessa hotell och gallerior ska uppföras – som mötesplatser, välfärd och resurser. Mot vardagen för de byggarbetare som riskerar sina liv och sin hälsa på de byggarbetsplatser som politikerna visar upp när det ska stoltseras med lokal tillväxt och lockas nya investerare. Vi riktar blicken mot faktumet att denna ”utopi” är en utopi för de rika, i meningen att vi andra kommer berika dem än mer när vi tvingas sälja vår arbetskraft i deras klädaffärer och snabbmatshak. Vi riktar blicken mot en politisk ekonomi där jobbskapande och tillväxtjakt blivit ett självändamål för politiska makthavare från vänster till höger – helt utan diskussion om arbetets innehåll och välståndets fördelning.

Kampen om Umeå är således en kamp mellan det privata och det gemensamma – allmänningarna. Den konflikten gäller varje gata, varje kvarter, varje byggnad. Den står mellan en framtid av mer fritid, möjligheten till gemenskap och självförverkligande, eller en framtid med allt tyngre arbetsbörda, alltmer fråntagande och relationer som präglas av att vi köper saker av varandra.