Vad är det som händer?
Stockholms kommun har beslutat att avhysa hundratals EU-migranter från en ödetomt i Högdalen. Kronofogden har hotat att riva lägret måndagen den 17/2 och under veckan som gått har majoriteten av de som bott där därför flyttat till andra delar av staden. Vilka är motiven till avhysningen?
Det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr uppger att vräkningen sker av ”humanitära skäl”. Fredrik Jurdell, avdelningschef på Socialtjänsten, kallar bosättningen ”ovärdig” men medger i nästa andetag att de boende saknar de ekonomiska resurser som ger tillgång till andra alternativ. Att vräkningen skulle vara ett sätt att förbättra den humanitära situationen för de människor som varit hänvisade till egensnickrade skjul under vintern är givetvis ett absurt påstående. Tvärtom fungerar vräkningen som ett sätt att omöjliggöra en redan svår livssituation. Värdiga boendeformer erbjuds inte, däremot betalda hemresor för migranterna, som i de flesta fall är rumänska medborgare. I egenskap av EU-medborgare kan de inte deporteras, därför hittar kommunen andra sätt att göra livet så svårt som möjligt för dem. Målet är att de självmant återvänder hem. Rumänien är ett av EU:s fattigaste länder och för minoritetsgrupper som romer är situationen allra svårast. 84% av de rumänska romerna lever utan tillgång till rinnande vatten, el eller avlopp enligt en EU-undersökning. Arbetslösheten är nära hundraprocentig. Socialförvaltningen uppskattar att 90% av de hemlösa EU-migranter som befinner sig i Stockholm är romer. På vilket sätt underlättar Jerlmyr för dessa människor?
Den ”fria” rörligheten
De som bott i kåkstäderna i Högdalen befinner sig i en situation som är knuten till ekonomiska och politiska skeenden som utspelar sig på en rad olika nivåer: EU, Rumänien, Sverige, Stockholm. Den vackra frasen om fri rörlighet inom Europeiska unionen ekar idag tomt för de flesta – den rättigheten är förbehållen kapitalet. För romer och papperslösa migranter är realiteten en annan: den inre gränskontrollens. Det svenska REVA-arbetet blev synligt för allmänheten för ett drygt år sedan, då polisen kontrollerade icke-vita resenärers identitetshandlingar i Stockholms tunnelbana. Polisens uppenbart rasistiska arbetsmetoder väckte stark avsky. Romers utsatthet i Sverige blev också tydlig när det uppdagades att polisen upprättat ett register över romer och resande, omfattande tusentals människor, även avlidna personer och barn. REVA och avhysningen av lägret i Högdalen visar på samma process: vår stad har blivit arena för en rasistisk och cynisk politik som är uppkopplad mot EU.
Kriminaliseringen av fattigdom
Rumäniens ambassadör i Sverige, Raduta Machate, gick nyligen ut i en debattartikel och yrkade för ett tiggeriförbud i Sverige. Tiggeri är illegalt i Rumänien och en rad andra EU-länder, vilket enligt Machate underlättar ”integrationen” av romer och gör dem mer anställningsbara. Kriminalisering av fattigdom och bestraffning av tiggeri har djupa historiska rötter i Europa. På 1500-talet instiftades rigorösa straff i England, där lösdrivare piskades, stympades och brännmärktes. I Frankrike infördes en liknande lagstiftning på 1700-talet och även i Sverige har fattigdom bemötts med repression och tvångsarbetsåtgärder. Fattigvårdsauktioner, där barn såldes som arbetskraft till högstbjudande, förbjöds så sent som 1918 i Sverige. Kriminalisering av fattigdom är en metod som syftar till att tvinga fram arbete ur motvilliga kroppar, och utplåna de kroppar som inte är arbetsföra. Det är ett fenomen med en mörk och våldsam historia. Den pågående europeiska nedmontering av välfärden skapar förutsättningar för återkomsten av en sådan hård och bestraffande hållning till fattigdom, där sociala problem blir föremål för polisiära insatser, vilket vi sett i brasilianska favelor och franska banlieus de senaste åren. Beslutet att tredubbla polisnärvaron i Rinkeby och Tensta, samt rivningen av lägret i Högdalen, är oroande tecken till en liknande utveckling i Sverige.
En ren stad
Stockholm genomgår just nu omfattande omvandlingsprocesser, med den uttalade ambitionen att förvandla staden till en attraktiv och konkurrenskraftig storstadsregion. ”Ett Stockholm i världsklass” är den slogan man valt för projektet. Kapital och köpstarka invånare ska lockas hit genom bl.a. privatiseringar och utförsäljningar av bostadsbeståndet samt byggen av arenor och gallerior. Inflytandet över stadsplanering och utveckling flyttas allt längre från de boende själva, och de grupper som drabbas hårdast är de med minst tillgångar, som trängs allt längre bort från stadens centrum i takt med gentrifieringen. Varför är det så viktigt för Stockholms kommun att driva bort egendomslösa människor från en ödetomt i Högdalen? Är det ett försök att städa bort misär och fattigdom från stadsbilden i ett Stockholm i världsklass? I en stad där rätten till bostad är satt på undantag och där allt fler tvingas ta stora banklån för att kunna slå sig ned finns det en risk att något händer med solidariteten och omtanken. Bostadsrättsägarnas intressen knyts till kvadratmeterpriser och områdets attraktivitet blir av ekonomiska skäl viktig att upprätthålla. Läger för hemlösa EU-migranter eller boenden för ensamkommande flyktingbarn höjer inte marknadspriserna i ett område – risken är att det tvärtom sänker dem. Att polisen och andra myndigheter behandlar romer, papperslösa och icke-vita människor som kriminella element riskerar att förstärka och driva på en utveckling där vissa betraktas som icke-önskvärda eller belastande. Söderortsbornas engagemang för EU-migranterna i Högdalen, som kommit till uttryck via en rad initiativ till bland annat kläd- och pengarinsamlingar för att underlätta den svåra situationen, visar att det finns krafter som är starkare än det ekonomiska egenintresset. Det är dock viktigare än någonsin att uppmärksamma de effekter bostadspolitiken och stadsplaneringen i Stockholm får – hur skillnader mellan människor etableras och förstärks. Att solidarisera sig är att se till att alla behövande räknas in, inte pekas ut. Det är att kämpa mot segregering och rasism, för allas rätt till staden.