Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism

Kategorier
Allmänt

Kommunens dialogmöten om Apberget

Måndag den 11 november kl 12.15 kommer Umeå Kommun att presentera den ”medborgardialog” som tvingats fram rörande utformningen av den plats där Apberget tidigare låg. Detta evenemang är en simpel uppmaning att gå dit, fortsätta visa missnöje mot rivningen/processen, och möjliggöra att informationen om kommunens möte sprids till så många som möjligt. Allt åt Alla Umeå arrangerar alltså inte i sig något specifikt på plats.
———

Bakgrund:
Tidigare i höst rev Umeå Kommun den bland många umebor populära offentliga mötespunkten Apberget, på Rådhustorget. Kommunen hade inte informerat om den planerade rivningen, tills dess att informationen nådde medierna via en läcka. Vid den tidpunkten var det knappt två veckor tills grävskoporna skulle demolera Apan. I den folkstorm som uppstod gjorde politiker och tjänstemän en snabb reträtt och initierade en medborgardialog för platsens framtida utformning. Den dialogen presenteras på måndag den 11 november, 12.15 vid apgropen på Rådhustorget.

Rivningen av Apberget är en del i en längre process pådriven av fastighetsägare och handelns intresseorganisationer i syfte att göra Rådhusesplanaden till ett centralt handelsstråk. Sedan mitten av 00-talet har organisationer som Umeå C och Svensk Handel lobbat för att få bort bibliotekshuset, som har i deras ord en ”död fasad” mot gatan. Detta sker som vi vet nu genom flytten av biblioteket till mindre, dyrare lokaler i Kulturväven. Omgestaltningen av gatustråket, inklusive rivningen av Apberget, tycks vara nästa del i denna process. Gatan har sedan apan revs breddats avsevärt utanför den nya dystopiagallerian, och nu har björkar planterats på Apbergets gamla plats. Ett egendomligt faktum, med tanke på att politikerna tidigare sa att man inte kunde återställa Apberget pga den annalkande vintern.

I grund och botten är konflikten om Apberget en del i en större stadsomvandling där offentliga och gemensamma platser trängs undan till förmån för det privata.

Kategorier
Allmänt

I de rikas utopia

På torsdag, den 24 oktober, slår Balticgruppens nya shoppingcentrum ”Utopia” upp portarna i en grandios invigning. Vad som av vissa beskrivs som en utopi är för många Umebor den raka motsatsen – en dystopi. Gallerians namnval och marknadsföring har på många sätt blivit en perfekt representation över baksidorna med den stadsomvandling som pågått sedan Umeå utnämndes till Europeisk kulturhuvudstad för fem år sedan.

En stadsomvandling som bäst går att förklara som att gemensamma platser, verksamheter och resurser fråntas oss och förs över till det privata. Å ena sidan väldigt konkret; genom att icke-kommersiella- & offentliga mötesplatser trängs undan när hotell och gallerior ska byggas. Detta blev extra tydligt när Apberget revs tidigare i höst för att dra rör in i Utopiagallerian, och med stor ovisshet om vad som ska ske med platsen i framtiden. Å andra sidan har vi faktumet att skatteutbetalningarna riktas om; från att ha betalat verksamhet och lokalsubventioner till att genom olika former av samverkan överföras till vinstdrivande företag, via till exempel hyra, som till Balticgruppen i fallet med kulturväven. De pengar som till exempel idag indirekt subventionerar ett 50-tal amatörkulturella föreningar i Sagateatern, kommer efter vävens uppförande flyttas rakt ner i Christer Olssons (Balticgruppens VD) fickor.

Den dystopiska gallerian blottlägger även med största tydlighet klassklyftorna och de konflikter som följer dessa. Med de ”takhus” ovanpå gallerian, som i praktiken utgör ett så kallat gated community med astronomiska prisnivåer, fulländas bilden av en stad som byggs för vissa på bekostnad av andras behov och möjligheter. Som en symbol för ojämlikhet placerar sig överklassen på en gigantisk piedestal mitt i centrum. Därifrån kan de se ner på oss, när vi utslitna passerar till kollektivtrafiken eller parkeringshusen efter en arbetsdag på byggarbetsplatserna, i de stressiga snabbmatsrestaurangerna, vid städvagnen och så vidare. När reklamaffischen för gallerian skrattar oss i ansiktet i det kyliga senhöstmörkret klockan halv sju på morgonen blir det relevant att ställa oss frågan; För vem bygger vi det här?

Det är inte konsumenten, eller ens konsumtionen vi vänder oss emot. Vi delar upplevelsen och ”behovet” att shoppa nya kläder, prylar och gott käk för att – i alla fall för en stund – få lite glädje för det slit vi tvingas till på våra jobb. Vi vet att shoppingen är ett av de bättre tillgängliga substituten för verkliga gemenskaper och relationer i ett samhälle som aktivt fråntar oss dessa, och sätter upp hinder för att vi ska kunna etablera nya.
Istället riktar vi blicken mot ett produktionssätt baserat på exploatering, där ett fåtal köper vår arbetskraft för att tillskansa sig mer värde och hålla hjulen i snurr – oavsett om det berikar eller raserar samhället.

Vi riktar blicken mot stadsomvandlingens konkreta funktion och konsekvens. Mot det som fråntas oss när dessa hotell och gallerior ska uppföras – som mötesplatser, välfärd och resurser. Mot vardagen för de byggarbetare som riskerar sina liv och sin hälsa på de byggarbetsplatser som politikerna visar upp när det ska stoltseras med lokal tillväxt och lockas nya investerare. Vi riktar blicken mot faktumet att denna ”utopi” är en utopi för de rika, i meningen att vi andra kommer berika dem än mer när vi tvingas sälja vår arbetskraft i deras klädaffärer och snabbmatshak. Vi riktar blicken mot en politisk ekonomi där jobbskapande och tillväxtjakt blivit ett självändamål för politiska makthavare från vänster till höger – helt utan diskussion om arbetets innehåll och välståndets fördelning.

Kampen om Umeå är således en kamp mellan det privata och det gemensamma – allmänningarna. Den konflikten gäller varje gata, varje kvarter, varje byggnad. Den står mellan en framtid av mer fritid, möjligheten till gemenskap och självförverkligande, eller en framtid med allt tyngre arbetsbörda, alltmer fråntagande och relationer som präglas av att vi köper saker av varandra.

Kategorier
Allmänt

Därför ska inga stenar flyttas

Så, vad är grejen med det där Apberget egentligen? Varför är det så viktigt att stoppa rivningen av en gammal stentrappa med glassfläckar och måsskit?

I måndags, den 8 september, läcktes nyheten att Apberget ska rivas redan kommande vecka. Tjänstemännen hade då vetat om detta i två veckor, politikerna i en, men valt att inte informera umeborna. Detta trots att den offentliga mötesplatsen är kanske Umeås lokalt mest kända landmärke – för de flesta stadens absoluta mittpunkt. Det borde inte råda något tvivel om saken, när namnet till och med användas för att representera en ”mötesplats” när Umeå under 00-talet fick ett eget internetcommunity på webbadressen apberget.se.

Så vad är anledningen till all denna hast, och till undanhållandet av information? Precis bredvid Apberget, längs med Rådhusesplanadens översta del, bygger just nu fastighetsbolaget Balticgruppen en gigantisk shoppinggalleria med tillhörande hotell och takradhus i vad som kan betraktas som Umeås första ”gated community”. Gallerian – ”Utopia” som den har kommit att döpas till – invigs i en första etapp i slutet av oktober. För att detta ska vara möjligt behöver nya rör läggas under gatan (Rådhusesplanaden) utanför, så att sprinklersystemet kan sättas i bruk. Planen från kommunens sida var enligt dom själva först att göra en provisorisk dragning runt Apberget, men detta visade sig både dyrt och tekniskt svårt. I detta läge ställs tjänstemän och politiker inför ett val: göra en ordentlig dragning runt Apberget vilket därmed innebär att gallerian får invigas senare, eller panikriva en av Umeås mest klassiska sociala mötesplatser i det offentliga. Låt oss vara tydliga med att det första alternativet aldrig funnits på kartan.

Så kan vi ännu en gång berätta historien om hur kommunen sålde ut umebornas intressen och sidosatte den demokratiska processen för att tjäna näringslivet och i förlängningen den så kallade tillväxten. Istället för att gå ut med information, hålla dialog och förankra planerna i politiskt fattade beslut tillåts tjänstemän genomföra först och fråga sen – med politikernas goda minne ska tilläggas.

Fråntagande och entreprenörskap
Vi har många gånger tidigare påtalat hur vi globalt, men även lokalt i Umeå, genomgått ett skifte från att tidigare planera utifrån medborgarnas behov, till att nu planera för understödja företag, locka nya investerare.  Det märks väl i Kulturvävenprojektet där beslut om bygge inklusive flytt av ett älskat stadsbibliotek togs utan i princip någon offentlig debatt, och där resultatet är ett massivt överförande av resurser från umeborna till privat vinst i och med att huset gemensamt ägs av Umeå Kommun och Balticgruppen.  I den planerade rivningen av Apberget märks det, som synes, minst lika väl.  Denna utveckling innebär inte bara att ”nya” resurser investeras i en sådan riktning; det innebär likväl att det vi redan har,  fråntas oss, för att skapa värde åt privata intressen.

Demokrati?
Såväl i fallet med Kulturväven, som nu med Apberget är bristen på transparens och offentlig debatt påtaglig. Den vanliga demokratiska processen där förslag läggs fram, förankras i dialog och debatt för att i slutändan beslutas i de politiska församlingarna, sätts fullständigt ur spel. Det kan tyckas bero på ansvarslösa individer, arroganta politiker – men tendensen är likadan i andra städer, ja över hela världen. När politikens främsta uppgift blir att marknadsföra staden, understödja företagande och locka nya investerare blir verkligt medborgarinflytande ett hinder – smuts på fasaden. Vi ser, inte minst med kulturhuvudstadsåret, hur behovet av en fasad av samtycke blir allt viktigare. Det är den enhetliga bilden av ett Umeå som vill mer, där alla drar åt samma håll, som ska locka kapital just till denna plats. Skiljelinjerna mellan partierna blir inte bara allt mer otydliga i och med detta; de framhäver faktiskt själva aktivt att de tar långsiktigt ansvar för den ekonomiska politiken. De kallar detta ”umeandan” – garanten för att vi, oavsett kommunstyre, får samma övergripande ekonomiska politik. Så kan även Moderater och Socialdemokrater i ansvarstagandets och tillväxtens namn sitta i Tekniska Nämnden och gemensamt blockera en öppen politisk process som inkluderar medborgarna före förändringarna genomförs.

Att rädda ett apberg
För många av oss är Apberget en social mötesplats i det offentliga rummet, kanske till och med en allmänning som gemensamt formas av de som använder den för sina behov och begär. En plats att hänga med vänner, käka mat och kolla in folk på stan. En plats att utöva demokrati, i dess verkliga bemärkelse, genom protester, minnesstunder och manifestationer. För andra är det en ful stentrappa med måsskit och intorkad mjukglass. En funktionalistisk stenkoloss. Det spelar mindre roll. Apberget, som gemensamt motstånd, är en plats som representerar en vägran mot en politik där medborgarnas intressen och behov ständigt står tillbaka, ofta fråntas, för att skapa värde åt privata företag. En plats som kan representera en verklig demokrati, i skarp kontrast till allt vanligt förekommande bristfälliga och dolda politiska processer.
En utpost som säger; det här är vår stad, det är vi som bestämmer, det är dags att ni lyssnar på oss.
Därför ska inga stenar flyttas.