Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia […]

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism