Förbundet Allt åt alla har alltid agerat i staden. Vi har på lång sikt arrangerat överklassafarin för att lyfta debatten om ekonomisk själv-segregering, kämpat mot vräkningen av Sveriges största migrantläger för allas rätt till bostad, och ockuperat hus för att både kräva och skapa en ny typ av stad formad av oss som bor i den snarare än de som äger den. På kort sikt har vi kampanjat mot hyreshöjningar, bättre kollektivtrafik under demokratisk regi, och återigen ockuperat hus. Resten av detta nummer innehåller texter från vänner och kamrater som valt att analysera exempel i sina specificiteter.

Praktiken har beskrivits på olika sätt. Många av oss har talat i termer av “Stadskamp”. En retorisk manöver där vi ersätter klassen i Klasskamp med staden. Jag har alltid varit obekväm med detta koncept. Till att börja med då jag inte gillar det estetiskt. Vidare tror jag inte att människor har en etablerad relation till konceptet Klasskamp över huvud taget, att då kräva av dem att förstå någonting i relation till detta känns som att ställa höga krav på människor. Sen har det i själva verket aldrig varit så att vi ersatt vårt klass-begrepp med ett stads-begrepp trots att det är vad begreppet “Stadskamp” antyder. Det har snarare alltid varit så att det är just hur klass fungerar geografiskt, och framförallt hur staden i sig skapar och återskapar klass som varit själva kärnan i vårt intresse för staden. Därför har jag alltid föredragit att säga att vi arbetar med “Rätten till staden”. I frågan om rätten till staden finns ojämlikhet inbyggt. Det finns människor som skapar staden och det finns människor som tjänar på staden.

Å ena sidan rör sig vårt intresse för staden om ren opportunism. Vi är en organisation med ambitioner att agera nära människors vardag i frågor som berör och engagerar människor. Staden blir ett naturligt fokusfält då det är där många människor på små ytor lever sin vardag. Som vi ser varje gång någon försöker bygga om något i staden så bryr sig människor inte bara om sin egen lilla vardag, de bryr sig om staden som sådan. Många av de största stridsfrågorna de senaste åren i den politiska debatten har i praktiken rört sig på den lokala skalan trots att debatterna sköts i riksdagen och på rikstäckande tidningar. Exempelvis frågor om trygghet, marknadsskolan och vem som ska bo i vilken del av staden.

Å andra sidan rör sig vårt intresse om att vi fått inspiration från andra. Inför och framförallt efter finanskrisen 2008 uppstod det ett nytt intresse för staden inom både den svenska och internationella vänstern. Organisationer som på olika sätt är nära besläktade med oss gjorde staden till ett centralt subjekt i sitt politiska arbete. Vissa gjorde det för att socialisera stadens bostadsbestånd, andra för att ta kontroll över kommunen, decentralisera makt och bygga nya institutioner för att förvalta nya sätt att organisera stadens form och innehåll.

Det finns även en tredje förklaring som är den viktigaste, men som vi sällan talar klarspråk om. Vi agerar i staden för att det är det strategiskt rätta och riktiga för en vänster som vill vara en del av sin samtid. Staden, eller snarare urbaniteten i sig självt, är den drivande motorn i vår tids kapitalistiska världsordning. Urbaniteten är den enskilt starkaste politiskt ekonomiska tendensen vi kan se i det globala kapitalistiska nätverket av finansiella relationer och exploatering. Urbaniteten är den form av social organisering som när vi siar om framtiden alla är överens om kommer vara den definierande faktorn i vad det är att vara människa.

Urbaniteten är en process, inte ett tillstånd. Så länge det funnits städer så har urbaniteten funnits. Urbaniteten är den logik genom vilken staden planeras och dess invånare organiseras. Genom att placera ett stort antal människor med motstridiga intressen, viljor och begär på en liten yta så tvingas det fram tekniker och metoder för social ordning. Under 1800-talet innebar urbaniteten en oerhörd exploatering. Exploatering på en nivå som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia och som vi idag har svårt att relatera till. Exempelvis urbaniteten i 1800-talets England kretsade kring fabriken som produktivt centrum. Temporära och på alla sätt undermåliga bostadslösningar skapades runt fabrikerna för att möjliggöra för de människor som arbetade i dem att reproduceras. Staden var bara en behållare av människor och deras lidande som omvandlades till varor på fabriken.

På 1900-talet förändrades urbaniteten. Processen började egentligen redan innan med föregångsexempel som ombyggnationen av Paris men efter världskrig som decimerade stora delar av jordens industriella kärnor fanns en möjlighet att uppfinna staden på nytt. Urbaniteten kretsade fortfarande kring fabriken men mer intrikata system för att facilitera denna ordning sattes på plats. Man såg ett värde i en stabil arbetskraft som byggde upp erfarenheter och lojalitet mot fabriken, och därför skapade man permanenta boenden som människor kunde leva hela liv i. Man skapade kollektivtrafiksystem, matvaruaffärer, förskolor med mera som skulle göra vardagen enklare.

Men vad är då urbaniteten idag, och framförallt imorgon? När jag säger att urbaniteten är den enskilt främsta definierande faktorn i vad det i framtiden kommer innebära att vara människa så pratar jag inte bara om den uppsjö av science fiction som alltid utspelar sig i mångkulturella hyperteknologiska metropoler så som Bladerunner eller Neuromancer. Dessa har på olika sätt format våra förståelser om vad framtiden kommer innebära, och dessa visioner har utan tvekan formulerats i relation till samma tendens. Jag talar snarare om vad den nyss bortgångne intellektuella giganten Antonio Negri skulle beskriva som att staden är den “bio-politiska produktionens fabriksrum”. Eller varför inte som den för alliansregeringen 2006-2010 centrala gestalten Per Schlingmann skulle beskriva som att staden är “ett habitat för arbete”. Staden är en terräng i vilken produktivitet byggs genom sociala relationer, autonomt arbete, kunskaper och sociala koder. Vi kan inte klandra Per Schlingmann för att ha en borgerlig förståelse av vad “Arbete” innebär, men vi som marxister måste dessvärre som vanligt vara bärare av den dåliga nyheten att allt arbete förutsätter exploatering. Detta habitat för arbete blir därför också nödvändigtvis även ett habitat för exploatering och ojämlikhet. Som om det inte var nog, staden som habitat för arbete fördjupar sig själv, befäster sin egen sociala ordning, expanderar sina gränser och slukar terrängen runt den.

Staden på 1800-talet kretsade kring fabriken och resten var mer eller mindre ett nödvändigt ont för att få fabriken att fungera. På 1900-talet blev staden ett system för att reproducera och upprätthålla fabriksarbetarna. Urbaniteten idag, efter avindustrialisering, innebär snarare att stadsrummet som sådant blivit en fabrik i sin egen rätt. Huskropparna har gjorts produktiva genom finansialisering av fastighetssektorn, gig- och byggarbetare har hela staden både som arbetsplats och fikarum. Städer planeras för att skapa innovation och entreprenörskap snarare än att reproducera den arbetskraft som bebor den.

Det finns förstås fortfarande fabriker, och en enkel väg ut för mig skulle vara att säga att vi ständigt lever under olika motstridiga system som överlappar varandra. Jag hade också haft delvis rätt. Men verkligheten är ännu mer intressant då vi ser att även fabriken förändras i enlighet med den nya logiken. Intrikata system instiftas för att göra arbetskraften mer utbytbar och minska kopplingen till den fysiska platsen. Den logiska slutpunkten blir en fabrik med öppna portar och att gränsen mellan fabriken och staden till slut helt utraderas även i fysisk mening. Urbaniteten görs till fabrik, fabriken görs urban.

När då staden ersatt fabriken som ekonomins epicentrum så händer det även saker med platserna runt staden. Förr var staden beroende av landet runt omkring, nu är det tvärtom. När vi talar om ojämn geografisk utveckling idag så rör det sig om vad som för en liberal framstår som en paradox. Att staden både är den ekonomiska drivkraften i regioner, men också ofta den ekonomiskt svagaste noden i jämförelse med kringliggande välmående kommuner. För oss marxister är detta ingenting konstigt. All kapitalistisk ekonomisk produktion förutsätter i själva verket ojämlikhet och exploatering.

Detta betyder inte på något sätt att det inte existerar fattigdom eller exploatering på till exempel svenska byar och bruksorter, utan snarare att vi idag befinner oss i ett gränsland där den gamla och nya geografiska ordningen samspelar. Vissa bruksorter blir till över- och medelklassghetton, andra blir utslagna och i vissa fall sakta avbefolkade. Vad som är utmärkande är att även på de platser som inte går att kategorisera som “urbana” så är det dess relation till just urbaniteten som är den centrala axeln längs med vilken platserna administreras. Det är genom urbaniteten vi kan förstå problem så som avbefolkning: livsvillkor så som pendling och konkurrenskraftig skattesättning: huvudlösa lösningar så som förmåner för industrietablering, turism och kustnära sommarstugor.

Urbaniteten och den entreprenöriella staden utgörs av massa olika saker men för Antonio Negri, Per Schlingmann och för många av oss i Förbundet Allt åt alla är det mötet som är den viktigaste aspekten. Mötet med det okända och produktiviteten som uppstår i mötets spänningar. När vi talar om möten menar vi det både oerhört konkret och abstrakt. I det konkreta kan mötet vara när du träffar någon på krogen, ni blir vänner, ovänner eller något helt annat. I det abstrakta kan mötet vara när du möter för dig en ny uppsättning sociala koder och kulturella uttryck och antingen gör dem till dina egna, motsätter dig dem, eller gör något helt annat.

Dessa typer av interaktioner var innan den moderna staden icke-existerande, tidsmässigt utspridda eller endast tillgängliga för en upphöjd elit. Nu är denna typ av interaktioner det som till stor del definierar majoriteten av världens befolknings liv och den typ av interaktioner där människorna görs produktiva, eller iallafall i relation till dessa interaktioner, och genomför både sitt avlönade och oavlönade arbete. Mötets produktivitet ligger i hur vi människor fogas samman, hur våra liv anpassar sig efter andras för att skapa tillsammans. Mötets produktivitet extraheras i immateriella och finansiella tillgångar, tjänste-ekonomin, gig-ekonomin, och kanske framförallt fastigheter.

Därför kanske det är på sin plats att vi går vidare från koncept som “Rätten till staden” och “Stadskamp”. Då staden inte bara är en plats likt andra som vi bara av ren slump råkar befinna oss i och därför väljer att agera i, utan själva motorn i den moderna kapitalismen. Av denna anledning behöver vi åtminstone för oss själva röra oss mot en förståelse om att det vi gör i själva verket är att intervenera i urbaniteten som sådan; att möta den i sin process. Att både kräva och skapa en ny och kommunistisk urbanitet där stadens produktivkrafter omvandlas till ett verktyg för mänsklighetens bästa, snarare än ett medel för att berika ett fåtal.

2024-01-15