Kategorier
Stockholm

Bejaka radikaliseringen! Om repressionen mot Revolutionära fronten

Uttalande från Förbundet Allt åt alla Stockholm:

1.

På morgonen den 19 november slog Nationella insatsstyrkan och Säkerhetspolisen till i ett koordinerat tillslag i Stockholm och Mälardalen mot 13 olika adresser. Den koordinerade insatsen, kallad Projekt Eskil, är ett samarbete mellan utredningar i Västerås och Stockholm gällande ett 30-tal mindre brott – främst skadegörelse – i Sörmland och Västmanland. Samarbetet har framför allt inriktats på oroligheter i samband med Svenskarnas partis demonstrationer i Eskilstuna 1 maj och i Stockholm 14 september samt en vitmaktspelning i Kolsva i september.

Allt detta låter så dramatiskt. ”Gryningsräd”, ”extremvåldet”, ”beslagtagna stridspetsar” och ”material till brandbomber”. Men bakom scenografin och de dramatiska rubikerna visar det sig mest finnas en vattnig soppa. På de tretton adresserna togs tio personer in till förhör. Av dessa är sju misstänkta för brott men bara en av dem häktades. Under tiden har polisen fått göra kompletterande husrannsakningar. Tillslagen verkar mest ha syftat till att samla in information, inte vara resultatet av en gedigen utredning eller välgrundade misstankar. De flesta brottsmisstankarna mot de släppta är redan avskrivna. Det hindrade inte polisen från att medialt slå på stora trumman och påstå att de gjort vapenbeslag. Och som vanligt ”hittar” de material ”som kan användas för att framställa brandbomber”. Material som man kan hitta i vilket hus som helst – rotar man bara runt tillräckligt kan man finna tomflaskor, bensin, tändvätska och trasor. Men det är tacksamt att visa upp för media. ”Vi har förhindrat attentat”, hävdar polisen – utan att specificera mot vad. Göteborgsposten spekulerar ännu längre: ”Vad skulle kunna hända om SDU bestämmer sig för att hålla sommarläger på en ö i Mälaren? Skulle någon bokstavstrogen ‘revolutionär’ frestas till explosiv motaktion?”

De borgerliga ledarskribenterna har släppt alla tyglar och drevet kunde rulla igång. Notiser på nazistsidor som Realisten plockades upp av Rapport och nu skulle även vänsterpartister som ”lajkat” Revolutionära fronten på Facebook ställas till svars. Tyckare tävlade om vem som tydligast kunde ta avstånd från ”extremvåldet”. Högern har länge letat efter ett ”vänsterhat” som de kan ställa mot det massiva hat och hot på nätet som riktats mot feminister och vänsterskribenter. Här fick de vatten på sin kvarn. ”Kålsuparteorin stämmer!”

2.

I det här högt uppskruvade tonläget, bland de högljudda ropen som kräver avståndstagande från det ena eller det andra, hatanklagelser åt höger och vänster, missar man lätt helhetsbilden. Vi i Allt åt alla Stockholm väljer hellre att backa några steg och försöka se Projekt Eskil, tillslagen mot ”vänsterrevolutionärer” och avståndstagarhetsen i ett större sammanhang. Vad är det som står på spel? Varför nu?

Det är ingen slump att Säkerhetspolisen valde att genomföra ”Projekt Eskil” mot ”vänsterextremt våld” just nu. Snarare handlar det om en oerhörd tajmning. Tillslaget kunde inte kommit lämpligare för demokratiminister Birgitta Ohlssons satsning mot ”våldsbejakande radikalisering”, som de här veckorna går in i sitt slutskede. Den 9 juli startades arbetet med en ”Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism”. Nu ska resultaten presenteras och åtgärdsplanerna läggas fram. Projektens slutresultat presenteras på seminariet ”Ett effektivare förebyggande av våldsbejakande extremism” idag den 25 november, och den 13 december ska projektet vara avslutat. Som ”representanter för det civila samhället” sitter naziavhopparen Robert Örell, samt journalisterna Dilsa Demirbag-Sten, Anna-Lena Lodenius, Magnus Sandelin och Daniel Poohl. Dessa har deltagit i att göra en rad rapporter åt olika myndigheter under året.

Det finns många märkligheter i hur projektet har utformats; frånvaron av forskning inom projektets ramar, hur journalister satts in som experter, rapporterna skapat ett självrefererande system, projektets ideologiska grund i ”totalitarism- och radikaliseringsteorierna” och hur det genomförts på både EU- och Sverigenivå samtidigt. Till exempel har journalisten Anna-Lena Lodenius fått skriva delar av rapporterna om avhoppare (sk exitverksamhet), Säpo och BRÅs gemensamma rapport om ”våldsbejakande extremism” och rapporten om kommunala initaitiv mot radikalisering. I rapporterna – som formellt är från Fryshuset, Säpo, Brottsförebyggande Rådet och Sveriges kommuner och landsting – refereras det till Anna-Lena Lodenius egna böcker i de informationsmässiga passagerna om vad den våldsamma extremismen är. Birgitta Ohlsson är ansvarig för att implementera detta på ett europeiskt plan och har bildat Radicalisation Awareness Network, som arbetar med European Network of Experts on Radicalisation, där terrorismexperten Magnus Ranstorp sitter. Ranstorp definierar på EU-nivå vad som räknas som radikalisering, för att regeringen sedan gett samma Ranstorp i uppdrag att använda dem i exempelvis Rosengårdsrapporten.

Birgitta Ohlssons ”civila samhällsexperter” står helt utanför den forskning som bedrivs om just radikalisering, samhällsprotester och högerextremism i Sverige. I deras utredningar har inte forskningen konsulterats eller refererats till, trots att det finns en rik sådan i Sverige. Som exempel kan nämnas sociologerna Magnus Wennerhag (”Aktivister”) och Adrienne Sörbom (”Från apati till aktivism – medborgerliga identiteter och reaktioner på det politiska”) om aktivism, Diana Mulinari (”Våldets topografier”), lundahistorikerna Andres Brink Pinto och Johan Pries om antifascism (”Trettionde november”) och Umeåstatsvetaren Jan Jämte om den antirasistiska rörelsen i Sverige (”Antirasismens många ansikten”).

Ohlssons projekt om ”våldsbejakande radikalisering” vilar istället på tre analysben: totalitarism, värderingskrisen och radikalisering. Totalitarismteorin, eller teorin om hur ”de motsatta extremismerna möts”, förutsätter att olika fenomen som högerextremism, vänsterradikalitet och jihadism/extrem islamism kan reduceras till en gemensam kärna – våldet. Därigenom skalas alla speciella kännetecken bort, kvar blir en analys av ”unga arga män” som tar till våld och ”sätter sig över lagen” utifrån vad ”de själva tycker sig ha rätt till”. EU-direktiven att klumpa samman forskning som bedrivits på högerextremism, religionshistorisk forskning på olika former av politisk islamism och forskning på sociala protester har mött protester. I Tyskland har den långvariga forskning som bedrivits på högerextremism varnat för att omställningen till totalitarismforskning riskerar att bromsa all den kompetens som finns för att utreda rötterna till antisemitism, homofobi och kvinnohat – eftersom de faller utanför totalitarismteorins kärna, de gemensamma dragen i våldsutövningen. På samma sätt kritiserade, inom Birgitta Ohlssonprojektets ramar, Statens mediaråd i sin rapport ”Våldsbejakande och antidemokratiska budskap” användbarheten i att jämställa strömningar utifrån presumptivt våldsanvändande, eftersom rörelsernas målsättning (avskaffande av demokrati vs direktdemokrati) och metoder (terror eller olydnad) skiljde sig åt. Vänstern gick inte att pressa in i samma fålla som högerextremismen.
Andra benet är Birgitta Ohlssons egna bidrag genom sin teori om att Europa genomgår en ”värderingskris”, som den ekonomiska krisen bara är ett symptom på. Genom att förse Europa med en gemensam ”värdegrund” ska den europeiska krisen lösas. Sociala proteströrelser mot krisen, ökad homofobi, jihadistiska terrordåd och ökat stöd för högerpopulistiska partier ses bara som tecken på denna värderingskris. ”Extrema grupperingar” blir betraktade som externa krafter som försöker undergräva den europeiska värdegemenskapen, genom aktivitet och propaganda, och måste isoleras och hindras från att sprida sitt budskap. Annars störtas Europa djupare in i ekonomisk kris och social oro.

Det tredje benet är analysen om ”radikalisering”. Tanken är att ingripa preventivt mot de extrema grupperingarna genom att identifiera de personer som är på väg att hamna i dessa rörelser och genom en rad samhällsinsatser ingripa på tidigt stadium. Skolan, socialtjänsten, fritidsassistenter, folkrörelser, polis och säkerhetspolis ska under olika led i denna radikalisering ingripa för att fånga upp dessa ”ungdomar på glid”.

Kombineras de här benen får man grunden för den handlingsplan som Ohlssons expertnätverk föreslår. Genom att på ett tidigt stadium isolera och utestänga miljöer och organisationer som kan ge upphov till en radikalisering – självstyrande aktivisthus, förortsrörelser, hiphopscenen, källarmoskéer – ska det ”vatten” som en radikalisering kan ske i torkas ut. Dessa miljöer undergräver ”värdegrunden” och orsakar den kris i vilken en radikalisering kan äga rum. Det är dessa miljöer som ”extremistgrupper” kan gömma sig i eller fiska sympatisörer ur. Målet är alltså inte fler riktade åtgärder mot de mest extrema organisationerna och grupperingarna, utan snarare att dra en kraftig demarkationslinje i samhället mellan ”det etablerade samhället” och ”våldsbejakande extremister”, där det inte finns något utrymme för en gråzon eller mellanrum.

Det blir inte tydligare än i Polisens Metodhandbok för samverkan mot social oro. Där talar man konsekvent om så kallade goda och onda krafter. Goda är de som främjar ordning, de onda motsatsen. Denna klara åtskillnad existerar inte i verkligheten, men polisen ska arbeta aktivt för att sudda ut gråzoner och forcera in alla grupper under någon av kategorierna. Exempel på hur det kan gå till såg vi i behandlingen av Megafonen under upploppen kring Husby i våras. Med sitt sociala engagemang kunde Megafonen mycket väl ha betraktats som en ”god kraft”. Men eftersom de samtidigt kritiserade ordningsmakten och vägrade ta avstånd från upploppsmakarna blev deras roll ambivalent och polisen valde därför att försöka isolera dem som onda. Vad man i praktiken gjorde var att angripa, ljuga om och misstänkliggöra Megafonen. Bland annat hävdades det i media att de låg bakom upploppen (SR.se 130522). Detta för att ställa krav på resten av civilsamhället att ta avstånd från dem.

3.

Vad är då problemet? Jo, att de flesta sociala rörelser, självorganiserade mötesplatser, proteströrelser, förortsorganisationer etc. existerar just i denna gråzon. Det är våra organisationer som organiserar olydnadsaktioner mot nazistmarscher, kämpar mot hyreshöjningar, organiserar läxläsning i förorter, driver självorganiserade kulturhus, arrangerar seminarier, gömmer flyktingar, sätter oss i vägen för vägmaskiner och provborrningar, protesterar mot REVA-rasprofilering, arbetar på tjejjourer – det är oss alla som Birgitta Ohlssons åtgärdspaket riktar sig mot. Det är denna breda miljö av självständig organisering utanför parti och etablissemang som ses som problem.

Det är i det ljuset vi ska se de spektakulära insatserna i Projekt Eskil, angreppen mot Kulturhuset i Jönköping, avståndstagarkraven på ledarsidorna, granskningarna av Megafonens verksamhet, kraven på att den antirasistiska rörelsen ska stänga ute ”våldsförespråkare” och Vänsterpartiets uteslutande av ”extremistkramare”. Det är ett angrepp på all form av social autonomi och självständig organisering.
Kajsa Ekis Ekman formulerade det träffande i DN redan för fyra år sedan:

”Följer man de senaste tio årens politiska debatter märker man ett återkommande tema: kravet på att vänstern ska ta avstånd från något. Det kan vara stalinism, Saddam, butiksbränder eller som i dagarna, antisemitism och våld. […] Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man. […] Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt. Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna.” (Kajsa Ekis Ekman: ”Klokvänster, tokvänster? Viktiga frågor hamnar i skuggan.” DN 090330)

Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit. Genom att vägra låta andra sätta våra agendor, definiera våra projekt eller angripa våra breda miljöer. Vare sig angreppet kommer från fascister, säkerhetspolisen, borgerliga ledarskribenter eller liberala expertutredningar.

/ Förbundet Allt åt alla Stockholm

Den 8 december anordnar Allt åt alla en antifascistisk föredrags- och kafekväll på Kafe44. Allt överskott går till stödarbetet för de gripna antifascisterna. Programmet kommer snart.

Bilden är tagen från en grekisk solidaritetsmanifestation.

 

Kategorier
Allmänt

Umeborna stängde ner kommunens workshop – krävde verklig dialog

Igår, den 17 november, stängde ett femtiotal upprörda umebor ner Umeå Kommuns upplägg med en ”kreativa workshop” kring omvandlingen av Rådhusesplanaden och det numer rivna Apberget. Istället krävde man en riktig dialog med ansvariga politiker och tjänstemän, vilket också var vad som följde.

Frågan om Apberget har kommit att bli något av en symbol för den stadsomvandling där makten över staden i allt högre grad flyttas över till privata intressenter såsom fastighetsägare och handlare. En demokratisk scen, men också en social mötesplats, som tvingas bort när Rådhusesplanaden i högre grad ska bli ett handelsstråk.
Vi ser en tendens där planeringen av staden sker i intima samråd med näringslivets aktörer, samtidigt som en allt större del av centrumets fastigheter överförs i privat ägande. Utvecklingen i den här riktningen har eskalerat sedan 1990-talets slut via en rad olika politiska beslut. Bland annat har det handlat om att skapa ”affärsplaner”, strukturer för så kallad offentlig-privat samverkan och slutgiltiges nya översiktsplaner för stadsplaneringen. Som vi tidigare skrivit tycks partierna snarare administrera utvecklingen i näringslivets intresse, än motiveras av en tydlig politisk vision om staden. För dem är detta en ”naturlig” utveckling, vars motsats endast kan vara ”bakåtsträvande”, eller ”dödgräveri” som kommunalrådet Lennart Holmlund valde att kalla det nyligen.

”Jag vill inte sitta här och leka lekar, jag vill ha en riktig dialog!”

Under den faktiska dialog som på söndagen följde mellan å ena sidan tjänstemän och politiker, å andra sidan deltagande umebor, var Apbergets plats i ett större sammanhang tydligt. En lång rad frågor rörde förvisso beslutsprocessen kring Apbergets rivning och dess eventuella framtida placering – men många kom att lyfta diskussionen om stadsplaneringen i sig, vem den utgår från, vem den syftar att gynna liksom hur olika projekt hänger samman. Politikernas svar kom också att på många – men olika – sätt bekräfta bilden av stadsomvandlingens premisser. Det framstår som fullkomligt infantilt att sitta framför en uppretad folkmassa och konstatera att ”politiken styr”, som socialdemokraten sa, om man saknar en övergripande analys av innebörden i den långa rad beslut man varit överens om att fatta. Utfallet blir precis som det såg ut under detta möte: en blandning av populistiska utfall och oförmåga att hantera diskussionen över sakfrågenivå. Tjänstemännen sitter å sin sida och hänvisar till alla de dokument som säger att de ska agera, i stort sätt, som de gör: utveckla i nära dialog med näringslivet, utveckla centrum som kommersiell plats, skapa bättre förutsättningar för handeln.

Nedstängningen av kommunens farsartade dialogform till förmån för en verklig dialog var utan tvivel ett första steg för de som vill att umeborna ska ha ”rätten till staden” där de lever sina liv. Nu följer troligen, efter krav från en deltagare, ännu ett dialogmöte där hela tekniska nämnden ska vara representerade. Vi hoppas att vi ses där!

Vill du fördjupa dig? Då föreslår vi att du läser:
Umeå under omdaning – vår granskande rapport om översiktsplanerna
Umeås översiktsplan för de centrala stadsdelarna (Umeå Kommun, antagen av fullmäktige 2011)
”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria” – vår rapport om flytten av Umeå stadsbibliotek

Kategorier
Evenemang Göteborg

Fredagshäng med Allt åt alla Göteborg

Allt åt Alla Göteborg bjuder in till en kväll i kamratskapens tecken på Syndikalistiskt forum!

Dagen efter det nybildade nätverket Rätten till Stadens öppna möte så har vi i Allt åt Alla Göteborg en pubkväll då man kan komma och hänga, tjöta och dricka något. Pub-kvällen kommer anordnas i Syndikalistiskt Forums bokcafé.

Vi bjuder in dig till att diskutera med oss. Vi kommer börja kvällen med att berätta lite om vår verksamhet och vad vi gjort det senaste åren i frågor som berör stadskamp och att förbjuda bemanningsföretag. Men vi kommer framförallt vilja diskutera vad vi i Allt åt alla Göteborg borde göra framöver.

Vi är peppade på att du kommer och tar ett glas, äter något och snackar med oss om vårt arbete.
Ta med cash, gärna tjugor!

Facebookevent

Kategorier
Klipp

#Ockuperauniversitetet – Demonstration i Stockholm

Kategorier
Allmänt

De sociala kampernas Europa mot trojkans Europa

Den arabiska våren har stagnerat. Occupy och Encampadas försvunnit från torgen. Vågen av universitetsockupationer ebbat ut. Men krisprotesterna som bröt ut 2011 har inte försvunnit. De stora synliga protesterna har ersatts av en myriad initiativ, förankrade i sina kvarter och lokala orter, i ett praktiskt och konkret basarbete. De stora demokratiska folkförsamlingarna på torgen var bara ett första steg för att finna varandra.

Hur finner man varandra bortom de stora eventen, känslan av samtidighet i de stora händelserna och gatuprotesternas virala spridning över världen? Har en global kampvåg försvunnit ut i partikulära och isolerade lokala kamper? Eller söker kanske snarare de lokala kamperna bara nya former och nya kopplingar för att kommunicera med varandra och nätverka?

Den här hösten är en höst av febrila möten, där arvtagarna från de stora krismanifestationerna 2011 och konkreta projekten börjat samverka på ett europeiskt plan. Det handlar inte om ett nätverk som tar form, utan snarare en mängd forum, resor, informationsutbyten, möten och seminarier som överlappar varandra.

I somras hölls den Direktdemokratiska festivalen i Thessaloniki och AlterSummit i Aten, som följdes av ett strategimöte i Amsterdam i september. Och om några dagar hålls Blockupy Action Conference i Frankfurt och Global Uprising i Amsterdam. Här hemma i Sverige deltar flera internationella krisprojekt på Vår makt i Malmö i november.

Den 1-3 november hölls mötet Agora99 för andra gången – det här året möttes alla i Rom, förra året i Madrid. Initiativet till en agora för de 99 procenten togs ursprungligen av den spanska så kallade 15 majrörelsen, årets värd var miljön kring det sociala centret ESC och den ockuperade fabriken OfficinaZero. Till mötet kom aktivister från Italien, Spanien, Polen, Grekland, Turkiet, Tyskland, Storbritannien, Portugal, Nederländerna, Österrike, Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Sverige. Agora99 är en bra karta över krisens olika subjekt och de faktiska kamper som pågår runt om i Europa mot trojkans kris- och åtstramningspolitik. I stormöten och sjutton olika workshops knöts kamperna samman för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma projekt.

Diskussionerna delades in i tre parallella block som löpte genom mötet, på temana Demokrati, Skuld (och prekarisering) samt Rättigheter.

På temat rättigheter diskuterades olika kamper mot ”ackumulation genom fråntagande” och utplundringen av våra gemensamma resurser. Mot dessa ställdes försvaret och utökandet av våra allmänningar (commons), vår rätt till det gemensamma. Välfärden och den offentliga sektorn har blivit den centrala stridsfrågan i krisen, när staternas skuldsättning ska minskas genom privatiseringar, marknadsanpassningar och utförsäljningar. Offentlig sektor har knutits allt närmare marknadsintressen och näringslivet, vilket gör att bara ett försvar av välfärdsstaten inte längre räcker – den gemensamma välfärden måste frigöras från både marknadens och statens grepp för att inte utplundras och återställas under demokratisk kontroll. Frågan om allmänningar handlar om att undandra och återta områden som staten inte kan påföra marknadsrelationer eller öppna för vinstintressen. Trojkans direktiv och frihandelsavtalen har fråntagit staten möjligheten att ens kunna hålla den gemensamma välfärden utanför marknaden – en återgång till välfärdsstaten är därför omöjlig.

Rätten till bostad, sjukvård och utbildning har därigenom förvandlas från statsgivna rättigheter till en rätt vi måste kollektivt genomföra och säkerställa.

Under workshopen på temat ”rätten till bostad” berättade spanska Plataforma de Afectadas por la Hipoteca (PAH – http://afectadosporlahipoteca.com/), med 200 lokalavdelningar, hur de de senaste fyra åren byggt en stark rörelse mot bostadsvräkningar och den skenande bostadsskuldsättningen. PAH genomför kampanjer mot vräkningarna och får tillstånd förhandlingar med de banker som försöker sätta folk i personlig konkurs för sina bostadslån. Men de ockuperar också bostäder och ställer dem åter till de bostadslösas förfogande. Även i Italien har en ny våg av boendeockupationer följt i den ekonomiska krisens spår, framför allt bland unga studenter som haft svårt att finna bostäder på annat sätt. Genom en rad koordinationskommittéer i flera italienska städer har man kunnat samordna ockupationerna till massvågor, ”tsunami tours”, då mängder studenter parallellt gått ut och tagit hus samtidigt för att försvåra vräkningar. Bara i Rom beräknas cirka 5 000 personer idag bo i ockuperade hus.

Workshopen om universitetet och rätten till utbildning diskuterade hur Bolognaprocessen och de reformer som knutit universitetsforskningen närmare näringslivet inneburit ett mer styrt utbildningsväsende, med färre platser och färre som kan studera. Vågen av universitetsockupationer mellan 2008-2010 var en reaktion på det.

Privatiseringarna, åtstramningarna och nedskärningarna inom sjukvården har inneburit ett allvarligt hot mot folkhälsan och dessutom en allt mer pressad arbetssituation för vårdpersonal. Under workhopen på temat ”rätten till vård” presenterades de självstyrande vårdcentralerna i Thessaloniki (Solidarity Social Clinic) och Aten (Hellenikon) hur vårdpersonal själva ockuperat och återöppnat vårdcentralen för att kunna garantera vård åt de personer som fallit utanför sjukförsäkringarna (pga exempelvis arbetslöshet, fattigdom eller papperslöshet). Vårdstudenter i olika italienska universitetsstäder håller även de på att organisera ett nätverk för att upprätta självorganiserad sjukrådgivning och vårdcentraler för bland annat papperslösa eller inriktade på kvinnohälsa. Spanska kampanjen Yo Si Sanidad Universal baseras på en plattform där sjukvårdspersonal offentligt förklarar att de kommer tillämpa massolydnad och fullfölja sin läkared och behandla alla i vårdbehov, oavsett om dessa har sjukvårdsförsäkringar eller inte, papper eller inte. Kampanjen, som samlar både vårdpersonal och vanliga medborgare, riktar sig mot den nya spanska sjukvårdslagen som infördes förra året. Även i norra Europa pågår kampen på sjukhusen mot neddragna resurser och överbelastning, nätverket Interventionistische Linke berättade om deras och facket Ver.di:s deltagande i kampen på Universitetssjukhuset Charite i Berlin. I anslutning till mötet genomförde italienska nätverket ”Kvinnor i krisen” en mobil insamling i olika städer av sjukvårdsutrustning för sjukhuset Hellenikon i Aten.

Även om workshopen om migration och rätten till medborgarskap och rörelsefrihet betonade vikten av att organisera skyddsnät som inte exkluderar migranter och papperslösa. Flera olika organisationer som arbetade med informationsrådgivning och stöd åt migranter berättade om sina erfarenheter, såväl som självorganiserade migrantorganisationer som ockuperade bostäder.

Rätten till staden har blivit en gemensam paroll för de stadsrörelser som försöker föra samman bostadsfrågor, allmänningsfrågor, konflikter kring stadsomvandlingar och kampen om stadsrummet. Polska anarkistfederationen berättade om arbetet i Krakow utvecklats från torgockupationer och gemensam folkförsamling till bildandet av en självständig hyresgästförening och det gemensamma Rätten till staden-initiativet (Inicjatywa Prawo Do Miasta). Initiativet har lyckats genomdriva deltagarbudget som beslutas direktdemokratiskt i fyra av Krakows stadsdelsnämnder, ett intressant experiment att lära av. I flera städer har kulturarbetarna gått i bräschen för att skapa en stadsrörelse och gemensamma mötesplatser till försvar av allmänningarna. Kulturen är oftast det första att skäras ner i en krissituation och i en rad italienska städer har biografer och teatrar lämnats utan bidrag – vilket fått kulturarbetarna att ockupera lokalerna och driva dem vidare själva. Ett nav har den ockuperade 1600-talsteatern Valle mitt i Roms gamla stadskärna blivit. I stadsdelen San Lorenzo ockuperade lokalbefolkningen sin lokala biograf, Cinema Palazzo, för att inte falla i händer på fastighetsspekulanter som ville omvandla stället till ett (maffiakontrollerat) casino. Dessa lokaler har nu blivit öppna samlingsplatser för grannar och stadsdelsgrupper, vilket lyft frågan om kravet på boendeinflytande i sina stadsdelar och protester mot hyreshöjningar och gentrifiering. De boende i San Lorenzo öppnade även upp lokalen Communia som en plats för allmänningsprojekt och tjänster. Agora99 växlade mellan att ha stormötena på Cinema Palazzo, Communia och ockuperade fabriken OfficinaZero.

En särskild presentation på rätten till staden-workshopen hölls av initiativet No Expo från Milano, som arbetade mot världsutställningen Expo 2015. De redogjorde för hur stadsmarknadsföringen genom stora evenemang och skrytbyggen resulterade i ekonomisk korruption och spekulation, och användes för att genomföra omfattande stadsomvandlingsplaner i städerna, där områden demoleras, befolkningen tvingas bort och nya ordningsstadgar införs för de nybyggda ”ickeplatserna”. Städernas ekonomier plöjs in i att skapa en ”skyltfönsterstad” för att locka till sig investerare och stora skattemedel läggs i evenemang och mastodontprojekt, ett byggande som inte kommer de boende i staden till godo utan snarare dränerar kommunal ekonomi och lägger grunden för en lokal ekonomisk kris. Krakows kampanj mot vinter-OS drog liknande paralleller med stadsomvandlingen där.

Evenemangsekonomin har sin motsvarighet på nationell nivå i de stora infrastruktur- och gruvprojekt som staterna finansierar. Med den nya gruvboomen i finanskrisens spår har de skuldsatta nationerna öppnat upp för en resursplundring utan att något kommer samhället till godo. Rumänska (Rädda Rovia Montana) och grekiska projekt (Skouriesskogen på ön Calcidica) mot guldgruvbyggen berättade om sina erfarenheter, om de kemikalier som användes vid gruvdriften och de höga halter av arsenik som förgiftade dricksvattnet. Igenom att gruvprojekten är riksintresse har de lokala motståndsgrupperna från lokalbefolkningen bemötts med terroristlagar och hård repression. I Italien har de territoriella protesterna mot de storskaliga projekten börjat bli en gemensam sammanhållen rörelse, som besöker varandras demonstrationer och använder sig av samma retorik och symboler (No Grandi Navi i Venedig, Stop Biocidio i Campagna, No Expo i Milano, No Muos på Sicilien, No Tav utanför Turin).

Temablocket om skuld och prekarisering tog upp alla de initiativ som skett utanför traditionella fackföreningsrörelsen på arbetsmarknaden. Euromayday var för tio år sen en viktig europeisk samlingspunkt för att lyfta frågan om ”prekariatet” som ett nytt ungt rättslöst subjekt på arbetsmarknaden. Idag kan vi inte tala om prekariat som en avgränsad grupp längre, hela proletariatet idag lever prekärt. Prekarisering är snarare ett allmänt tillstånd på arbetsmarknaden, vilket lett till att initiativen som arbetar kring prekarisering också börjat närma sig de kamper som skett inom den ”traditionella” industriproduktionen och dess sidogrenar. Basfackföreningsrörelsen har framgångsrikt lyckats organisera sig i logistik- och lagersektorn, en central nod i produktionen. I flera länder drivs informationscentraler utanför facket för prekära och osäkert anställda. I Madrid finns Officina Precaria (startat av 15m-nätverket Juventud sin futuro), i Lissabon Associação de Combate à Precariedade – Precários Inflexíveis (Föreningen för att bekämpa prekarisering – Oflexibla prekära arbetare), i Rom InfoPrecaria och C.L.A.P. (Camere del Lavoro Autonomo e Precario), i Wien Precarity Office, i Berlin bedrivs ett infocenter och kampanj mot arbetsförmedlingens jobbcenter i stadsdelen Neukölln. Alla dessa infocentraler är självorganiserade mötesplatser och rådgivningscentrum för osäkra anställda, som dessutom ingriper i arbetskonflikter. Diskussionen utifrån mötet var hur man skulle kunna förena dem till en europeisk informationscentral, via en koordinerad nätsida.

Ett av de mer spännande projekten är försöken till fabriksockupationer av arbetsplatser som drabbats av ägarkonkurs eller kapitalflykt. De ockuperade fabrikerna Ri Maflow (Milano), Vio.Me (Thessaloniki) och Officine Zero (Rom, en tågverkstad för nattåg som ockuperades i februari 2012) berättade om och jämförde sina erfarenheter. De ockuperade fabrikerna har lagt om sin produktion, fungerar deltagarstyrt och börjat bygga upp egna distributionssystem med allmänningsrörelsen i staden.

Temat demokrati ramade in de två andra temana. Under punkten demokrati diskuterades mer övergripande hur en europeisk krisrörelse kunde byggas upp. Vad skiljer vår syn på Europa från EU och trojkans? Hur använder vi Europa som territorium för att samordna de lokala kamperna mot EUs krispolitik? Diskussionen låg på flera plan i de olika workshoparna.

Många som deltog drev olika kommunikationsprojekt och mediaaktivistsajter. Det diskuterades hur krisprotesterna skiljde sig från tidigare kampcykler, genom att den inte byggt upp några självständiga kommunikationsprojekt (tex globaliseringsrörelsen skapade Indymedia och Sociala forum), utan snarare använt sig av de företagsplattformar som kallas sociala media (Facebook, Twitter, Youtube, Bambuser osv). Å ena sidan har det gjort oss beroende av mediaplattformar vi inte kontrollerar själva, men å andra sidan har det gjort en massanvändning möjlig som raserat hela uppdelningen mellan ”mediaaktivister” och ”passiva följare”. Under en presentation om ”teknopolitik” presenterade deltagare från Barcelona, Pisa och Istanbul hur just masspridningarna av tweets, hashtags och länkar sett ut under de stora protestdagarna (#15m, #occupygezi #resistanbul osv), hur det blivit en spontan massrapportering med information, bilder, events och sammankomster.

Men kommunikationen och att aktiviteter ska få en viral spridning inom Europa handlar inte bara om tekniska lösningar, utan än mer om metanarrativ, berättelser och benämnande. Vilka verklighetsbeskrivningar samlas i gemensamma berättelser som sammanlänkar våra kamper, använder vi samma ord när vi benämner problemen. Situationen ser dessutom inte ut på samma sett i hela Europa, även om vi ser oss som europeiska rörelser: på mötet lyftes fram skillnaden mellan Europas centrumländer och dess olika periferier (sydeuropa, östeuropa, Baltikum).

Som ett led i att utveckla en samtidighet och lyckas presentera en bra överblick över alla kamper, nätverk och lokala motståndsrörelser diskuterades olika former av kartor och tidsaxlar som redovisade protestcyklerna i Europa. Just nu är det svårt att hitta information om vad som sker i olika länder, det finns en uppsjö sajter. Informationen som finns lagrad i Facebook och Twitter försvinner snabbt ur feeden och är svår att hitta efteråt – dessutom måste man veta vilka feeds som ska följas. En av de aktiviteter som lyftes fram under våren var att organisera en gemensam aktionsvecka i vår 2014, med start den 15 maj (den dag då de spanska protesterna bröt ut) – mot EU:s krispolitik i hela Europa, innan Europaparlamentsvalet. Samma vecka kommer även Blockupy i Tyskland att blockera ECB och trojkans Eurotower i Frankfurt för tredje året i rad.

Ett annat redskap för att skapa en gemenskap av rörelser med Europa som mark är initiativet till att starta en ”Charter for democracy / Carta per la Democrazia”, som nunnan Teresa Forcades och ekonomen Arcadi Oliveres i Katalonien tagit initiativ till. Målet är att se på hur folkrörelser i Latinamerika (Ecuador, Bolivia, Venezuela) och Island lyckades starta konstituerande processer för att lyfta rörelsernas krav. Målsättningen med den konstituerande processen är både att utöva ett tryck på politiker genom att lyfta en egen plattform med krav, men också använda dessa krav aktiverande och legitimerande, för att basera olydnads- och direkta aktioner på. Ett sådant ”frihetsbrev” är tänkt att kunna verka som en demokratiskt beslutad plattform för sociala rörelser – en egen motoffentlighet eller motkonstitution – mot de nyliberala regelverk som statsapparaterna baserar sin makt från ovan på.

Rent konkret resulterade mötet i en rad olika utbyten, samarbetsprojekt, förslag på aktionsdagar, gemensamma mobiliseringar och erfarenhetsutbyten. Mötet är bara ett på vägen, fler liknande konferenser kommer att hållas i november och ett nytt mindre gemensamt strategimöte är planerat till februari för att koordinera vårens sociala protester.

Något som var intressant som deltagare var att jämföra med Allt åt allas kongress, som hölls i Stockholm bara någon vecka innan Agora99. På Allt åt allas möte diskuterades kapitalistiska strategin om ”ackumulation genom fråntagande”, hur man skulle kunna förbinda motståndskamper mot gruvboomen, motståndet mot plundringen av allmännyttan och välfärden, protesterna mot vårdkollapsen i sjukvården, motståndet mot de stora stadsevenemangen (Umeå Kulturhuvudstad 2014) och stadsdelskamperna med varandra, som ett försvar och återtagande av allmänningarna och den gemensamma välfärden. Vi diskuterade även de osäkra anställningarna, utifrån bemanningsföretagens uppluckrande av de fasta anställningarna och synen på entreprenören som nyliberalismens ”frälsare”. Ämnen som också togs upp var valet/europaparlamentsvalet, vad som skulle ske om extremhögern skulle bli största block i Europaparlamentet och om det skulle blockera Trojkans politik, vilka som skulle framstå som opposition i det läget och hur vi skulle agera i Sverige och Europa. Vi pratade också om dess konsekvenser för migrationen och hur vi måste förbinda REVA-motstånd, asylkamp och organiseringen av papperslösa med en tydlig kritik mot Sveriges roll i uppbyggandet av Fort Europa. Vi pratade även om hur vi som förbund behövde utveckla mer centraliserade och koordinerande organisationsstrukturer för att kunna koppla samman de olika lokala kamperna vi deltar i. Vår diskussion på kongressen låg helt klart i linje med den europeiska diskussionen på Agora99.

Kategorier
Allmänt

Kommunens dialogmöten om Apberget

Måndag den 11 november kl 12.15 kommer Umeå Kommun att presentera den ”medborgardialog” som tvingats fram rörande utformningen av den plats där Apberget tidigare låg. Detta evenemang är en simpel uppmaning att gå dit, fortsätta visa missnöje mot rivningen/processen, och möjliggöra att informationen om kommunens möte sprids till så många som möjligt. Allt åt Alla Umeå arrangerar alltså inte i sig något specifikt på plats.
———

Bakgrund:
Tidigare i höst rev Umeå Kommun den bland många umebor populära offentliga mötespunkten Apberget, på Rådhustorget. Kommunen hade inte informerat om den planerade rivningen, tills dess att informationen nådde medierna via en läcka. Vid den tidpunkten var det knappt två veckor tills grävskoporna skulle demolera Apan. I den folkstorm som uppstod gjorde politiker och tjänstemän en snabb reträtt och initierade en medborgardialog för platsens framtida utformning. Den dialogen presenteras på måndag den 11 november, 12.15 vid apgropen på Rådhustorget.

Rivningen av Apberget är en del i en längre process pådriven av fastighetsägare och handelns intresseorganisationer i syfte att göra Rådhusesplanaden till ett centralt handelsstråk. Sedan mitten av 00-talet har organisationer som Umeå C och Svensk Handel lobbat för att få bort bibliotekshuset, som har i deras ord en ”död fasad” mot gatan. Detta sker som vi vet nu genom flytten av biblioteket till mindre, dyrare lokaler i Kulturväven. Omgestaltningen av gatustråket, inklusive rivningen av Apberget, tycks vara nästa del i denna process. Gatan har sedan apan revs breddats avsevärt utanför den nya dystopiagallerian, och nu har björkar planterats på Apbergets gamla plats. Ett egendomligt faktum, med tanke på att politikerna tidigare sa att man inte kunde återställa Apberget pga den annalkande vintern.

I grund och botten är konflikten om Apberget en del i en större stadsomvandling där offentliga och gemensamma platser trängs undan till förmån för det privata.

Kategorier
Evenemang Stockholm

Högskolan är till salu – demonstrera mot privatiseringen!

Den 14 november demonstrerar vi mot regeringens förslag om att öppna för privatisering av högskolor och universitet. Under täcknamnet ”stiftelsereform” vill de öppna upp för privata aktörer och studieavgifter. Vi är mot en privatisering av den högre utbildningen. Vi vill heller inte att resurser ska läggas på att vidare utreda frågan. Vårt universitet är till salu, nu stoppar vi försäljningsplanerna!

Vi ses kl 18 utanför Gamla stans tunnelbana (Mälartorget). Tillsammans går vi sedan till utbildningsdepartementet! Samtidigt kommer demonstrationer att hållas i andra delar av landet.

Bra debattartiklar på ämnet: 
http://www.dn.se/debatt/centrala-universitetsvarden-hotas-av-bolagiseringsiden/
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-svenska-studenter-ska-rakna-poang-inte-pengar/

Kategorier
Evenemang Stockholm

Feministiskt kafé med Allt åt Alla

Lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva?
Många av oss har blivit överflödiga i arbetssamhället, och de som arbetar sliter ut sig 9-5, fem dagar i veckan, eller på osäkra, tillfälliga anställningar. Arbetskritiken lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet, som i stället handlar om att ”skapa jobb” – vilka jobb som helst, till vilka löner som helst. Arbete innebär inte bara att sälja en tjänst utan ett helt sätt att vara. Det är en feminisering av arbetet eftersom det främst präglar kvinnodominerade yrken. När känslor och personligheter investeras i ett arbete är arbete något som präglar hela våra liv, obetalt som betalt arbete. Arbetskritik måste vara feministisk arbetskritik.

Allt åt alla bjuder in till feministiskt kafé för samtal och performance om det patriarkala arbetssamhället, och alternativ till detsamma. Måste vi leva för att arbeta? Och vilket (vems?) arbete är det som avlönas i arbetssamhället? En tillbakablick på arbetarrörelsens historia visar hur det gick till när vissa typer av arbete blev osynligt och oavlönat. Inbjudna att föreläsa är Linn och Lisa från Allt åt Alla Uppsala och Kvinnopolitiskt Forum.

Under dagen kommer vi att hålla caféet öppet och det kommer att finnas soppa och fika.

Hoppas att vi ses!
/ Allt åt Allla

Schema för kafét:
15.30 – 17.00 Föreläsning av Lisa Ramquist och Linn Spross, forskare och aktivister i AåA. Om medborgarlön (vad händer när inkomst frikopplas från arbete?), respektive arbetskritik & familjekritik (hänger de ihop?). Följs av gemensam diskussion.
17.15 Performance
17.45 Diktuppläsning av Athena Farrokhzad
18.00 Filmvisning: Born in Flames

Kategorier
Evenemang

Allmänning: Cykelverkstad

Många har frågat efter en sista cykelverkstadsallmänning innan vintern slår till, så vi kör en parallellt med fikaallmänningen nu på lördag! Vi hjälps åt att spänna ekrar, dra åt skruvar och bultar, byta till vinterdäck och slang och annat spännande. Tillsammans lär vi av varandra!

Har du material eller verktyg så får du gärna ta med det. Har du inte möjlighet att ta med något, du kanske inte ens har någon cykel, kommer du för sällskapet.

Vi ses!

  • Lördag 9 november
  • 12.00 – 16.00
  • Kulturhuset Klossen, Ålidhem 
Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken