Det är grumligt

Det var fredag och det var vernissage. Det var absurt. Jag hade varit vaken hela natten och försökt skriva. Jag hade trott att jag skulle kunna skriva för Johannes var bortrest. Två dagar hade han varit borta nu. Men orden kom inte, jag var tom.

Smärtan var det enda verkliga men inte ens den gick att greppa.

Så nu var jag här. I en industrilokal på Celciusgatan. Personerna som samlats var av en särskild sort. Alla var smala men alla var inte vita. Minglade med avskalade leenden. La händerna på varandras överarmar. Lågaffektiv beröring.

Bakom konstruktionen av tillit anades bevekelsegrunden.

Håret stod upp på mina bara armar. Jag brydde mig inte. Det var inte mycket jag orkade bry mig om längre. Jag var sminkad och klädd i en grön sammetsklänning. Lika grön som alla monsteror som står i medelklasshemmen. Ja, just den gröna, den mörka. Den gjorde min hud blek. Du hade valt den.

Jag skulle se representabel ut, och det gjorde jag. Jag var svinsnygg. Min vita hy utstrålade mer än privilegier, den var vacker. Jag var vacker. Och jag visste att du tyckte det. Det var det som störde dig mest ikväll. Inte mitt humör. Nej, det var att jag var snyggare än dig. Vi visste om det båda två, men vi visste också att jag aldrig skulle ifrågasätta dig. Aldrig skulle säga det högt. Jag var din. Jag var din här bland dina vänner.

Jag iakttog dem och tänkte på Johannes.
Tänkte på hur ni aldrig kommer se. Aldrig känna. Aldrig förstå att er konsumtion inte blir klasskamp bara för att den är rättvisemärkt. Att ert ekologiska schampo inte gör er till socialister.

Du grävde dina långa naglar in i min överarm. Tittade in i mina isblå ögon och viskade.

”Snälla Ina, försök att föra ett samtal.”
Du tryckte dina läppar mot min mun och rummet försvann. Jag tog en klunk av det billiga vinet och mådde illa.
De säger att skenande ojämlikhet är ett varningstecken för en ekonomisk krasch. Ett tecken på att allting kommer att gå åt helvete. Gäller det samma för relationer? Kommer vår ojämlikhet att leda till vår krasch?

Men det gör den inte. Vi är inte pengar. Känslor är inte ekonomi. Jag investerar inte i vår relation. Jag lever i den. Jag skulle dö om du lämnade mig. Det låter extremt, jag vet. Men jag skulle inte kunna leva.

Jag försökte att röra mig lika hemtamt som du i lokalen, försökte imitera. Tog ett andetag och lyfte min blick från golvet. Sökte någon annans. Försökte föra ett samtal.

”Jag har precis bytt terapeut” sa en av dina vänner.
Hon fortsatte:

”Man har bara fem tillfällen på sig, sen är man fast med den man har. Så jag bytte efter två. Hon var verkligen helt värdelös. Nu ska jag testa med en man, jag tror det kan bli bra.”

Detta var min öppning. Jag kan KBT. Jag kan sjukvård. Jag kan föra ett samtal.

”Tur du hann byta, du måste ju känna dig bekväm med din terapeut.”

”Ja men herregud, verkligen. Hon bara satt där. Frågade hur det kändes, väntade på mig. Men jag behöver mer. Jag behöver någon som utmanar mig, driver mig mot utveckling. Det är ju det som är så viktigt. Alla borde verkligen gå i terapi. Alla.”

Du kom in i samtalet. Fnös till.

”Men det är väl omöjligt att få vård idag, speciellt för kvinnor. Efter privatiseringen och så”

Sällskapet smuttade på vinet och nickade. Ingen svarade.

Mitt huvud var som fyllt av dimma. Tjock, flottig smog. Oljigt lade den sig som en hinna över varje vettig mening jag försökte formulera. Fanns det verkligen ingen vård för kvinnor? Jag har alltid fått vård. Kan jag säga det? Att jag har fått vård? Är det för att jag är smal? Säkert inte bara, men det hjälper nog. Ingenting är mitt fel för jag är inte tjock. Jag är inte heller så där anorektiskt smal så att jag utstrålar självförakt. Nej, jag är naturligt smal. Mitt skelett är litet. Mina knäskålar sticker inte ut. Jag är petit. Därför har jag fått bra vård. Är det ett samtalsämne? Att min verklighet är en annan. Att den inte stämmer överens med den du och dina vänner har fått från ledarsidorna? Att privatiseringen av vården inte har drabbat mig. Jag fick terapi direkt, men jag ville lämna.

Var tvungen att fortsätta.

Du säger att jag måste fortsätta. Du tror att KBT ska göra mig glad, få bort mina dippar. Du förstår inte att dipparna beror på̊ att Johannes är borta. Att han försvinner ibland och då försvinner mitt lugn.

Ingen psykolog kommer kunna hjälpa mig.

Jag ljuger för henne.
Men inga ord kom.

Alla borde gå i terapi. Min mun var som fylld av jord, hindrade mig från att formulera ett svar som inte var fyllt av smuts.

Jag kanske inte var kapabel till att föra ett samtal ändå.

Familjen Sackler släppte mig fri. Sen byggde de mitt fängelse.

Du tog min hand och ledde mig bort till ett annat sällskap. Vi minglade.

Allt är en imitation av en imitation men bara vissa har rätt att imitera.

Vi närmade oss ett nytt sällskap i lokalen, jag kände igen dem direkt. Särskilt en kvinna, hon var konstcurator. Inte din curator, men jag tror att du drömde om det. Jag hoppas det för det skulle förklara varför vi pratade med henne. Vi pratade om riktiga tjejgrejer.

Jag vet, det är kvinnohat att kategorisera ett samtalsämne som tjej. Men vi pratade tjej. Influencers.

Senast igår pratade vi influencers med en av dina gamla kompisar från Valand. Då var de smuts, kommersialisering av jaget. Idag var de opinionsbildare, normförskjutare. Idag älskade du kroppsaktivism.

Men du kräks.

Bulimi. Ätstörningen för dem som är dåliga på att vara ätstörda. En ursäkt för att få äta och vara smal. Inte tillräckligt bra på att vara ätstörd för att orka svälta sig.

Dålig ätstörd.

Det är inte ens ett bra sätt att vara smal på. Kroppen behåller det mesta och du får dåliga tänder. Och dåliga tänder signalerar fattigdom. Men du har råd att gå till tandläkaren. Det är svindyrt. Är det för att det ska synas tydligt? Synas vilka som är fattiga?

Klassmörkret sitter i tänderna. Syns i tänderna. Den som vet vad klass faktiskt innebär ska ha det inristat där. Men du betalade för din egen tandvård.

Kräk fräter. Fattigdom fräter.

Dåliga tänder är en del av den klasskamp som förs av dem som redan vinner. De som kan betala för sin egen tandvård.

Av dig.

Därför kändes det fejk när du tog för dig av snitt efter snitt, som jag visste att du skulle spy upp sen, och hyllade kroppspositiva influencers. Men allt för konsten.

Jag längtade bort. Jag ville verkligen inte vara här men jag behövde dig, och du visste det. Därför var jag här, på vernissage i en industrilokal på Celsiusgatan.

Det finns ett liv man lever medan man lever det liv man inte vill leva.

Ibland tänker jag att du kräks för att få uppmärksamhet. Att ätstörningen är ett uppmärksamhetssökande. Funkar det så? Finns det ett ord för det? Som när man skär sig. Men inte för att ångesten ska rinna ut med blodet utan för att någon ska säga stopp. Snälla sluta. Jag vill att du ska sluta. Det är inte sexigt att du hatar din kropp. Men jag har ingen makt över dig. Jag skulle aldrig kunna be dig att sluta.

Det finns inget språk där jag kan formulera mitt motstånd.

Så jag ger dig min uppmärksamhet och jag trånar efter din. Dricker den och utan den blir jag ingenting. Kanske är det jag som borde bli ätstörd eftersom jag dör om du inte ser mig? Försvinner ner mellan sprickorna i det slitna golvet.

Men ätstörningsbeteenden passar inte min aura.
Samtalet med curatorn hade glidit in på meditation. Självutveckling.
”Vi borde gå på yoga tillsammans någon dag, det finns ett jättetrevligt Ashtanga-ställe nära Davidshall. Vi kan boka in ett pass och äta middag efter.” Du använde din allra mjukaste röst. Du lät ren.

Curatorn svarade att hon gärna följde med och att hon skulle hitta en dag som passade. Du andades ut och log lite för stort. Skrattade till och tog en stor klunk vin.

Du kände doften.
Greppbarheten frätte i näsan.
Ashtanga Yoga. Jag vet inte vad det är. Men jag vet att yoga är den enda samhällsrörelsen som finns kvar. Självutveckling. Meditation. Antiinflammatorisk kost. Odling. Egentid. Maximera ditt välmående.

Så – kanske är det jag utför klasskamp? Det jag gör med Johannes? Jag minimerar mitt välmående. Kroppen är okränkbar, men jag kränker den.

Jag är nyliberalens mardröm.
Anomalin.
Jag blir glad av tanken och ler.
Klockan blev sent och vi skulle hem. Äntligen. Jag frös och ville ta bussen, men du ville gå. Vi gick över Bergsgatan bort mot Triangeln. Förbi konsthallen.
”Här blev jag kär i dig. Du vet det va?”
Du sa det med din mjuka röst, som gjorde den brännande kylan i mina bara händer hanterbar.
Du fortsatte:
”Jag förstod till och med innan du berättade att du var författare att du var en skapande person. Jag visste det när jag såg hur du tittade på konsten. Hur du förstod.”
Du blev kär i mitt skapande. Du säger att du visste att du älskade mig när du såg mina isblå ögon förloras i ett konstverk. Grävas ner. Lösas upp. Men jag tror dig inte. Det är ett svepskäl. Alla vill vara kär i någon som skapar. Jag tror att du blev kär i mig för att du såg i min blick att jag skulle lägga mig ner. Förloras i dig. Inte sätta emot.

Jag blev kär, och jag lade mig ner.
Omsorg är ett maktmedel som tränger in i hjärtats alla porer.
Men jag förlorades inte i konstverket. Det var inte det som syntes i mina isblå ögon. Jag var bara hög. Jag tittade på konstverket men det var ruset jag förlorade mig i. Som löste upp mig. Det jag grävde ner mig i.

Men det vet du inte om. Du tror fortfarande det var konstverket. Sen lade jag mig ner. Du hade föraktat mig om du visste. Det vet jag om. Hade du lämnat mig? Säkert. Jag känner dig, vet vad du tycker.
Dagen efter vernissagen var Johannes hemma igen.
Ljuset var tillbaka.

Smogen hade lättat och frosten låg som pudrat florsocker över gräset i det klara solskenet.

Jag var hemma hos honom. Han bor i Kroksbäck. Han ville bo på Möllan. Men Johannes är fattig och valfrihet är bara för dem med pengar. Och nu är Möllan fullt av medelklass och surdegsbagerier.

Men den som tror att bröd och lattepappor gentrifierar Möllan vet ingenting om Heimstaden. Socioekonomisk utrensning genom kvadratmeterpriser.
”Hur mycket ska du ha?” frågade han och tittade på mig.
”Inte så mycket, jag har inga pengar. Men jag måste verkligen ha. Det är kaos i mitt huvud nu. Jag betalar nästa vecka. Jag lovar.”
Hela dagen tillbringade jag på hans soffa. Hög och lycklig. Allt faller isär, men hos Johannes blir jag lugn. Droger. Det enda sättet för stundtals lycka i ett annars outhärdligt liv, utan att göra en enda ansträngning.

Jag var här när jag behövde komma ur lägenheten för att låtsas jobba. Jag försöker att inte tänka på hur det började. Orkar inte. Vill inte tänka på tiden före dig och Johannes.

Olycka tycker inte om sällskap. Olycka tycker om uppmärksamhet.

Vill inte tänka på hur jag brukade kunna skriva mig ur ångesten. Hur paniken kunde flöda ut med orden och skapa en ordning. Hur orden på skärmen kunde hjälpa mig att minnas. Gestalta det som behövde bli ihågkommit för andra, för mig själv. Men jag kunde inte längre, har inte kunnat skriva sen jag började.

Ändå är jag inte beredd att sluta.
Johannes säger aldrig att jag ska sluta. Finns vår relation ens på riktigt? Finns vi om jag inte betalar honom? Om jag inte kräver det som bara han kan ge mig?

Jag vet inte och jag tror det skrämmer honom. Det skrämmer mig.

Han är den enda som känner mig.

Men det är inte han som får mig att känna livet i mig. Inte han som får världen att svara.

Det är du.
Han läser upp olika texter om varningssignaler om när man ska lämna.

”Du borde lämna henne. Jag förstår inte varför du är kvar om du har det dåligt?”

Men ett protokoll är ett protokoll och en människa är en människa. Hierarkin är så självklar.

Jag kommer aldrig att lämna dig. Jag stannar för att jag är en människa. För att jag inte kan. Jag är otillräcklig och det är naturligt. Du är alltid tillräcklig.

Flytande.

Trygghet och otrygghet är grumligt. Du är båda. Vi binds samman av mörkret. Jag älskar det. Jag älskar dig. Du får aldrig veta.

Klockan började närma sig fem och jag gick hem. Tog mig upp genom trappuppgången och låste upp dörren. Du skulle vara hemma, skulle ha börjat laga middag. Jag ropade ditt namn. Hela mitt bröst fylldes med lugn när jag kände doften av dig.

Jag gick in i köket. Och där satt du, på en stol tomt stirrande ut i rummet. På bordet en spruta och en karta OxyContin. Rummet blev som i en tryckkokare. Luften dallrade, jag dallrade. Som fettsprängd högrev.

Du tittade på mig och sa med stilla röst: ”Du ska ut.”

Smärtan i min kropp var fysisk, jag rörde mitt huvud fram och tillbaka för att försöka låta bli att kräkas. Kunde jag andas? Allt försvann, allt sköljde över mig. Samtidigt. Är det såhär det känns att dö? Allting spelar plötsligt roll. Men ingenting spelade längre någon roll. Inte för dig. Allt var över, vi var över. Borta.

Fortsätt att läsa