Alexandra Kollontaj är kanske mest känd för sin politiska gärning som en av ryska revolutionens tongivande politiker och teoretiker – den mest radikala i frågor om kvinnors lika rättigheter, sexualmoral och socialpolitik. Hon var världens första kvinnliga minister och första kvinnliga ambassadör, stationerad i bland annat Sverige och Norge. Något mindre känt (men som också bör tillhöra allmänbildning) är att hon skrivit “romanen” Arbetsbinas kärlek. “Roman” inom citationstecken eftersom det egentligen är en novellsamling, men där den sista av de tre novellerna tar upp den stora majoriteten av sidantalet.

Den första novellen, “Tre generationers kärlek”, handlar om just tre generationers kvinnor och deras olika förhållningssätt till kärlek och sexualmoral. Den andra, “Systrarna”, handlar om solidaritet mellan kvinnor i social utsatthet – arbetslöshet, hemlöshet och prostitution. De är läsvärda båda två, men bokens huvudsakliga berättelse är den 200 sidor långa novellen “Vasilisa Malygina”. I den får vi följa Vasilisa, en ung kommunist, och hennes äktenskap med den jämnårige partikamraten Volodja. Som de flesta kärleksrelationer börjar deras förhållande i ren lycka. De är i första hand kamrater, i andra hand ett kärlekspar. De älskar och stöttar varandra som jämlikar. Men med tiden förändras saker. Vasilisa gör allt fler uppoffringar för Volodja. När han så småningom blir högt uppsatt i den sovjetiska byråkratin, som vuxit fram under åren de hållit ihop, förväntar han sig plötsligt av henne att hon ska vara en “fru direktörska”. En följsam hemmafru, vacker och ljuvlig. Samtidigt tar han själv en älskarinna. Vasilisa ställs inför ett klassiskt dilemma: hon vill inte lämna mannen hon älskar, men mannen hon älskar vill saker hon inte kan gå med på.

Kollontaj skrev Arbetsbinas kärlek under 1922-1923, en period när hon enligt sig själv var så upptagen av sitt arbete som diplomat (i Norge) att hon inte hade tid eller ork att skriva några teoretiska texter. Hon kunde dock inte låta bli att skriva helt och hållet, så det fick bli skönlitteratur. Vi är kanske inte så många som tänkt “mycket på jobbet just nu – dags att skriva en roman”, men sådan var Kollontaj. För henne, liksom för många i Sovjetunionen under den här tiden, var arbete en dygd. Inte nödvändigtvis lönearbete, utan arbete. Att anstränga sig och bidra med något gott till den här världen. Detta ideal är ständigt återkommande även i Arbetsbinas kärlek. Hela romanen är, på sätt och vis, ett politiskt manifest förklätt i fiktion. Inte så pass att det känns platt eller predikande, men ändå: Kollontaj var bolsjevik. Hon levde och andades revolutionärt arbete. Det är ofrånkomligt att hennes skönlitteratur innehåller spår av kommunism, även om de politiska budskapen är mer sublima här än i hennes teoretiska texter. I Arbetsbinas kärlek ställer Kollontaj frågor utan att ge några entydiga svar.

Eftersom Arbetsbinas kärlek präglas så mycket av den historiska och samhälleliga kontexten den skrevs i kommer här en lägesrapport från Sovjetunionen 1920: Det har gått tre år sedan Oktoberrevolutionen (som Kollontaj deltog aktivt i), där bolsjevikerna tog makten från den socialliberala provisoriska regeringen som hade upprättats efter Februarirevolutionen. Nu pågår ett febrilt arbete för att sprida revolutionen från storstäderna till landsbygden. Socialism är den nya ekonomiska strukturen och arbetardemokrati det nya statsskicket. Men under ytan – ibland rentav ovanför ytan – bär samhället fortfarande rester av det förgångna. Vanor, traditioner och normer kan inte förändras över en natt. Kapitalismen, tsarens repressiva välde och århundraden av förtryck har gjort avtryck som inte bara kan blåsas bort. Kvinnors position i politiken, arbetslivet och samhället överlag har förbättrats radikalt på bara några år. Att kvinnor överhuvudtaget kan lönearbeta är en relativt ny grej (och en bidragande faktor till att ryska revolutionen blev av – dess startskott var fabriksarbetande kvinnor som gick ut i strejk). Nu börjar också kvinnors löner höjas till samma nivå som männens. Mödravården utvecklas, förskolor startas, kvinnors röster ges utrymme. Men i hemmen och de nära relationerna släpar utvecklingen efter. Det är enklare att bygga en modern abortklinik än att få människor att omorganisera sina relationer och börja förhålla sig till sina närmaste på nya sätt. Och samtidigt pågår fortfarande det ryska inbördeskriget mellan revolution (Röda armén) och kontrarevolution (Vita armén). Kriget kommer att vara slut inom ett år, men det vet ingen just nu. Just nu är det krig och det har varit krig så länge Sovjetunionen funnits.

Allt detta, och mer, får vi en direkt inblick i genom Vasilisas ögon. Från vardagliga detaljer, som hur oerhört många möten de har och hur frustrerande dessa möten ibland är, till mer omfattande omständigheter – inte minst det ständigt närvarande inbördeskriget. Vi följer Vasilisas arbete med att upprätta ett kommunistiskt kollektivhus, där hon snabbt stöter på motgångar: “Man började tvista om ordningsreglerna. Man kan inte lära någon människa att vara renlig. I köket tvistades om kastrullerna. Tvättstugan översvämmades av vatten.” Vasilisas värld kretsar kring två saker: Volodja och kommunism. Det är svårt att säga vilken av dem hon älskar mest, men det är uppenbart att kommunismen upptar mer av hennes tid och uppmärksamhet. Därför går det att läsa “Vasilisa Malygina” lite som ett reportage inifrån kommunistpartiet under Sovjetunionens tidiga år, även om det i grunden är en berättelse om ett äktenskap.

Samtidigt som Arbetsbinas kärlek är skriven i ett samhälle och en tid långt bort så känns den minst lika aktuell idag som mycket samtida litteratur. Inte bara för de relaterbara beskrivningarna av att bo i kollektiv. Första gången jag läste Arbetsbinas kärlek var jag 16-17. Jag var några år in på min vid det här laget decennielånga bana som kvinnlig kommunist i ständiga kärleksrelationer med olika kommunistiska män (som jag ofta också varit organiserad med). Och jag kände igen mig. På ett sätt som jag där och då hade svårt att beskriva kände jag igen mig. Det var någonting med friktionen mellan ideologi och verklighet som fortfarande kändes smärtsamt relevant, hundra år senare, i en helt annan samhällelig kontext. Det ständiga pratet jag hörde om att vi som kommunister måste “skapa den värld vi vill leva i” och “leva som vi lär” och “behandla varandra som de jämlika kamrater vi är”, och så vidare… Så många ord, så mycket välvilja, så många internfeministiska praktiker och ändå så många springor där uttryck för en könsmaktsordning sipprade in. Sipprar in.

Inom en välfungerande organisation finns det, i bästa fall (och mer utvecklat idag än i 1920-talets Sovjet), strukturer för att täppa till de där springorna och systematiskt motarbeta trycket från den borgerliga patriarkala hegemonin vi alla fostrats in i. Men vad händer när kärlek och sexualitet blandas in i det hela? När man i de politiska rummen gör vad man kan för att vara kamrater, men i det privata förhåller sig till varandra som man och kvinna i en heterosexuell dynamik som det är lättare sagt än gjort att tvätta bort alla spår av… ja, heterosexuell dynamik ifrån. Det är inte utan anledning många avråder från att inleda kärleksrelationer inom organisationen. Det är inte heller utan anledning som många ändå gör det. Vad är en bättre grogrund för kärlek än att sida vid sida kämpa för en bättre värld? I Arbetsbinas kärlek väcks samtidigt den ganska sorgliga frågan: finns det verkligen utrymme för heterosexuell kärlek att växa och blomstra som något på allvar jämlikt innan den bättre världen är färdigbyggd? Räcker det att vi har de rätta idéerna, den rätta moralen, den rätta viljan – om vi samtidigt fortfarande lever i ett samhälle så präglat av ojämlika maktstrukturer, där vi socialiseras till “män” och “kvinnor” med allt vad det innebär. Ett samhälle där kvinnoförtryck inte är ett systemfel, utan en bärande del av systemet.

Det går också att fråga sig: om vi (Vasilisa, jag och alla andra kommunistiska kvinnor som mot bättre vetande ägnar oss åt något så självförnedrande som heterosexuella kärleksrelationer i ett patriarkalt samhälle) anser att den så kallade kvinnofrågan inte kan lösas inom ramarna för det rådande ekonomiska systemet, att kärnfamiljen som koncept behöver smulas sönder för allas bästa, att äktenskap är en kvinnofälla, allt det där… vad håller vi då på med? Varför slösar vi så mycket energi på… män? In this economy? Vi hade kunnat använda den energin till revolutionärt arbete, vänskapsrelationer, självförverkligande eller bokstavligen vad som helst annat – och så väljer vi att ägna den åt män. Försöka älska män som kanske eller kanske inte förmår älska oss tillbaka, söka bekräftelse från män, sörja när vi inte får bekräftelse av män, tänka på män, tänka åt män, tänka på vad män kan tänkas tänka om oss… Varför avviker vi plötsligt från kampen för ett klasslöst samhälle utan förtryck, för att istället lägga all vår kraft på kampen för att “få relationen att funka” med en man som ändå inte kan möta oss som en jämlik (inte nödvändigtvis för att han inte vill, utan för att det finns så många yttre och inre hinder för det)?

“Heterosexuell kärlek” framstår som ett helt hopplöst projekt för en kvinna, inte minst en kommunistisk sådan, som borde ha bättre saker för sig. Organisera arbetarklassen, till exempel. Ändå älskar vi. Ändå försöker vi. Inte bara Vasilisa och jag, inte bara kvinnor som lever ihop med män, utan alla vi som älskar i ett samhälle som hela tiden begränsar oss. Vi fortsätter älska, trots att kärlek stundtals framstår just som ett helt hopplöst projekt. Vi fortsätter tro på att kärlek också är en kraft som kan röra sig – och oss – bortom “kön” (vad det nu är), bortom den borgerliga moralen, bortom kapitalismens gränser, bortom alla gränser. Att det kan vara möjligt att mötas. Bara mötas som människor som älskar och åtrår och vill varandra något vackert. Som kamrater i första hand, som jämlikar men på riktigt den här gången. Kanske idag. Kanske imorgon. Kanske när som helst nu om vi bara fortsätter försöka älska och fortsätter kämpa för en framtid utan förtryck. Det var den framtiden Kollontaj drömde om och kämpade för. Hon gav aldrig upp. Hundra år senare kämpar vi fortfarande för samma framtid. Vi ger inte heller upp.

I Arbetsbinas kärleks sista meningar säger Vasilisa glatt till sin väninna: “Man måste leva, Grusja, leva! Leva och arbeta! Leva och kämpa! Leva och älska livet!”
Man måste faktiskt det.

För vidare läsning:

För den som vill veta mer om Kollontajs liv och politiska gärning rekommenderas bland annat självbiografin Jag har levt många liv och den 20 sidor långa självbiografiska texten En sexuellt emanciperad kommunistisk kvinnas memoarer.

Kollontaj har skrivit flera läsvärda teoretiska texter om den så kallade kvinnofrågan (idag hade många snarare kallat dem feministiska texter). I Kvinnan och familjen behandlar hon liknande frågor som i Arbetsbinas kärlek, till exempel kritik av den borgerliga kärnfamiljen och av äktenskapet som institution.

– 2026-05-24