Inför affischeringen till det sociala centret hade jag sagt att jag hade rollers hemma eftersom jag ville bidra på något sätt. Efter att ha stökat omkring lite på vinden kom jag ner med en kasse med blandade verktyg och målargrejer som en gång i tiden tillhört min mormor. Jag hade tagit emot kassen, och mycket annat bråte, för säkert tio år sen. Hon hade sålt sitt hem i Hälsingland med avsikten att flytta söderut närmare familj och läkare.
Det låg ingen roller i kassen, men väl en lång machete-liknande kniv. Vad fan hade hon använt den till? Under låg det en lagom stor, helt ny pensel, kanske femton centimeter bred. Den fick duga utmärkt. Jag stoppade penseln innanför jackan.
Som vid många andra tillfällen flög mina tankar till mitt sista möte med mormor på ålderdomshemmet. Vi hade skyndat oss dit eftersom personalen gett henne dåliga odds. När vi kom var hon inte förberedd på besök, men även om hon var utmattad så satt hon som hon brukade på den vanliga stolen i sitt ombonade rum. Hon ville inte kännas vid att det fanns andra människor som ansåg att hennes hälsa var i ett akut tillstånd.
Så länge jag kunnat minnas var hon så gott som döv, fast hon låtsades alltid annorlunda. Rastlös var hon också som alltid, och på hemmet pratade hon gärna om det hon planerade att göra så fort hon mådde lite bättre. Det som var nytt var att hon ofta refererade till inbillade samtal, och framförallt gräl och konflikter, som hon påstod sig ha haft med min mamma. Mormor snackade mycket skit i slutet av sitt liv. Hon var fast i sin egen värld på mer än ett sätt eftersom hon varken kunde minnas eller röra på sig särskilt bra. Hon hade börjat berätta om missnöjet som hon kanske, kanske inte, alltid hade känt gentemot oss andra.
Hon skämdes över att hon förlorat kontrollen över sin kropp. Hur den luktade och hur trött hon var. Hon var döende och mer isolerad än någonsin, så mycket är självklart nu i efterhand. Efter bara en liten stund bad hon oss att gå och komma tillbaka senare, när hon var piggare.
Jag var nervös inför affischeringen, som jag alltid är när jag ställer mig på öppen gata och ber andra människor att notera mig och det jag vill ha sagt. Det verkar inte spela någon roll att jag gjort det många gånger förut. Men jag tvekade inte, utan låste upp min cykel och rörde mig med ett lite darrigt hjärta ner mot stan.
På vägen ner tänkte jag på min mormor igen. Hur hennes död är plågsam för mig men också lik andras öden. Hennes liv påminde om många som är döda eller döende, som är åldrade eller sjuka. På varje dörr i hemmet står ett namn och bakom varje dörr väntar en annan person. Hennes ensamhet är också min ensamhet, som också är deras ensamhet. Men vi delar också på något. Vår ensamhet gör oss svurna till varandra.
Jag fylldes plötsligt av ett värmande lugn som hettade mina kinder. Tanken på att jag är ett med min mormor och med alla andra människor. Att jag kunde försvinna i den omfamnande gemenskapen hos alla andra under himmelen. Vart jag än tar vägen bär jag med mig min mormors molekyler, hennes inflytande och hennes dumheter tillsammans med alla andra människors kramar och deras vackra skitsnack. Allting framstod plötsligt som ganska självklart.
Känslan var stark och berusande men är närmast banal att beskriva i efterhand. Insikten blir suddigare ju fler dagar som går. Kanske har jag redan glömt den riktiga insikten, och det som jag försöker pussla ihop är en dröm.
Det jag vet är att det tog en lång stund för känslan att rinna av mig. När jag kom ner på stan hade jag penseln kvar i jackfickan och på mig hade jag tre lager kläder som inte längre behövdes. Affischeringen gick som planerat fast roligare; mer inspirerad. Det jag vet är att varje gång jag tänker på min mormor just nu så vill jag le lite.

– 2026-05-24