Nätdejting i olika former är i princip nästan lika gammalt som internet självt, men framförallt de senaste 15 åren har dejtingappar tagit plats som ett självklart sätt att träffa andra. De är en av vår tids framstående sociala teknologier för att inleda både kärleksförhållanden och sexuella relationer. Sätten dessa appar organiseras har följder både på individnivå och på samhällsnivå.

Kärlek och sex är inte bara njutbara i sig och för många en viktig del av det goda livet. I många fall är samboskapet både mer praktiskt och ekonomiskt rationellt än ensamhushållet. Samtidigt upplever många en ständig förväntan från samhället att leva i en parrelation och dessa blir därför en källa till bekräftelse i samhällets ögon. Enligt gängse normer skaffar du barn inom ett heterosexuellt parförhållande, vilket gör dem viktiga dels för den som själv vill ha barn men också för samhället i stort eftersom att det är beroende av barnafödande för att kunna reproducera sig självt.

I denna text vill jag undersöka dejtingappar ur två perspektiv. Dels från ett individuellt perspektiv – hur är upplevelsen av att använda dejtingappar, och är de bra verktyg för att uppnå det användarna vill? Men också från ett samhälleligt perspektiv – vilka ideologiska grunder vilar de på? Vilka antaganden gör de om sina användare, vilka avtryck skapar dessa antaganden i samhället och hur samspelar det med andra ideologiska tendenser?

Texten kommer främst fokusera på dejtingapparna Tinder och Hinge, och framförallt på heterosexuellas användande av apparna i tätbefolkade områden, men mycket går även att appliceras i en bredare kontext.

Dejtingappar är långt ifrån det enda sättet människor träffas på och deras popularitet har minskat. Enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet 2025 har andelen singlar som använder dejtingappar minskat från 27% 2022 till 18% 2025.

Denna minskade popularitet kan dels förklaras av att 2022 var under coronapandemin då apparna fick ett uppsving. En annan förklaring är en potentiellt växande skepticism mot internet och sociala medier vilken även kan smittat av sig på dejtingappar. Å andra sidan kan det svalnande intresset kanske även förklaras genom att även apparna förändras med tiden. När de lanserades kunde de vara generösare mot sina användare och gå med förlust i utbyte mot att växa, men nu när räntorna stiger måste de gå med vinst vilket de uppnår genom att mer aggressivt pressa sina kunder. De är med andra ord hårdare monetariserade.

Jag menar dock också att denna minskade popularitet kan ha att göra med en del inbyggda problem i apparnas design. Problem som gör att de inte lyckas särskilt väl med att faktiskt förmedla relationer, och att upplevelsen av att använda dem på många sätt blir otrevlig. Dessa problem blir allt mer uppenbara ju mer man använder apparna, och dessa negativa erfarenheter kan helt enkelt gjort att många tröttnat.

Att undersöka dessa problem är viktigt för att förstå dejtingapparna ur ett individuellt perspektiv, och det är i sin tur en nödvändig del av att senare förstå apparna ur ett samhälleligt perspektiv.

Innan två personer träffas på en dejtingapp sker först en urvalsprocess där användarna etablerar att det finns ett ömsesidigt intresse av att träffas.
En hörnsten i denna urvalsprocess är dejtingprofilen, där du förväntas sammanfatta dig själv med en handfull bilder och en kort text. Andra användare får sedan välja ifall de vill “matcha” och gå vidare till nästa steg i process, att skriva till varandra. Allt sker utifrån din profil. Du får på liknande sätt kolla igenom andra profiler och själv välja vilka av dessa du själv eventuellt vill skriva med.

Som användare av dejtingappar intar du rollen dels som konsument av andras profiler och dels som försäljare av din egen profil. För att kunna avgöra vilka andra profiler du ska gå vidare med får du ställa dem mot en rad självvalda kriterier, och för att få andra att vilja gå vidare med din egen profil måste du framgångsrikt marknadsföra den till tilltänkta målgrupper.

Denna process förutsätter att du på förhand både vet vad du är intresserad av, men också vad du inte är intresserad av. Detta stämmer inte med hur attraktion fungerar i verkligheten då vi inte har direkt tillgång till den del av oss själva som avgör ifall vi känner attraktion till någon, vi kan bara i efterhand dra slutsatser om mönster genom att betrakta oss själva utifrån. Profilernas format gör att det inte främst är den del av oss själva som spontant känner attraktion som engageras, utan snarare vårt intellekt, som tvingas gissa ifall det finns potential att bli attraherad.

Dejtingprofilerna förutsätter också att vi har en bra uppfattning om vad andra tycker är attraktivt hos oss. Detta är ännu svårare att veta, och är dessutom svårt att sammanfatta i utrymmet som ges i en dejtingprofil. Det blir inte heller trovärdigt eftersom att andra som läser profilen är medveten om att vi försöker marknadsföra oss själva till dem.

Detta gör profilerna suspekta. Bilder kan vara gamla eller bara skickligt tagna på ett sätt som får personen att framstå som mer attraktiv än i verkligheten. All text i profilen kan också på liknande sätt vara vinklat eller lika gärna lögn.

Men än vanligare än att profiler ger ett orättvist bra intryck är att de tvärtom ger ett orättvist dåligt intryck. Det är svårt att sammanfatta sig själv på några bilder och ett fåtal meningar, bara att försöka innebär att göra våld på oss själva. Detta leder till ett hav av profiler som framstår som helt personlighetslösa och ointressanta.
En framgångsrik profil innehåller ofta element som är svåra att fejka. De användare som lyckas förmedla sitt sinne för humor i sin profil tjänar ofta på detta eftersom att den talar för sig själv. Det är mer trovärdigt att läsa en rolig profil än att läsa om någon som själv säger sig ha ett bra sinne för humor. Samtidigt är det en helt annan och mycket svårare uppgift att vara rolig i en profil än att vara rolig i en konversation och därför misslyckas många, trots att de i andra sammanhang faktiskt är roliga.
Även detaljer som framstår som omedvetna men ändå säger något om personen kan vara effektiva, men kan samtidigt vara alltför subtila för många att lägga märke till över huvud taget när man skummar igenom många profiler.

Det som gör dejtingappar så lockande är att de ger sina användare tillgång till andra människor, många människor. Men samtidigt ligger det på dig att vaska fram personer med potential ur denna mängd, och detta med knapphändig tillgång till meningsfull information. Eftersom att det inte är lönt att lägga massor av tid och energi på att försöka spå ifall personen bakom en profil har potential eller inte, så brukar man som användare istället lära sig att snabbt sortera profiler på ganska godtyckliga grunder. Ifall man bara går igenom tillräckligt många profiler kanske man till slut lyckas skriva med och till och med träffa någon, trots dåliga förutsättningar.
De kriterier som spelar störst roll blir därför kriterier som är lätta att bedöma utifrån en profil och en snabb titt. Det handlar om fysiskt utseende, längd (som många appar kräver att man fyller i), klassmarkörer som är lätta att tolka eller subkulturell tillhörighet. Det är inte ovanligt att folk skriver att de letar efter någon som exempelvis är “bra på att kommunicera” i sin profil, men eftersom att det är nästan omöjligt att utläsa detta utifrån en dejtingprofil så är det inte särskilt viktigt för att vara framgångsrik på dejtingapparna, trots att det för många är en åtråvärd egenskap.

Att börja lära känna någon genom en dejtingapp är en process som präglas av en nästan total avsaknad av en social kontext.

Social kontext ger oss meningsfull information om vem den andra är. Träffar du någon genom gemensamma vänner så vet du exempelvis att personen du träffar har den gemensamma vännens godkännande. Du kanske till och med kan gissa hur denna person och ens vän känner varandra. Ifall du träffar någon på en fest har du antagligen mer gemensamt än med en slumpmässig person på gatan.

Men på dejtingapparna är det enda sociala kontexten att ni båda befinner er på en dejtingapp, något som inte ger någon användbar social information, mer än att ni båda letar efter någon att gå på dejt med. För det första rymmer detta inte någon information som kan hjälpa dig att avgöra ifall ni passar ihop eller inte. Att veta att den andra är öppen för att dejta kan på många sätt vara praktiskt, men det gör också att syftet med interaktionen blir entydigt. En viktig komponent av flirtande är en lekfullhet och tvetydighet som blir svårare när syftet med interaktionen är tydliggjord. När man träffar någon i ett socialt kontext vars huvudsakliga mål är något annat dejting kan du i lugn och ro bestämma dig om du är intresserad eller inte, eller på vilket sätt du är intresserad. På dejtingappar blir de huvudsakliga utsagorna av en interaktion att ni antingen går på en dejt eller att interaktionen avbryts helt och hållet.

Avsaknaden av social kontext gör många mer försiktiga eftersom du inte vet ifall du kan lita på den andra personen. Denna avsaknad innebär också att man inte löper så stor risk för sociala konsekvenser ifall man beter sig illa mot den man dejtar. Att helt enkelt sluta skriva till någon i mitten på en konversation är ett ganska vanligt beteende på dejtingappar men skulle i andra sociala sammanhang anses vara väldigt oartigt.

En social kontext fungerar också som ett socialt smörjmedel, det ger parterna något att prata om. Att skriva om att man är på en dejtingapp med någon man matchar med är sällan ett framgångskoncept, därför måste du uppfinna något annat att prata om. Ibland har folk tillräckligt detaljerade profiler för att göra det enkelt att öppna upp konversationer, men detta kan å andra sidan bli enformigt när alla som skriver till dig startar konversationer om liknande saker.

När du ska leta efter folk att matcha med så är det dejtingappen som bestämmer i vilken ordning du får se tillgängliga profiler, genom dejtingappens algoritm. En given användare hinner ofta bara kolla på en liten del av alla användare av föredraget kön och ålder, och att få synas tidigt hos andra – att gynnas av algoritmen – är därför en stor fördel.

Apparna är ofta hemlighetsfulla kring exakt hur deras algoritmer fungerar. Dels är det en affärshemlighet, dels vill de inte att folk ska utnyttja algoritmen. Men det är också mycket möjligt att algoritmens utformning inte ligger i användarnas intresse och därför skulle utgöra dålig publicitet ifall den offentliggjordes. Mycket av följande resonemang vilar därför på overifierade antaganden.

Tinder har tidigare sagt att deras algoritm baseras på ELO, vilket de senare dementerat. ELO är samma algoritm som används för att ranka folk i schack. I kontext av en dejtingapp skulle det innebära att ifall man får många likes på appen får man en högre “ranking” och därmed visas högre upp hos andra användare. Omdömen från andra som i sin tur har hög ranking väger också tyngre, ifall de indikerar att de vill matcha med dig (eller att de inte vill matcha med dig) kommer detta påverka din ranking mer än ifall någon med låg ranking gör samma sak.

Oavsett exakt hur algoritmen är utformad är det tydligt att uppmärksamheten på apparna fördelas ojämnt. Dejtingapparna verkar ha en uppfattning om hur “attraktiva” folk är och verkar prioritera att visa dessa “attraktiva” användare först. Att visa dessa för användare ger ett bättre första intryck och får appen att framstå som mer intressant, men undergräver också förutsättningar för dejtingappen att få sina användare att faktiskt träffas.

Att kunna ranka folk efter attraktivitet förutsätter att attraktivitet är objektivt och kan mätas framgångsrikt genom likes, och har som konsekvens att nischade profiler straffas. Man kan som dejtingappanvändare tycka att det är praktiskt att nämna saker som man vet att många kan ha svårt med i sin profil – låt oss säga att man är vegan, eller har en udda trosuppfattning – för att i ett tidigt stadium filtrera ut personer som man vet inte kommer vara kompatibla med. Ifall du gör detta blir du straffad av algoritmer som förutsätter objektivitet, eftersom att det kommer innebära att fler personer kommer välja bort en, och du kommer därmed att synas mindre, även för personer som skulle se detta som något positivt. Detta bidrar ytterligare till att göra dejtingprofilerna tråkiga.

Att folk som är snygga, roliga eller intressanta får mer uppmärksamhet än folk som är fula, tråkiga och ointressanta är så klart inget som är unikt för dejtingappar, men dejtingappar förstärker denna snedfördelning av uppmärksamhet: folk som får en hög andel likes exponeras också för fler profiler, och personer med en låg andel likes exponeras för väldigt få.

För de som knappt får någon uppmärksamhet alls är upplevelsen av att använda dejtingappar väldigt demoraliserande. Du kan känna dig pressad att like:a personer som du egentligen inte är särskilt intresserad av. Att komma vidare och faktiskt skriva med någon blir något sällsynt, som man därför lätt blir mån om att göra sitt bästa för att ta vara på. Detta kan leda till att du uppfattas som bekräftelsesökande och klängig av den andra personen. Att visa att du är mer investerad i konversationen än den andra personen kan indirekt tolkas som att du inte har många alternativ, inte är framgångsrik på appen och därmed är oattraktiv enligt appens måttstock. Samtidigt är du kanske inte egentligen så intresserad av den andra personen, eventuellt hade du inte velat skriva med dem ifall du inte pressats till att vidga sin urvalsprocess. Den som får få matchningar kan inte låta bli att vara pinsamt medveten om sin status som oattraktiv med appens mått mätt, och kommer lätt att hänga fast vid varje rest av bekräftelse som appen kastar till en i form av matchningar, även ifall man kanske är medveten om att ni egentligen inte har så mycket gemensamt.

De som får mycket uppmärksamhet har det kanske bättre i jämförelse, men har sina egna problem. Medvetenheten om att det alltid finns andra alternativ nära till hands kan göra det svårt att investera i någon enskild person. Som följd riskerar man att inte klicka med någon. Många av de du matchar med kommer att vara mindre framgångsrika på appen än dig själv och kommer därför lätt framstå som oattraktiva. Att ha en strid ström av personer som vill ha ens uppmärksamhet kan vara smickrande, men också påfrestande.

Snedfördelningen av uppmärksamhet för heterosexuell appdejting är delvis könad då en majoritet av apparnas användare är män. Hemsidan datingzest.com uppger att ungefär 75% av Tinders globala användare är män. Enligt Svenskarna och internet är fördelningen jämnare i Sverige. Bland användare födda innan 1980 är det ungefär dubbelt så många män (15%) som kvinnor (7%) som använt dejtingappar det senaste året. Bland användare födda efter 1980 däremot är mängden kvinnor och män nästan lika (24 respektive 25%). Hur många som använt appen det senaste året speglar däremot inte aktivitetsgraden, som eventuellt skiljer sig mellan män och kvinnor.
Även i sammanhang där män utgör majoriteten av användare förekommer det både män som får mycket uppmärksamhet och kvinnor som får lite uppmärksamhet.
En intressant kontrast till de stora dejtingapparnas design är BARQ, en dejtingapp för furries som drivs utan vinstmotiv. En avgörande skillnad är att användaren får tillgång till andra användare i en lista sorterad på avstånd, som man sedan kan lägga till egna filter på. Appen har ingen uppfattning om hur attraktiva enskilda användare är och användarna är därmed fria från appens omdöme och dess osynliga hand.

Vissa av problemen med dejtingappar är inneboende i konceptet “dejtingapp”. Att kräva att dejtingappar skulle ha en urvalsprocess som inte utgår från profiler är att kräva att dejtingapparna skulle vara något i grunden annorlunda än vad de är. Samtidigt är jag övertygad om att dejtingapparna skulle kunna para ihop fler personer än vad de gör ifall de tog andra designbeslut. Apparnas algoritmer skulle antagligen kunna prioritera att få folk att matcha i högre grad än vad de gör, eller så skulle de helt enkelt kunna vara utan algoritmer som BARQ.

Men detta skulle inte fungera i apparnas syfte, det är inte deras affärsmodell. Affärsmodellen går inte ut på att få människor att faktiskt träffas, även om det i och för sig kan bidra till ett gott rykte hos appen. Affärsmodellen går ut på att producera en vara som går att sälja, nämligen data från sina användare, samt att visa annonser och att få sina användare att betala för olika fördelar på appen. Att de inte prioriterar att skapa framgångsrika möten mellan sina användare eller rentav motverkar det är därför inte så konstigt.

När dejtingappar visar dig användare som är attraktiva men som du har låga odds att matcha med gör det premiumversionen av apparna till en bättre vara, men ifall de istället visar dig mindre attraktiva personer du har stor sannolikhet att matcha så kommer du antagligen att få fler matchningar, vilket gör dig mindre benägen att betala för premiumversionen.

Eftersom dejtingapparna har tillgång till väldigt mycket data om sina användare har de antagligen en uppfattning om vilka användare som har störst sannolikhet att börja betala för premiumversionen av appen. Att göra så att dessa användare får de ännu tuffare är eventuellt en lönsam strategi för att få fler betalande användare, och därför är det inte osannolikt att apparna gör just detta.

Ideologiskt ser dejtingappar attraktion som en i grunden rationell process: du kan i en profiltext räkna upp de kvalitéer du har som gör dig attraktiv, och du kan genom att läsa någon annans profil avgöra ifall du finner den attraktiv. Attraktivitet är här dessutom i stort objektivt och mätbart. Genom att förfördela personer efter deras “objektiva attraktivitet” antyder de en social hierarki, där ens position i hierarkin är baserad på denna attraktivitet. Attraktiviteten utgår i första hand från lättläsliga, och därmed ytliga, egenskaper.

De sociala relationerna mellan apparnas användare är helt och hållet byggda kring att avgöra ifall någon är en lämplig (sexuell eller romantisk) partner. Dejtingapparna innehåller inte någon överflödig information som inte är kopplad till dejting, och användare chattar med varandra två åt gången. Detta så gott som omöjliggör andra sociala sammanhang än just de designade av apputvecklarna. Användare har ofta en uppfattning om hur attraktiva de själva är med apparnas mått mätt, och de kan ofta gissa hur attraktiv den andra personen är enligt apparna. Detta är ett av få sätt som något större socialt kontext ger sig tillkänna i apparna.

Precis som att nätdejting i olika former är lika gammalt som internet är så också online-subkulturer formade kring personer som är frustrerade över sina kärleksliv. Parallellt med att dejtingappar har tagit större plats i samhället så har incel-subkulturen, den senaste inkarnationen av denna subkultur, också växt sig större och mer inflytelserik. Intressant nog verkar dessa två fenomen ha en del ideologiskt gods gemensamt med varandra.

I likhet med dejtingapparna ser incels att dejting framförallt handlar om ytliga kvalitéer, i synnerhet utseende men även status och pengar. Incels ser också attraktivitet som något som är objektivt, och mätbart. Det är vanligt inom incelkultur att tilldela folks attraktivitet numeriska värden på en skala från 1-10, och de ser denna attraktivitet som något som går att härleda från objektiva attribut som specifika ansiktsdrag (dejtingapparna har ingen egen åsikt om vad som ingår i attraktivitet utan härleder den istället indirekt).

En vanlig föreställning bland incels är att en liten del av män, ofta pratar man om siffror från 20% till 1%, har sex med den stora majoriteten av kvinnor. Detta påstående faller på sin orimlighet i samhället i stort, men speglar i viss utsträckning hur det ser ut på apparna. Dels finns det fler manliga användare än kvinnliga globalt, vilket innebär att en större andel av kvinnliga användare kommer att träffa någon genom apparna över huvud taget. Många kvinnor har en strängare urvalsprocess än män, vilket bidrar till att många män får i princip inga likes, medan kvinnor i gengäld får fler men mindre intressanta likes. Eftersom att dejtingappar förstärker populariteten hos personer som bedöms vara attraktiva så får den lilla delen av män som har verkligt bra profiler många likes som dessutom har hyfsat stor chans att leda vidare till exempelvis sex, och de får därför tillgång till en stor del av den kvinnliga användarbasen.

Ett centralt koncept för incelideologin är “the black pill”, idén om att det är hopplöst för dem att någonsin hitta en partner. Detta är säkert mer eller mindre sant för vissa personer men jag tror också att många underskattar sina chanser här. Återigen blir detta mer logiskt när man ser det genom linsen av dejtingappar. Precis som att en liten del av män får mycket uppmärksamhet får de män med profiler som inte bara är mediokra utan genuint dåliga i princip inga likes alls. Inte nog med att det är en liten andel av alla som ser deras profiler som like:ar dom, det är få personer som ser profilen över huvud taget. Så länge dessa män i första hand försöker dejta genom appar, och så länge de inte kan identifiera och åtgärda problemen med sina profiler, är det genuint hopplöst för dessa användare att träffa någon. Detta innebär inte att de i grunden är oattraktiva, utan bara att de har en dålig profil. På ett individuellt plan skulle många av dessa män antagligen kunna skapa en bättre profil, men dejtingapparnas algoritm förutsätter alltid en grupp “vinnare” och “förlorare” och det kommer därför alltid finnas män såväl som kvinnor vars profiler är så pass långt under snittet att de i princip blir ignorerade.

Bilden av sig själv som en förlorare som många mindre framgångsrika användare lätt får av dejtingappar är skadlig för människors egna välmående, men det är även skadligt för samhället i stort. Black-pill ideologin sträcker sig bredare än till bara dejtingvärlden, det är en cynism generaliserar till samhället i stort där en upplevelse av att vara objektivt oattraktiv fungerar som inkörsport till ett bredare politiskt paket.

Jag menar att upplevelsen av att använda dejtingappar som en, enligt apparna mått, oattraktiv man är central för att förstå incels uppfattning om dejting i stort. Samtidigt kan en del av likheterna även kan förklaras av att dejtingapparna och incels kommer ur en delvis liknande miljö. Tinder utvecklades ursprungligen av ett gäng silicone-valley-snubbar i början på 10-talet, och det är inte osannolikt att de precis som tidiga incels tog del av 4chan eller pick-up artist-kultur. De har båda också växt fram vid sidan av bortvittrandet av äldre institutioner till förmån för internet, och en kapitalism som långsamt gör anspråk på och genomsyrar allt större delar av våra liv.
För heterosexuella män och kvinnor kan upplevelsen av att använda dejtingappar vara väldigt olika. En avgörande skillnad i beteende är att män är betydligt mer frikostiga med vilka de like:ar. Enligt swipestats.io, ett verktyg för att visualisera sitt tinder-användande, leder 44.4% deras kvinnliga användares like:s till en matchning, motsvarande siffra är 5.3% för män. Detta kan delvis förklaras av att det finns fler manliga än kvinnliga användare, men pekar också på att män like:ar många fler profiler än kvinnor.

Detta beror delvis på att kvinnor ser en större säkerhetsrisk med dejting, det är till exempel betydligt vanligare att kvinnor blir utsatta för våld av sina manliga partners än tvärtom. Utöver att leta efter någon som de potentiellt är attraherade till brukar kvinnor dessutom leta efter tecken på att män de ser på dejtingappar är “säkra” och inte kommer utsätta dem för t.ex. våld eller misogyni.

Eftersom att dejtingappar har lättare att framhäva ytliga och visuella egenskaper så blir det lättare att hitta användare som verkar intressanta för den som också framförallt är intresserad av just de egenskaperna. Vårt patriarkala samhälle lägger större vikt vid kvinnors fysiska utseende och mindre vikt vid andra mer personliga egenskaper, jämfört med män. Kvinnor är också mer vana vid att se sig själv genom denna lins och också framhäva denna sida av sig själva än män. Dejtingappar är alltså mer lämpade att framhäva saker som gör kvinnor attraktiva enligt gängse normer. Saker som relativt sett är mer viktiga för mäns attraktivitet, som ett bra sinne för humor eller självsäkerhet, är å andra sidan svårare att framhäva på dejtingappar.

Att dejtingapparnas framhäver saker som typiskt är viktigare för heterosexuella män kan på sätt och vis vara trevligt för dessa män, men leder också till att många heterosexuella kvinnor tycker att stora delar av männen är ointressanta, vilket bland annat bidrar till att män får så få likes.

Oavsett anledningen till att män like:ar fler kvinnor än tvärtom, blir en sådan effekt lätt självförstärkande. Får man få matchningar uppmanas man att like:a fler profiler för att hitta fler matchningar. Ifall det finns en stor sannolikhet att en like leder till en matchning blir man å andra sidan mer försiktig, eftersom att en matchning innebär en förväntan på att man ska skriva till varandra vilket tar tid och energi.

Incels är på många sätt ett extremt exempel, men deras upplevelse bär åtminstone vissa likheter med den genomsnittlige heterosexuella mannens upplevelse. Den ojämna könsfördelningen och kvinnors relativa försiktighet med att like:a män leder till en upplevelse av kvinnligt ointresse. När man väl matchar med en kvinna är hon ofta relativt oengagerad, mannen förväntas ofta skriva först, hålla igång konversationen och bjuda ut kvinnan. Detta beror dels på könsnormer inom heterosexuell dejtingkultur, men beror också på att kvinnan i många fall helt enkelt har fler alternativ, samt att hon ofta inte vågar lita på att det finns ett genuint intresse från mannens sida eftersom att han är så frikostig med sina likes. För den genomsnittliga mannen framstår dejtingappens kvinnor ofta som ointresserade, kräsna, nyckfulla och godtyckliga.

Den genomsnittliga heterosexuella kvinnan har ofta en på flera sätt mer funktionell upplevelse, då hon oftare får matchningar och har större möjligheter att ta saker vidare. Samtidigt är det en upplevelse som ofta kantas av misstro och besvikelse. En matchning för en genomsnittligt populär kvinna kan vara något hon omsorgsfullt placerar ut på de män hon tycker verkar ha särskilt bra profiler, men när hon sen matchar med dessa märker hon ibland att han kanske inte egentligen var särskilt intresserad alls. Ibland härdar män i med att skriva och verka intresserade trots att de innerst inne vet att de inte passar särskilt bra ihop, och ibland har de inte ens bemödat sig med att kolla närmare på kvinnans profil för att lista ut ifall de passar bra ihop eller inte. Samlat leder detta till att den uppmärksamheten kvinnor får inte känns rakt igenom genuin, och män framstår ofta som ytliga, falska, desperata eller opportunistiska.

Dynamikerna jag beskrivit här är inte helt och hållet unika för dejtingappar och har delvis sina rötter i heterosexuella dejtingnormer, och könsmaktsordningen i stort. Samtidigt förstärks dessa dynamiker alla på olika sätt av apparnas design.

Dejtingapparnas design skapar en upplevelse för heterosexuella användare där man står i ett antagonistiskt förhållande till det motsatta könet; visserligen har man samkönade konkurrenter, men de får man inte själv se. Istället har man bara personer av motsatt kön som man ofta upplever beter sig på ett sätt som gör appdejtandet mer frustrerande än vad det behöver vara. Det tryck appen sätter på användare och som formar deras beteenden ligger istället osynligt osynligt i bakgrunden.

Konsekvensen av detta är ett mer spänt förhållande mellan könen i stort. Man behöver knappast leta länge för att hitta personer som på olika sätt klagar över upplevelsen av appdejting. Ibland är den riktad mot apparna i sig, men åtminstone lika ofta är den riktad mot det motsatta könet som helhet.

Dejtingappar är dåliga på att faktiskt matcha ihop personer, och upplevelsen av att använda dem är på många sätt negativ. Effekterna apparna har på sina användare är inte bara negativa för användarna själva utan har negativa effekter för samhället i stort. Det är därför viktigt att göra oss fria från deras makt, både på ett individuellt och ett samhälleligt plan. Trots att många säkert kan stämma in med flera av nackdelarna jag gått igenom ovan, och trots att många kanske inte har särskilt stor framgång på apparna så kan de ändå känna sig tvungna att använda dem. Vad beror detta på? En av dejtingapparnas stora styrkor är att du får tillgång till många personer att potentiellt gå på dejt med. Jag tror att det som driver många till dejtingapparna är att de inte upplever att de har så många alternativ i dejtingväg i sina egna liv. För den som vill göra sig mindre beroende av dejtingappar vill jag därför föreslå att satsa på att leva sitt liv på ett sådant sätt så att man träffar flera potentiella personer att dejta.
Mycket råd kring dejting kretsar kring individualistisk självförbättring, genom att bli snyggare, mer självsäker eller bättre på att säga rätt sak. Alla dessa saker kan naturligtvis vara användbara när det kommer till att attrahera andra, men de hjälper oss inte att bli mer oberoende av apparna eftersom att de inte hjälper oss med det som driver oss till apparna.

Ibland när folk försöker föreställa sig alternativ till appdejting så utgår man ifrån att problemet med appdejting är att det är online. Givetvis finns det flera praktiska fördelar med att träffa folk i verkligheten, men det huvudsakliga problemet är snarare strukturen på apparna än att det sker online. Att träffa någon genom ett onlinespel eller ett nätforum är på många sätt annorlunda än att träffa någon via en app, och speeddating är på många vis likt appdejting trots att det sker i verkligheten. Det sociala sammanhanget man träffar någon i är en gång en viktig komponent.

För att regelbundet träffa nya personer att dejta måste ens sociala liv vara dynamiskt. Det räcker inte med att träffa samma grupp av nära vänner, även ifall detta är socialt tillfredsställande på andra sätt, eftersom att det då rör sig om samma uppsättning personer hela tiden. Du måste ha sociala sammanhang i ditt liv där du ibland lär känna helt nya personer. Dessa personer måste också, åtminstone ibland, ha rätt ålder, kön, sexuell läggning och så vidare. Med andra ord duger det inte att röra sig i sammanhang där alla har samma kön ifall du framförallt är hetrosexuell, och i annat fall bör du söka upp sammanhang där det är särskilt vanligt med andra som är intresserade av samkönade relationer.

Ett socialt sammanhang där du träffar många nya är ett med flera inkörsportar för utomstående. Detta är en egenskap som till exempel traditionellt föreningsliv har, eftersom att föreningar ofta har hemsidor och officiella kontaktvägar och därför är lätta för en utomstående att gå med i. Men det kan också bestå i mindre officiella sammanhang, som en bokcirkel eller en lokal musikscen.

Till skillnad från dejtingappar kan inte den enda ingången i ett sådant sammanhang vara att hitta någon att dejta. Det är sällan socialt acceptabelt att stöta på nya medlemmar på första träffen och det kan mycket väl vara så att det inte finns någon alls som du är intresserad av att dejta när du dyker upp på en ny aktivitet.

Istället för att se sådana sammanhang som ett ställe att hitta någon att dejta i första hand, så bör man se det som en investering i ett rikt och varierat socialt liv. Även om du inte börjar dejta någon i din förening kanske du börjar dejta en av de andra medlemmarnas vänner längre fram när ni lärt känna varandra och ses i något annat sammanhang. Att komma till en punkt där man lär känna de andra närmare kräver ofta att man deltar på allvar i det sociala sammanhangets aktiviteter, därför bör det också vara något som man har ett intresse av utöver som en plats att hitta dejter.

Att bredda sitt sociala liv på det här sättet är något som kräver tid, energi och en villighet att bryta med sina existerande vanor och att utmana sig själv socialt. Samtidigt sträcker sig fördelarna med detta längre än att man får bättre möjligheter till att dejta. Att träffa många nya personer och att engagera sig i saker man tycker är kul eller viktigt leder till ett mer intressant och rikt liv i stort.

När det gäller personliga råd vill jag inte moralisera över folk som väljer att använda dejtingappar trots deras nackdelar. När det kommer till hur vi ska förhålla oss till dejtingappar på ett politiskt plan däremot så menar jag att det är viktigt att förstå att dejtingappar är våra fiender och att vi måste återerövra den makt de har över samhället.

Dejtingvärlden kan ses som en typ av allmänning, något som vi äger och förvaltar gemensamt, och som dejtingapparna försöker hägna in för att kunna samla data, visa oss annonser och kränga på oss dyra premiumtjänster.

För att uppnå politisk förändring underifrån är en grundläggande förutsättning att många människor går samman, vilket i sig kräver stora sociala sammanhang. Att organisera människor politiskt är därför en handling med bieffekten att förutsättningarna för människors dejtingliv berikas. Vi ska inte glömma att faktumet att många saknar breda sociala sammanhang är mycket gynnsamt för den rådande ordningen, eftersom att det gör det svårare för folk att gå samman och på så sätt utgöra en politisk kraft.

Att skapa “bättre” dejtingappar, med större fokus på att framgångsrikt förmedla relationer eller att skapa en trevlig upplevelse, är därför inte en tillräcklig lösning.
I Allt åt allas strategi står det att vi ska vi ska verka för att skapa sociala center. Poängen med dessa är långt ifrån att göra det lättare för folk att dejta, men dessa social center kommer ifall de är framgångsrika även vara platser som berikar folks sociala liv och kommer därför också vara platser som direkt eller indirekt ger folk möjligheter att dejta utanför apparna.

Man måste så klart inte skapa explicit politiska sociala sammanhang. Sociala sammanhang av alla slag, men särskilt de som är öppna och lättillgängliga undergräver dejtingapparnas makt över våra liv och skapar förutsättningar för att berika våra egna liv och gemensamt skapa en bättre värld.

Dejtingappar är på samma gång ett symptom på ett atomiserat samhälle och något som bidrar till att göra vårt samhälle mer atomiserat. I kampen för att bygga ett mer socialt samhälle, ett mer demokratiskt samhälle och ett samhälle där vi har större autonomi över våra egna liv, inklusive våra kärleksliv, är dejtingappar en i en lång rad av inhägnader som vi kommer att behöva överskrida. Och det gör vi som alltid bäst tillsammans.

– 2026-05-24