Kategorier
Stockholm

Polisen försöker dela oss

Kärrtorp, lördag förmiddag: Nätverket Linje 17 har bjudit in till funktionärsmöte inför söndagens stora demonstration. Runt ett bord sitter ett tjugotal personer och lyssnar till polisen, som är där för att informera och svara på frågor. Många av deltagarna känner oro: kommer nazisterna att attackera igen?

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Problemet enligt Polisen är att skivbolaget Redline hjälpt till att arrangera en gratis lineup med Sveriges största hiphopartister. Detta ger manifestationen ytterligare styrka och förhoppningsvis drar det ännu fler deltagare. Varför skulle det vara ett problem? Och varför kände sig polisen så säker, att han utan att blinka kunde göra kopplingen hiphop – förort – bråkiga ungdomar och brända bilar? Att Polisen öppet pekar ut hiphopen, en till stor del ickevit subkultur, som en samhällsfara är kanske inte förvånande, givet de rasistiska skandaler som skakat poliskåren på sistone. I deras värld är steget inte långt från “invandrarkultur” till våldsamt upplopp.

Polisens sätt att uttrycka sig var alltså ingen felsägning. I somras publicerades Metodhandbok för samverkan mot social oro, en manual för att engagera civilsamhället i polisarbete som syftar till att slå ner oroligheter. Här talar man ogenerat i termer av goda och onda krafter. De goda är de som hjälper till att hålla ordning, alltså de som väljer att kuva sig för polisen. De onda är mer svårdefinierade, eftersom att de utgörs av alla okontrollerbara element. Exempelvis artisterna kring Redline Recordings faller, enligt rapporten, under den senare kategorin. Inte för att de vill ha kaos, men för att de kritiserar samhället och ordningsmakten och därför kan ge legitimitet åt ”bråkmakare”.  Målet med polisens varningar är att få nätverk som Linje 17 att isolera grupper som polisen inte gillar.

Alla förortsbor behövs. Om vi splittrar oss förhandlar vi bort den bredd som är nödvändig i en antirasistisk rörelse. Sedan i söndags har något tagit form som Polisen vill hänga in och kontrollera, genom att försöka definiera ett yttre hot, så kallade ”förortskids”. För dem är Redline ett hot, för oss är det ett samhällskritiskt skivbolag som samlar flera av Sverige idag största artister och därmed en självklar del av kampen.

Vi kan varken låta antirasismen vara en exklusiv kamp, tillskriven vissa men inte andra, eller låta Polisen uppställa formerna i vilka den får föras.

Tomik, Alija, Amina 

Allt åt alla Stockholm – En del av funktionärsgruppen på lördagens demonstration i Kärrtorp. 

Kategorier
Allmänt Stockholm

Grannsamverkan mot nazism

There are some parts of New York I’d advise you not to invade.
– Humphrey Bogart till nazistöversten Strosser i Casablanca

Det började med en krypande känsla av oro. Någon hade sett nynazister öva konfrontationer på idrottsplatsen. Gymnasieskolan och den lokala självorganiserade biografen täcktes med affischer och sprayade hakkors. Lyktstolparna med klistermärken. Vid tunnelbanestationen misshandlades en ung man av några svartklädda personer som kommit fram och frågat om han ogillade nazister. Diskussionerna växte i de lokala nätverken, på Facebooksidor, bland föreningarna och butikerna i området. Så kallade man till en demonstration mot rasism – för att skingra oron och sätta ord på upplevelserna. Linje17 mot rasism. De boende i området, barnfamiljer, gamlingar och grannar samlades på torget för att lyssna till lokala talare och unga popband från trakten. Då gick nazisterna till attack. Med glasflaskor och bengaler presenterade de sig för Kärrtorp.

Nazistattacken riktade sig mot lokalsamhället. Den sätter två diametralt motsatta sätt att förhålla sig till platser, till de orter där vi bor, i blixtbelysning.

För högerextremister måste platser ockuperas, genom militariserad närvaro i form av medborgargarden eller nattliga räder. Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa rädsla och osäkerhet hos andra. Man terroriserar invandrarägda butiker, sprayar slagord på husväggar, patrullerar gatorna för att få människor med invandrarbakgrund eller andra ”fiender till nationen” att flytta från orten. Ett försök till etnisk rensning på lokal nivå. Hos de tyska nationalisterna kallas denna strategi att upprätta ”nationella befriade zoner”. Målet med fascismens attacker är just att slå sönder den sociala sammanhållningen, genom att rikta sig mot de platser och strukturer som utgör knytpunkter i områdesgemenskapen. Lyckas detta finns bara isolerade individer kvar. På så sätt kan en liten gruppering kontrollera stora områden.

Antifascism är alltid självförsvar, ett kollektivt självförsvar för våra levda liv. Men vi kan inte bemöta den yttersta högerns försök att uppnå en militariserad kontroll över områden med samma medel. Våra metoder är totalt motsatta.

Förra vågen av våld från Svenska motståndsrörelsen (SMR) kulminerade i att organisationen imploderade och vände sina knivar mot varandra. De medlemmar som hoppade av har efteråt berättat om vilka upplevelser som varit deras bästa och värsta under tiden i SMR. Bäst var de tillfällen då torgmöten ledde till konfrontationer, då man fick kasta sig in kampen mot sina fiender. Två gäng i konflkt om kontrollen över ett område.

Men de situationer som upplevts som allra jobbigast var dock av ett annat slag. Ett återkommande exempel var SMR:s försök att etablera sig i Nyköping, då man möttes av folkliga protester, bestående av människor i alla åldrar som ställde sig och skramlade med nyckelknippor – Nyköpings stadssymbol. Nyköpingborna använde nazisternas närvaro för att stärka den egna gemenskapen, övervinna sin rädsla och visa upp sin mångfald. ”Ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”. Samma svar ger Kärrtorpborna. Nätverket Linje17 i Skarpnäcksområdet visar hur vi bäst bemöter högerextremismens försök att etablera sig i området. Svaret är att stärka de självorganiserade lokala strukturerna. Att basera organisering på frågor som påverkar det vardagliga livet: bostadspolitik, stadsdelsutveckling, behovet av gemensamma utrymmen och att motverka segregering. Syftet med stadsdelsorganiseringen är att öka det lokala medbestämmandet och organisera samhället utefter de boendes behov.

Stockholms förorter är de platser i staden där självorganiseringen varit som mest intensiv. Till skillnad från innerstadsbor ordnar förortsborna, till exempel längst Linje 17, loppmarknader, kolonilottsodlingar, knytkalas, och initiativ mot utförsäljningar hyresrätter, hela hyresbestånd och centrum. Man verkar för en mer demokratisk utveckling lokalt, som utgår från de boende och inte från stadshusets ”Vision 2030″, ”Söderortsvisionen”, ”Järvalyftet” eller liknande toppstyrda projekt.

Den massiva solidariteten med Kärrtorpsborna efter nazistattacken är fantastisk. I stad efter stad har stora antirasistiska manifestationer hållits som inledning på julhelgen. Men det får inte stanna där. Markera inte bara solidaritet med Kärrtorp – som en tillfällig samling i stan mot rasism – utan organisera den på samma varaktiga sätt: för hem den till de områden där ni bor och lever.

Låt antirasismen bli en ”Grannsamverkan mot nazism” som går utöver att bara tvätta bort hakkors och sen lägga locket på, vilket fyra 15-åriga Kärrtorpstjejer så klarsint konstaterade i ett öppet brev i Dagens nyheter. Det bästa sättet att motverka nazism och rasism är att organisera sig lokalt, diskutera hur man tillsammans dels försvarar sig mot attacker som den i Kärrtorp, men även hur våra bostadsområden kan bli öppnare, fyllas med de aktiviteter som saknas, må vara fik, kvartersbio, badhus, fritidsgårdar av och för oss.

Med grannsamverkan mot nazism kan vi undgå de många problem som kan uppstå när den antifascistiska kampen drivs av specifika organisationer, där eventuella konflikter rörande metoder och principer kan sätta käppar i hjulen på kampens effektivitet. Istället kan man utgå från den specifika och konkreta situation som existerar där och då, för endast de som lever där och då kan veta vad som är nödvändigt eller malplacerat i termer av strategi och taktik. Det är endast dessa som vet hur stort problemet är, på vilka nivåer eller i vilka områden problemet primärt existerar, samt vilka som är lämpliga att kontakta, vilka verksamheter som kan tänkas involveras, etc.

Vi bör sträva efter att den antifascistiska kampen ska kännas så ”ofarlig”, så lite tidskrävande och alltså så bred som möjligt. I kraft av de breda områden kampen täcker, i kraft av alla de olika håll den kommer ifrån och i kraft av en mångfald av taktiker, så kan antifascismen bli en enkel kamp att driva som inte måste handla om att sätta livet på spel genom oundvikliga sammandrabbningar. Det första steget är att hålla ihop mot de som vill splittra vår gemenskap, minska vårt inflytande i vår direkta omgivning och göra den exkluderande. Lyckas vi sedan att på olika håll etablera en antifascistisk praktik i våra områden så har vi både stärkt vår gemenskap, vårt självbestämmande och gjort våra närmiljöer omöjliga för nazister att pinka revir i.

Grannsamverkan behöver inte bara betyda samverkan mellan boende i ett hus, mellan olika hus eller mellan grannskap – det kan också vara samverkan mellan olika förorter eller stadsdelar. Kan vi bilda starka kopplingar i grannskapen så kan vi också göra det mellan orter, och därmed kan vi dela erfarenheter, lära varandra kommunikationsmetoder, hur vi organiserade oss när nassarna dök upp i kvarteret, vilka vi involverade och hur vi pratade med folk i våra områden för att få med så många som möjligt, hur vi aktiverade vår gemenskap även nattetid, hur vi fick tillgång till det lokala biblioteket för att ordna möten, skrivcirklar, etc. Vi måste utgå från det konkreta, men relatera till det övergripande.

Skapa ett, två, sextontusen Linje17. Det är vår masslinje.

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18061510.ab

Kategorier
Allmänt Evenemang Stockholm

Öppen inbjudan till Stadskampsveckan 6-12 maj 2013

Konflikterna hårdnar i städerna. I område efter område säljs allmännyttan ut till privata värdar bortom de boendes inflytande. På andra platser söks korsiktiga vinster genom såväl bristande underhåll som lyxrenoveringar med chockhöjda hyror för hyresbetalarna. Genom det omtvistade REVA-projektet byggs inre murar i en jakt på de utan papper där rättssäkerheten sätts ur spel. Vi ser resurser flyttas från skola, vård och kulturhus till allt mer våghalsiga skrytbyggen i hoppet att sätta just den egna staden ”på kartan” och på så sätt attrahera investerare i globaliseringens tidsålder. Genom en övergång från välfärd till skuldfärd bärs en allt större del av stadslivet upp av ohållbar skuldsättning.

Det är dags att ta över staden! För fjärde året i rad arrangeras mellan den 6 och den 13 maj Stadskampsveckan. Det är en öppen möjlighet att lyfta de konflikter som blossar upp i våra städer, att undersöka, protestera, sammanlänka och mobilisera. I Stockholm, Malmö, Göteborg, Umeå, Lund och Uppsala samordnas veckan av Förbundet Allt åt alla, men vem som helst kan på egen hand ta initiativ till aktivitet i dessa eller andra städer. För att få med just er aktivitet på gemensamma scheman som sammanställs, kontakta oss på umea@alltatalla.se eller din närmsta lokalgrupp.

/ Förbundet Allt åt alla Umeå och Stockholm