Kategorier
Allmänt

Umeborna stängde ner kommunens workshop – krävde verklig dialog

Igår, den 17 november, stängde ett femtiotal upprörda umebor ner Umeå Kommuns upplägg med en ”kreativa workshop” kring omvandlingen av Rådhusesplanaden och det numer rivna Apberget. Istället krävde man en riktig dialog med ansvariga politiker och tjänstemän, vilket också var vad som följde.

Frågan om Apberget har kommit att bli något av en symbol för den stadsomvandling där makten över staden i allt högre grad flyttas över till privata intressenter såsom fastighetsägare och handlare. En demokratisk scen, men också en social mötesplats, som tvingas bort när Rådhusesplanaden i högre grad ska bli ett handelsstråk.
Vi ser en tendens där planeringen av staden sker i intima samråd med näringslivets aktörer, samtidigt som en allt större del av centrumets fastigheter överförs i privat ägande. Utvecklingen i den här riktningen har eskalerat sedan 1990-talets slut via en rad olika politiska beslut. Bland annat har det handlat om att skapa ”affärsplaner”, strukturer för så kallad offentlig-privat samverkan och slutgiltiges nya översiktsplaner för stadsplaneringen. Som vi tidigare skrivit tycks partierna snarare administrera utvecklingen i näringslivets intresse, än motiveras av en tydlig politisk vision om staden. För dem är detta en ”naturlig” utveckling, vars motsats endast kan vara ”bakåtsträvande”, eller ”dödgräveri” som kommunalrådet Lennart Holmlund valde att kalla det nyligen.

”Jag vill inte sitta här och leka lekar, jag vill ha en riktig dialog!”

Under den faktiska dialog som på söndagen följde mellan å ena sidan tjänstemän och politiker, å andra sidan deltagande umebor, var Apbergets plats i ett större sammanhang tydligt. En lång rad frågor rörde förvisso beslutsprocessen kring Apbergets rivning och dess eventuella framtida placering – men många kom att lyfta diskussionen om stadsplaneringen i sig, vem den utgår från, vem den syftar att gynna liksom hur olika projekt hänger samman. Politikernas svar kom också att på många – men olika – sätt bekräfta bilden av stadsomvandlingens premisser. Det framstår som fullkomligt infantilt att sitta framför en uppretad folkmassa och konstatera att ”politiken styr”, som socialdemokraten sa, om man saknar en övergripande analys av innebörden i den långa rad beslut man varit överens om att fatta. Utfallet blir precis som det såg ut under detta möte: en blandning av populistiska utfall och oförmåga att hantera diskussionen över sakfrågenivå. Tjänstemännen sitter å sin sida och hänvisar till alla de dokument som säger att de ska agera, i stort sätt, som de gör: utveckla i nära dialog med näringslivet, utveckla centrum som kommersiell plats, skapa bättre förutsättningar för handeln.

Nedstängningen av kommunens farsartade dialogform till förmån för en verklig dialog var utan tvivel ett första steg för de som vill att umeborna ska ha ”rätten till staden” där de lever sina liv. Nu följer troligen, efter krav från en deltagare, ännu ett dialogmöte där hela tekniska nämnden ska vara representerade. Vi hoppas att vi ses där!

Vill du fördjupa dig? Då föreslår vi att du läser:
Umeå under omdaning – vår granskande rapport om översiktsplanerna
Umeås översiktsplan för de centrala stadsdelarna (Umeå Kommun, antagen av fullmäktige 2011)
”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria” – vår rapport om flytten av Umeå stadsbibliotek

Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken

Kategorier
Allmänt Material

Virvelvelvindenbladet nr 33 (våren 2013) klart

Vill du dela ut där du jobbar, pluggar eller bor?  Hör av dig till oss eller skriv ut själv!  [.PDF]

Här under är texterna i Virvelvindenbladet #33

 

Cheferna och politikerna har skapat sjukvårdskrisen

Nästan alla som bor i Skåne idag vet att det råder en kris på Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö. I januari 2013 gick arbetsmiljöverket ut och sa att pressen på akutpersonal i Lund var så stor att akuten hade riskerats att stängas som arbetsplats om det hade varit ett vanligt företag. I början av januari varnade anonym vårdpersonal på akuten i Malmö för att patientsäkerheten var i fara. Regionspolitikerna och de högsta chefernas svar på den här krisen är konstigt nog inte att tillsätta mer personalresurser till SUS. Nä, sa Jan Eriksson, lösningen är inte mer resurser, utan innebär att vårdpersonalen ska jobba effektivare och att man under slutet av januari skulle genomföra ett ”projekt”. Projektet gick ut på att man skulle öka ”genomströmningen” och ta bort ”flaskhalsar” – det vill säga skriva ut patienter snabbare.

Mycket av det här sättet att prata om vård – ord som flaskhalsar, ”produktionseffektiviseringar”  och genomströmning – har regionspolitikerna och de högsta sjukhuscheferna hämtat från konceptet LEAN production. LEAN är en modell som används inom den japanska bilindustrin och som i korthet går ut på att låta de anställda ständigt arbeta i permanent kris. Där lät man underbemanna vissa uppgifter för att få folk att stressjobba snabbare och för att få folk att ständigt tänka utanför ”boxen” för att lösa krisen. I SUS egen LEAN-satsning har det handlat om att man under de senaste åren dragit ner på personal (minst 350 tjänster försvann 2012), minskat antalet sjukhussängar och haft vikarie- och anställningstopp.

Det här har lett till att flera vårdarbetare som Virvelvinden har pratat med varken har tid att äta eller ta rast under sina arbetspass, att de går till jobbet med ständig magont på grund av stressen, att de hela tiden tvingas att jobba över flera timmar varje arbetsdag, och att avbryta sina ledigheter när kollegor ringer för att någon ordinarie blivit sjuk.

***

Global strejkvåg i sjukvården

I Sverige finns det en spridd uppfattning om att det enda sättet att påverka vård-läget är genom politiska manifestationer. Men det finns gott om exempel på hur sjukvårdspersonal själva sätter press på de ansvariga direkt på sin arbetsplats. På SUS har städare som varit med i Syndikalisterna genomfört flera strejker. I Norrland har personal på nedläggningshotade vårdcentraler ockuperat och tagit över sin arbetsplats tillsammans med lokalbefolkningen. Även runt om i världen finns det gott om exempel från de senaste årens globala nedskärningsvåg som visar hur vårdarbetare tagit strid för sina och sina patienters rättigheter.

Det kanske bästa exemplet är från förra vintern i Kanada, ett land med en relativt stark offentlig sektor precis som Sverige. Efter månader av fruktlösa förhandlingar och olika strejkhot valde runt 1000 vårdarbetare i Edmonton att utan varsel strejka ”vilt”. Efter bara några timmars vild strejk hade politiker skrivit på det avtal som facket officiellt hade krävt under ett år.

Men det är inte bara i Kanada som finanskrisen nedskärningar har mött motstånd av de som jobbar på sjukhus. För ett år sedan strejkade tusentals sjuksköterskor i Israel mot nedskärningar och eftersläpande löner i 17 dagar.  I Madrid ockuperade vårdpersonal sjukhus som hotades med privatiseringar med ett överväldigade stöd från allmänheten. I Mozambique strejkade syrror och doktorer tillsammans mot dåliga arbetsförhållanden för en månad sedan och Kenya gick mer än 25 000 sjuksköterskor ut i en fem veckors strejk för säkrare anställningsformer, ökad personaltäthet och rätten till ett eget fack.

Massuppsägningar, sjuksköterskestudenternas löneuppror och de politiska protesterna på SUS har visat att vägen ur en situation som inte är hållbar. Från sjukhus runt om i världen kan lära vi oss att allmänhetens stöd till vårdarbetare gör att det går att ta ett steg till. Strejker, ockupationer och oberoende masskamp har på ställe efter ställe tvingat de ansvariga till förhandlingar, och i vissa fall gett klara segrar. Motstånd lönar sig!

***

Sjukvårdskrisens hjältar!

Hjältar: Städarna på USiL

Städarna på USiL som punktstrejkade den 20 februari mot den omänskliga arbetsbelastningen!

Hjältar: De 34 sjuksystrarna

De 34 sjuksystrarna på Barnintensiven i Lund som satt ner foten mot ett nytt ”poängavtal” som innebar att de skulle förlora flera tusen i månaden. Du kan stödja dom och alla andra som jobbar på SUS genom att gå med i Facebookgruppen ”Stöd våra sjuksköterskor”.

Hjältar: Inte under 24 000 uppropet!

Sjuksköterskestudenter har gått samman sagt att ingen av dom kommer att ta ett jobb under 24 000! Genom att mobilisera medstudenter och stötta varandra i att hålla på lönekravet har man blivit ett hot mot de stora sjukhusens försök till lönedumpningar!

Hjältar: Läkarstudenterna hotar med strejk!

I protest mot den försämrade utbildningskvaliteten och arbetsmiljön inom sjukvården hotar nu Medicinska Föreningen Lund-Malmö med en
dagars strejk!

***

Den skånska sjukvårdskrisens skurkar!

Skurk 1: Pia Kinhult – ordf. i Regionstyrelsen

Pia är den högst ansvariga regionspolitikern i Skåne. Pia tar 80 000 kr varje månad i arvode. Pia och hennes kompisar i femklövern är bland annat ansvarig för nedskärningarna på 300 miljoner, skattesänkningarna och flytten av operationerna i Landskrona. Istället för vård, vill Pia lägga mer pengar på marknadsföring av region Skåne. 2012 kostade marknadsföringen av region Skåne 74 miljoner.

Telefon: 044-309 31 29
pia.kinhult@skane.se

Skurk 2: Jonas Rastad – Regionsdirektör

Jonas är den nye Regionsdirektören. Jonas har en lön på 160 000 kr per månad. Innan han kom till Skåne var han landstingschef i Västerbotten, där tjänade han bara 120 000 kr i månaden (2011). I Västerbotten skar Jonas ner vårdplatserna med 10%, under ett års tid. Det gjorde att Jonas blev så impopulär att han var tvungen att flytta. Sedan hösten är han till region Skåne. Till SDS kommenterar han uppgifterna: ”Så jag har redan fått torpedstatus.”

Telefon: 044-309 39 25

jonas.rastad@skane.se

Skurk 3: Jan Eriksson – Sjukhusdirektör SUS

Jan tillträdde i maj 2012. En av Jans första prioriteringar var att betala en konsultbyrån 1 miljon kr för utvärdera styrelsens ”sammansättning”. Det är för övrigt samma konsultbyrå som kommer att utvärdera akutens ”flödesprojekt” under februari. Jan har under hösten 2012 fortsatt att driva ”effektiviseringar” på SUS. Det vill säga: anställningstopp, vikariestopp och färre sjukhusplatser. Jan har under hela hösten och vintern och hela tiden sagt till medierna att sjukhuset inte behöver mer personalresurser – utan att personalen måste arbeta effektivare.

***

Det händer i mars
8:e mars, demonstration,  kl. 18.30, Stortorget i Lund, samlas vi som har tröttnat på sjukvårdskrisen bakom banderollen ”Lundabor mot nedskärningar”. Vi går tillsammans med övriga organisationer för fira Internationella Kvinnodagen!

8:e mars, demonstration, Ta natten tillbaka! kl 21.00 Möllevångstorget, Malmö. Alla som har erfarenhet av att leva som kvinna är välkomna att delta. Demonstrationen är kvinno- och transseparatistisk.

16:e mars, demonstration, Rädda Vården samlar Skåne för att protestera mot nedskärningar, privat vård och flyttkaoset inom sjukvården Lördagen den 16 mars Clemenstorget, Lund kl 11.00 Gamla kyrkans grund, Landskrona kl 11.00
S. Triangelstationen, Malmö kl 11.30 www.raddavarden.nu