Kategorier
Allmänt

Umeborna stängde ner kommunens workshop – krävde verklig dialog

Igår, den 17 november, stängde ett femtiotal upprörda umebor ner Umeå Kommuns upplägg med en ”kreativa workshop” kring omvandlingen av Rådhusesplanaden och det numer rivna Apberget. Istället krävde man en riktig dialog med ansvariga politiker och tjänstemän, vilket också var vad som följde.

Frågan om Apberget har kommit att bli något av en symbol för den stadsomvandling där makten över staden i allt högre grad flyttas över till privata intressenter såsom fastighetsägare och handlare. En demokratisk scen, men också en social mötesplats, som tvingas bort när Rådhusesplanaden i högre grad ska bli ett handelsstråk.
Vi ser en tendens där planeringen av staden sker i intima samråd med näringslivets aktörer, samtidigt som en allt större del av centrumets fastigheter överförs i privat ägande. Utvecklingen i den här riktningen har eskalerat sedan 1990-talets slut via en rad olika politiska beslut. Bland annat har det handlat om att skapa ”affärsplaner”, strukturer för så kallad offentlig-privat samverkan och slutgiltiges nya översiktsplaner för stadsplaneringen. Som vi tidigare skrivit tycks partierna snarare administrera utvecklingen i näringslivets intresse, än motiveras av en tydlig politisk vision om staden. För dem är detta en ”naturlig” utveckling, vars motsats endast kan vara ”bakåtsträvande”, eller ”dödgräveri” som kommunalrådet Lennart Holmlund valde att kalla det nyligen.

”Jag vill inte sitta här och leka lekar, jag vill ha en riktig dialog!”

Under den faktiska dialog som på söndagen följde mellan å ena sidan tjänstemän och politiker, å andra sidan deltagande umebor, var Apbergets plats i ett större sammanhang tydligt. En lång rad frågor rörde förvisso beslutsprocessen kring Apbergets rivning och dess eventuella framtida placering – men många kom att lyfta diskussionen om stadsplaneringen i sig, vem den utgår från, vem den syftar att gynna liksom hur olika projekt hänger samman. Politikernas svar kom också att på många – men olika – sätt bekräfta bilden av stadsomvandlingens premisser. Det framstår som fullkomligt infantilt att sitta framför en uppretad folkmassa och konstatera att ”politiken styr”, som socialdemokraten sa, om man saknar en övergripande analys av innebörden i den långa rad beslut man varit överens om att fatta. Utfallet blir precis som det såg ut under detta möte: en blandning av populistiska utfall och oförmåga att hantera diskussionen över sakfrågenivå. Tjänstemännen sitter å sin sida och hänvisar till alla de dokument som säger att de ska agera, i stort sätt, som de gör: utveckla i nära dialog med näringslivet, utveckla centrum som kommersiell plats, skapa bättre förutsättningar för handeln.

Nedstängningen av kommunens farsartade dialogform till förmån för en verklig dialog var utan tvivel ett första steg för de som vill att umeborna ska ha ”rätten till staden” där de lever sina liv. Nu följer troligen, efter krav från en deltagare, ännu ett dialogmöte där hela tekniska nämnden ska vara representerade. Vi hoppas att vi ses där!

Vill du fördjupa dig? Då föreslår vi att du läser:
Umeå under omdaning – vår granskande rapport om översiktsplanerna
Umeås översiktsplan för de centrala stadsdelarna (Umeå Kommun, antagen av fullmäktige 2011)
”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria” – vår rapport om flytten av Umeå stadsbibliotek

Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken