Jag är 29 år gammal. Förra året var jag 28. Jag var i Stockholm och hälsade på min syster, hon har barn. Två stycken. Idag hade jag ansvar för ett av dem, min syster behövde egentid. Barnet var ett och ett halvt år gammalt. Vi kan kalla henne Viola, för så heter hon. Kontext är att jag vid denna tid var en 100% barnlös 28 åring, idag är jag en 100% barnlös 29 åring men någonting har förändrats. Jag levde mitt bästa singelliv och mina dagar bestod enbart av öl, politik, jobb, vänner och tillfälliga snygga killar. Jag bor i Malmö, och som alltid när jag är i Stockholm maxar jag mina dagar med alkohol, kultur och politik. Idag också familjehäng. Jag var bakis när jag gick med barnvagnen längs Sveavägen, Viola var vaken men glad. Vi gick i Second hand butiker, drack kaffe, åt lunch.

Det var en underbar dag, jag älskar denna unge till döden, men det var inte bara tiden med henne jag njöt av. För varje gång jag hänger med något av dessa barn, utan deras föräldrar, blir jag också till i blicken från min omvärld. Jag blir något jag själv inte ens vill vara, men det spelar ingen roll. För jag blir något i samhällets ögon fulländat. Jag blir till i mötet med kafépersonalen, förbipasserande på gatan eller de i samma kö till provrummet på Humana. Plötsligt är jag den högsta versionen av samhällsmedborgaren. Gör exakt det som förväntas av mig. Och inte bara det. Barnet i min famn blir en symbol. Den lilla människan som växlar mellan min famn och vagnen jag skjuter framför mig signalerar att någon valt mig. Älskat mig så mycket att de velat skapa en ny liten människa med mig. Nu vet ju den andra personen, blicken utifrånutifrånblicken, absolut ingenting om mig, särskilt inte eftersom jag inte ens är barnets mamma, men det spelar ingen roll. Jag kan inte förklara det mer än att det känns i hela kroppen, bekräftelsen att vara lyckad i den andres ögon. Jag njuter av känslan. Samtidigt räknar jag ner timmarna tills jag ska lämna detta barn hos min syster, alltså barnets faktiska mamma, och gå ut och dricka öl. Dansa natten igenom och vara bakis imorgon igen. Jag satt där på diverse kaféer, matande barnet med klämmis samtidigt som hon pillade i mitt hår, och längtade tills jag skulle lämna av henne. Jag ville inte detta. Jag vill verkligen inte leva ett liv med barn just nu. Men det spelar ingen roll, känslan just där och då, med barnet i min famn och den andres blick som gjorde mig fullvärdig, den har något. Jag förstår att folk vill ha den.

Denna dimension av den andres blick, hur jag blir till i ögonen på den andra, och vem den gör mig till, genomsyrar inte bara idéen om barn och föräldraskap. Den genomsyrar också idéen om kärlek, och idéen om parförhållandet.

Om jag raljerar lite skulle jag säga att det finns två dimensioner som gör det helt underbart att vara ihop med någon. För det första, kärlek är galet och det är en sinnessjuk upplevelse att vara kär i någon som är kär i en tillbaka. Den andra dimensionen som gör det så njutbart att vara ihop handlar om njutbarheten i uppvisningen mot världen. Det är performativt. Själva relationen, att agera i världen med sin partner eller någon som kan uppfattas vara ens partner, blir en manifestation av att vara just ihop. Man blir till som ett par i blicken från den andre och känslan kan vara berusande., lite som känslan i min kropp när jag rör mig i världen med en perfekt ett- och ett halvtåring. Det är blicken av att vara vald, att ha det där som så många vill ha. Att helt enkelt vara en del av det vinnande laget.

Vi lever i ett samhälle som hela tiden formar oss, formar vår idé om vad ett liv ska vara och hur det ska se ut och levas. Det finns samhällsnormer som ganska många, om än såklart inte alla, förhåller sig till och inte helt ogärna vill leva efter. Dessa tror jag gör att det händer någonting med tanken kring kärlek när man är en bit över trettio. En önskan att vara i en viss fas av livet riskerar att infinna sig. Här kommer den performativa delen av en parrelation in. Det finns en yttre press att göra det alla andra gör, att följa samhällets bild av vad ett liv är. Då vill man plötsligt ha den där kärleken och allt vad det innebär. Och drabbar inte kärleken dig, är det inte ödet för dig i just denna stund, då lättar inte ångesten av att tänka att kärlek är sällsynt och du kanske träffar någon när du är typ 45 år som du blir gränslöst kär i.

Det är inte så våra samhällsnormer ser ut, de kan vara skoningslösa. Därför är det inte konstigt att vissa bara bestämmer sig. Nu kommer utbudet in, de aktiva valen. De praktiska kraven på vad du vill och inte vill ha. Du kan börja lyssna på råd hur du kan förändra dig själv, optimera dig till att bli någon som passar någon annan, den vi har bestämt passar oss. Detta är inte kärlek, för kärlek är inte rationellt, men det är inte heller konstigt. Det är också därför program som Gift vid första ögonkastet ibland faktiskt fungerar, inte för att kärlek intellektuellt kan förstås och experterna har direkt tillgång till kunskapen om denna kärlek. Utan för att de hittar två personer som vill leva liknande liv, tror sig veta vilka de är och vad de vill ha, och inte att förglömma, som är ungefär lika snygga i rådande skönhetsnormer mått mätt. Men det som behövs för att det ska funka, för att de ska fortsätta vara gifta och experimentet ska anses vara lyckat, är helt enkelt att de båda två vill ha det här livet utav helvete. En överenskommelse som grundar sig i att de båda två är i den åldern, vill att deras liv utvecklar sig i en viss riktning. Det är deras tur nu, deras tur att vara en del av det vinnande laget. Det är inte kärlek, men det är en manifestation av kärlek, och det är förståeligt.

Denna form av, och syn på kärlek, grundar sig i tanken på kärlek som en prestation. Vi lever i ett nyliberalt samhälle starkt präglat av en ideologi som genomsyras av idéen att vi är helt autonoma individer, möjliga att bli vad vi vill, göra vad vi vill, om vi bara anstränger oss nog. Om vi bara bestämmer oss, då kan vi fanimej få allt vi vill ha. Individuellt. Det är en skicklig ideologi, för samtidigt som det finns en stor politisk apati, utopierna är döda, framtiden är stängd. Så gäller inte detta dig som individ, du är din egen lyckas smed. Bara bestäm dig, ansträng dig, jobba tillräckligt hårt. Så får allt det du vill ha, leva det liv du vill leva. Våra liv har blivit ständiga projekt som kan förbättras, utvecklas och som vi har fullständig makt och kontroll över. Och i samhället av autonoma individer med makt över sina egna liv tenderar vi att se kärleken som en prestation, något vi kan kontrollera. Och när vi gör det, då är det möjligt att ge och få råd, vi kan tro att det finns något vi kan göra för att ta oss dit. Missförstå mig inte, att vara förälder, i en parrelation, i en flersam relation; allt det där kan vara en prestation, något vi lär oss och utvecklar färdigheter i, där vi kan ge och ta råd. Men när det kommer till själva kärleken, själva fundamentet, där kan vi inte det. Det är en naturkatastrof. Du har ingen makt över den. Ingen kontroll. Det handlar om slumpen och om du har tur nog att det drabbar dig så är det en gåva. En mycket sällsynt gåva.

Men det är också här det ibland ohanterbart jobbiga ligger. Att det inte finns något vi kan göra, inget sätt vi kan anstränga oss på, för att kärleken ska komma. Känslan av att vi så gärna vill ha något, men det finns inte ett skit att göra för att ta oss dit. Därför går vi ut på Tinder, vi swipar, försöker göra en bättre profil, göra oss till bättre människor, för då känns det i alla fall som vi faktiskt gör något åt det.

Men det värsta är att kärlek inte fungerar så. Vi måste helt enkelt lita på livet, och det suger. Mest av allt går det stick i stäv med allt vårt samhälle och rådande ideologi någonsin lärt oss. Att vila i ovetskapen. Acceptera att vi faktiskt inte har tillgång till kärleken som ett projekt eller prestation att rationellt förhålla oss till. Förlika oss med vanmakten i det faktum att kärleken är omöjlig att förfoga över. Vi kan i teorin resonera kring vad vi tycker om och inte tycker om. Göra listor på egenskaper vi värdesätter och personlighetsdrag vi föraktar. Vi kan säga vad som är vår typ och vilka våra dealbreakers är. Sen plötsligt bara drabbar den dig. Och allt du förut visste om dig själv, eller trodde dig veta om andra, vänds upp och ner. Det som du aldrig trott dig behöva är plötsligt allt du behöver, dimensioner av livet du inte visste fanns öppnar upp sig. Det du trodde dig förakta rör dig inte längre. Kärleken ställer allting på ända och får oss att se världen, livet och oss själva på nya sätt. Det är därför den inte rationellt kan förstås, därför som du inte kan förhålla dig till den som något du har makt över, därför du inte vet något om den förrän du är mitt i den. Därför kan den inte beräknas eller förutsägas, därför är den alltid revolutionär.

För världsomstörtande, det är den. Främst är det fett att vara kär, lika underbart som fruktansvärt. Det enda vi kan lita på är att det känns, och det känns som fan. Det är som bra poesi. Revolutionär genom sin blotta existens, ställer sig i direkt motsats till kapitalistiska principer. Kärlek är inte effektiv, produktiv eller rationell. Kärlek är som konst, den bär på en mängd dimensioner som i ett modernt samhälle skulle bedömas som slöseri eller tecken på svaghet. Dimensioner av total meningslöshet, som i sig inte har något värde mer än de känslor kärleken eller konsten ger människan. Den skapar ingenting, producerar ingenting, men den får oss att se världen på ett helt nytt sätt. Får oss att ta beslut baserade på intention, på känslan att det inte finns några andra alternativ, hur irrationellt det beslutet eller känslan än må vara. Kärleken öppnar upp nya sätt att vara människa på. Liberalismen och kapitalismen bygger på idéen av den autonoma individen. Medan kärleken gestaltar människans inneboende beroende av varandra. Kärleken får oss att prioritera annorlunda, se bortom konkurrens och egen vinning.

Det är ett fullständigt beroende och en osäkerhet som blir säkerhet och trygghet på ett fullständigt irrationellt sätt. Personen du älskar kan när som helst lämna dig, det finns ingen som helst kontroll. Du kan aldrig äga någon, aldrig veta säkert vad du får tillbaka. Allt du kan och måste göra är bara att ge och ge och ge och lita på att den andra ger tillbaka. I ett samhälle där alla förväntas vara självständiga och kontrollerade innebär kärleken att vi accepterar beroende och osäkerhet. Individen i kärlek är inte autonom, självständig eller fri. Vi är beroende, för att det inte längre finns några alternativ än att vara just det. Grundläggande beroende av den andra för sin vardag, personen som gör hela livet enklare. Känner du att du lika gärna kunnat leva livet ensam, utan hjälp och i samarbete med den du är ihop med? Gör slut. Låt dig bli kär i någon annan. För det är en mäktig känsla, känslan av lättnad när någon stiger innanför dörren. Vi förstår att personen vi älskar kan tröttna på oss, bli kära i någon annan, vilja något annat i sitt liv. Men det spelar ingen roll. Det är oförklarligt. Men vi känner i hela kroppen att denna person aldrig kommer att lämna oss, och vi kommer aldrig att lämna den, för det är inte längre ett alternativ. Och den känslan är totalt irrationell, men också något av det fetaste man kan uppleva. Så ja, jag fattar att folk vill ha kärlek. Kapitalismen försvårar kärlek, och riskerar både att kapa den, utnyttja den, eller förvrida den till något den inte är. Göra den farlig. Men kärlek i kapitalism är inte omöjlig, den är nödvändig.

Det jag däremot tror är att kärlek är extremt sällsynt och ovanligt. Och än mer ovanligt är det att sen hitta kärlek som utvecklas till, och funkar i, någon typ av relation. Jag menar; först ska du hitta någon att bli kär i, sen ska denna personen bli kär i dig, sen ska det också funka rent praktiskt, det ska vara rätt tajming och ni ska på något sätt vara kompatibla som människor som vill leva ihop. Det är rätt låga odds, det är bara det jag säger. Den mesta kärleken fungerar inte, och då har du ändå haft turen att ens bli kär.

Kärlek är en gåva, det är slumpen, det är ytterst sällsynt att det drabbar en. Och om du har turen att det drabbar dig, då ska du hålla käften om det till andra. För det beror inte på något du gjort, ett beslut du tagit eller resultatet av en prestation. Och det finns ingenting andra kan göra för att de ska ta sig dit fortare. Så bara njut, var tyst och hjälp dina vänner att lita på livet. För kärlek är allt och ingenting på samma gång. Vackert och ödeläggande. Det är en naturkatastrof. Och du kan inte styra över vädret.